Supermannen

Min sambo har blivit föremål för diverse tester ett tag nu. Det har varit hårda fysiska och psykiska tester och enligt testresultaten är han tydligen en Superman. Han har dessutom ett gott intellekt på det, med snabb reaktionsförmåga och god simultankapacitet. Där har vi min sambo. Människovärldens svar på Lassie. Och nu är det till och med dokumenterat och konstaterat i diverse tester. Varje flickas dröm.

(Supermannen tar fortfarande sällan ut soporna.)

Nu har han till följd av testerna fått ett mycket bättre arbete vilket kommer att bli ett stort lyft i vårt liv.

(Supermannen lämnar fortfarande svettiga kläder upphängda i badrummet så att man nästan kvävs.)

Och jag FÖRSÖKER vara glad över detta men jag är ju inte riktigt den där tjejen som ger ifrån mig glädjepip och studsar så tuttarna hoppar. Jag klappar heller inte i händerna av förtjustning så att håret flyger. Trots att jag faktiskt gör det på insidan. Nej min glädje är lite mer sublim och introvert. Som att jag har svårt att knäppa skjortan. Knapparna stämmer inte. Det är som att jag är glad och stolt på ett återhållsamt vis som mest yttrar sig i tappad finmotorik. Man måste vara lite finurlig ibland om man som partner ska finna mina sublima glädjeyttringar. Det kan vara bra att jag använder mig av en blogg för jag uttrycker mig ibland bättre med ord.

”Kan du inte göra något kul nu när du är i så god fysisk form och välkoordinerad. Typ delta i gladiatorerna på TV?” frågade jag lite hoppfullt.

Supermannen skakade på huvudet och sa att det inte alls var hans grej.

Men jag känner glädje I ALLA FALL.

Och stolthet.