Fikaförsäljning och dressyrdrömmen som försvann
Jag brukar ju vara domarsekreterare på ridskolans dressyrtävlingar, vilket jag brukar ta på väldigt stort allvar, men nu har jag hamnat på fikaavdelningen två gånger, vilket jag å andra sidan känner är ett väldigt avslappnat och trevligt uppdrag. Lite lättare, faktiskt. Sagt och gjort, jag hamnade på Caféet i helgens dressyrtävling och åt varmkorv och kakor och hade en trevlig stund med den andra tjejen som hjälpte till där. Då och då tittade ett glatt ansikte in genom luckan och köpte en macka eller lunchlåda. Några av mina bekanta red jättebra med fina poäng, och någon annan hade otur just den dagen. Det har ändå hänt något med mig, den sista tiden. Jag har i många år haft drömmen att få komma in på en dressyrbana i vita ridbyxor och visa upp mitt arbete med min häst. Jag kan ha haft den drömmen sedan jag var tio. Kanske i 33 år alltså. Att få köpa in en kavaj och putsa stövlarna och den lite högtidliga känslan att rida in, göra halt, hälsning, och rida vidare. Nu har ju den drömm