Sjuk

"Nämen hejsan. Vad kul att du kunde komma." utbrast kollegan när jag svängde in bilen utanför hennes hus.
"Jag förstår att du är sjuk från jobbet nu. Hur känns det?"
"Skit." säger jag trött och vänder mig mot terven som står och skäller i bilen.
"Vill du ha något? Ett glas saft? Jouice? Kaffe? Jag ska bara gå igenom vad vi sa på arbetsplatsträffen idag." säger hon glatt.
.
Terven vrålar som en rottweiler i bilen.
.
"Men vad håller du på med? Varför gör du så här? Vad vaktar du bilen för?!" fräser jag till terven och kliver ut ur bilen på blommiga gummistövlar. Jag susar förbi kollegan och öppnar bagagedörren. Terven morrar och reser ragg som en elak ulv.
"Varför gör du så här? Börjar inte du bli för gammal. Har jag inte lärt dig att uppföra dig mot folk?" surar jag med feberblank panna och mitt tunna hår är lite klistrat mot huvudet. Jag fortsätter:
"Sluta vakta bilen nu. Hoppa ut nu. Hoppa ut." terven fortsätter morra.
"Hoppa ut! Hur feg får man vara? Sluta vakta bilen och bete dig som folk i stället!" fräser jag trött.
.
Det är något välbekant mellan mitt och tervens bråk. Som att vi bråkat om det här med att vakta bilen i hela våra liv. I elva år har hon vaktat bilen och i elva år har jag blivit arg på henne. Nu är det som en gammal invand dans som varken jag eller terven orkar göra något åt.
.
En strävhårig tax galopperar glatt ut ur bilen och ned i det leriga diket. Hon bryr sig inte om att hälsa på kollegan. Jag stövlar efter taxen i diket och lyfter upp henne ur leran.
"Nu hoppar du ut ur bilen och hälsar på min kollega och därmed basta!" ryter jag och terven. Terven hoppar ut och hälsar artigt på kollegan. Nu har vi ju haft vårt obligatoriska matte-hund-gräl under våra obligatoriska två minuter så nu gick det bra att hälsa och till och med vifta lite på svansen.
.
Taxen flaxar och stretar med sina korta knubbiga ben och protesterar över att jag (svettig och stånkandes) tillfångatagit henne och håller henne i ett hårt grepp.
.
Kollegan tar ett djupt andetag och ler:
"Ja. Alltså. Så här bor jag. Välkommen. Som sagt."
"Fint." säger jag kort och blickar ut över gröna böljande ängar och en vacker lantlig idyll. En hage med tjurar betar intill bilparkeringen. Vi går in i huset. Terven är rädd för golvet och kastar sig mot en liten matta och står sedan där med panik i blicken, som om hon just blivit strandsatt på en pytteliten öde ö, omgiven av vatten och hajar. Taxen har hittat en skål med kattmat och med ett ljudligt smaskande rensar hon kattskålen.
.
"Menar du att terven är rädd för golvet?!" undrar kollegan och tittar förvånat på min panikslagna hund som förtvivlat håller sig fast på den lilla mattan i köket.
"Ja. Hon är sådan. Jag vet inte. Orkar inte förklara..." surar jag och skickar ut terven. Ut ur huset. Ut från det farliga golvet.
.
Någon minut senare har terven bajsat  precis utanför ingången på deras nyklippta gräsmatta. Vi står och tittar på den nybakade bajskorven tillsammans. Jag, kollegan och hennes man.
"Hon har skitit på gräsmattan." konstaterar jag trött och uppgivet. Som om det inte redan var självklart. I nästa sekund hör jag ett ilsket skällande från en tax. Hon har tagit sig in i tjurhagen och skäller på tjurarna. Jag går dit. Känner mig sjuk. Vet inte vad jag ska göra. Går in i hagen efter Taxen men taxen blir bara modigare av att ha mig bland tjurarna så hon börjar skälla ännu mer intensivt och springa mot tjurarna och göra utfall mot dem. Taxen ser stolt ut. Stolt över att jag vill vara med.
.
Jag försöker kravla mig ut ur hagen. Plötsligt smäller det till över ryggen. Det är eltråden till tjurarna, som är ordentligt mycket starkare än vanlig eltråd för hästar. Jag känner mig redan trött och utmattad och i stället för att vråla till, eller åtminstone rycka till, av smällen, så går jag lite lomt en meter till innan jag lägger mig på rygg mitt på grusvägen. Vilken smäll! Myggen flockas omkring mig på en gång. Redo att festa loss, i ett enträget surrande.
.
Kollegan och hennes man stirrar förvånat på mig. Jag ligger på rygg på grusvägen. Terven springer runt okontrollerat över tumultet och taxen försöker att valla en skock tjurar. Jag tittar på dem, lite snett underifrån. Jag känner mig lite spak efter elsmällen.
"Jag ligger kvar här." konstaterade jag trött och svettig.
"Kan vi göra något för dig?" undrade kollegan.
"Nämen. Det löser sig." svarar jag, och känner sticket från en mygga som börjat suga blod från min tinning.
.
Efter att ha rest mig upp så får jag in terven i bilen. Taxen råkar ut för en motoffensiv från en samlad trupp tjurar, så att hon flyr ut ur hagen. Jag har kvar gruspå ryggen och orkar inte borsta av mig.
"Jag har aldrig någonsin sett dig så här förut." sa kollegan.
"Hurså?"
"Ja. Du brukar vara så skarp. Skärpt och tillrättalagd, på jobbet, menar jag." säger hon.
"Ja. Jo. På jobbet, ja. När jag är frisk, ja." konstaterar jag.
"Jag gillar nästan den här versionen av dig bättre!" konstaterar hon skrattandes.
.
Jag tar upp taxen i famnen och ler lite trött. Glad över att jag duger som jag är. I hennes ögon. Svettig och med gummistövlar. Nej, så brukar jag inte presentera mig på arbetet, direkt...
.
En halvtimme senare frågar sambon varför taxen luktar så starkt och fränt. Har hon rullat sig i något? Det luktar ko-bajs. Säger han.
.
.
.
.