Uppladdning och urladdning

Hela helgen hade jag blivit bortskämd av min mamma. Jag och Mamma åkte på SPA på lördagen och vilade upp oss. Per hade stannade hemma och tog hand om Galo och skickade söta bilder på hur bra dom hade det tillsammans. Det kändes bra.

Kroppen värker fortfarande efter avtrillningen och den fick en chans att mjuka upp sig i ett kurbad med oljor. Jag har faktiskt inte haft ett blåmärke men känner mig underligt öm i magen och har svårt att lyfta vänster ben högt. (JA det känns dumt att gå till en läkare. Inget behöver gipsas. Ingen antiinflammatorisk medicin behövs, och jag behöver ingen smärtlindring... vad kan då en läkare göra? Säga att jag slagit mig ordentligt och ge mig ett intyg på det?)

Denna helg fick själen en chans att vila upp sig, i en ansiktsbehandling, och med hjälp av mammas kakor. Allt kändes bra. Nu är jag redo igen. Nu ska jag och min fina häst börja om igen från början och så ska vi få en nystart. Jag behövde bara hämta andan en stund. Och äta lite mer av mammas kaka. Och kanske lite kaffe och självömkan på detta. Det borde göra susen.

När jag kom hem igen så bestämde jag mig för att prova lite tömkörning, vi har ju tränat på tömkörning 18 gånger förut och denna gång tänkte jag att vi skulle göra det enkelt och inte lämna stallet, utan bara ta det lugnt på ridbanan. Han kan få gå över en bom ett par gånger, men ingenting annat. För säkerhets skull tog jag hjälmen på mig som extra skydd. Men vi ska ju inte rida. Vi ska bara göra enkla utmaningar och bara göra sådant vi klarar av. Bara få till ett lyckat pass. Bara ett endaste ynkat lyckat pass.

Det slutade så här.


Galo sparkade (!) till en förbipassernde vit kon och blev skraj. På ett ögonblick hade han snurrat två varv runt sig själv. Visst har han försökt att vända eller snurra förut men det brukar för det mesta gå att hantera ganska enkelt, om man är på alerten. Men det fungerade inte denna gång. Sedan stod han förtvivlat och stirrade på mig med tömarna snurrade runt halsen. 

Jag gick fram till honom och redde ut honom genom att linda tömarna runt honom som man lindar upp ett garnnystan. Han stod tålmodigt och lät sig befrias. Han har åtminstone förtroende för att jag oftast ordnar upp saker när något går galet. Han står som fastfrusen och väntar på att jag ska fixa till det. Sedan fortsatte vi som vanligt. Hästen till synes oberörd. Själv så låg jag vaken och stirrade i taket länge på kvällen och funderade. Vad svårt det plötsligt blivit.


.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Planering med att måla hästtransport

Bild
Japp. Det är lika bra att ta tjuren i hornen direkt. Hästtransporten renoverar inte sig själv. Färgen håller på att flagna på den. Jag gillar det inte. Den stora frågan var ju om jag ska måla transporten i en helt ny färg, exempelvis plommonröd, eller om jag skulle försöka finna en färg som matchar min bil, utan att bli så ljus att man ser alla ojämnheter man målat över på plyfan. Eller bara bättra på nuvarande nyans. Jag vägde mellan en förstärkt färg av transportens vanliga blå färg eller bilen. Jag bestämde mig för att det var bättre att köra det fegaste alternativet, det som mest liknar min transport. Jag valde att fega trots att en välmatchad transport till bilen skulle kunna bli awesome. Med heltidsjobb och häst har jag begränsat med energi och orkar kanske inte behålla min entusiasm, om jag råkar välja fel beige nyans på transporten. Det kan ju lätt bli så att den bara ser ut som en kartong om man väljer fel nyans. Eller ljus avföring. Däremot kan jag ju allti
Läs mer

Den där silverbjälken

Bild
Jag tittade på Joseph N Silverbjälkes inlägg på Facebook nyligen och tyckte att hans allmänna råd för framsteg kändes som en lite energigivande oas i öknen. Jag har för mig att han inte heter Silverbjälke alls, utan använder den pseudonym för att få skriva vad fan han vill utan att någon särskild känner sig kränkt eller utpekad. Han verkar i alla fall klok och ibland kanske det behövs en pseudonym för att slippa hamna i blåsväder. Jag vet ju själv hur otroligt lätt man kan skapa drev på nätet när jag höll till i forum, och jag i början helt naivt och öppenhjärtligt delade med mig av min hästs med -och motgångar. Om vi säger så här. Det fick jag sluta med. Det fick jag verkligen sluta med. Här på bloggen har jag dock makten att välja vilka som får stiga fram och vilka som ignoreras. So, this is the safe place. Hur som helst, så har Silverbjälke summerat lite tips som jag försöker hålla fast vid. 1. Lyssna inåt och på dina egna mål, mer än till vad andra tycker. 2. "J
Läs mer

Flashback

Bild
Jag pratade med John i telefonen, som vi brukar på kvällarna, och utan att jag tänkte på det så kändes det som om hon låg alldeles vid mitt ben och sov. Terven. Jag tänkte inte på det, det kändes bara som att hon var där. Det var inte förrän jag sagt godnatt och lagt på, och rörde på benet som jag insåg att sängen var helt tom. Plötsligt så gråter jag hejdlöst igen. Jag har ju nästan vant mig vid att vara utan henne men plötsligt så känns det sådär ovant och nytt och tomt igen. Det kändes som det bara var alldeles nyss man kunde sträcka ut en hand och klappa henne. Hon låg ju alltid i närheten på kvällen. Hon var ju alltid där. Jag önskar att det var "vi" igen. Jag och terven...
Läs mer