Livet är förändring

  Ares fortsätter bli allt mer lugn, och det börjar kännas allt bättre att ställa upp honom i spiltan och rykta honom. Jag försöker vara i stallet lite udda tider så att det inte är så stökigt där nu, som i går när jag åkte dit på en långlunch. Jag älskar hans fina sommarpäls och kan rykta den länge.  "Lite pälsglans på det här!" sade jag glatt, första gången jag såg hans fina gulbruna färg, för snart ett år sedan. Och nu börjar han acceptera sprutan med myggmedel och då är det ju även läge att spraya med lite pälsglans. Han vet nu att han får en liten pellets om han står stilla när jag sprayar honom, så hans överläpp börjar hoppfullt röra sig när jag börjar spraya honom. Han är inte svår att motivera.  I övrigt så har jag själv inte riktigt landat. Galishimo fattas detta stall, på något vis. Flytten känns bra på många sätt och Ares har verkligen landat bättre. Jag har gått två promenader i naturen med honom nu, och han är väldigt mycket enklare att promenera med än Galishimo

Ares har varit väldigt uppblåst och spänd sedan han kom till Brönet. Jag tror helt enkelt det har varit för många hästar omkring honom än vad han är van vid, och han har känt sig osäker. I lördags tog jag med mig Ebba för jag var lite osäker på om jag skulle kunna hantera honom själv, och för att få lite stöttande feedback från henne. Vi tog honom till ridbanan och han var väldigt spänd på vägen dit, men han fick sin tid på sig att titta och tänka. Väl på ridbanan var han lydig men bjöd ju på lite extra av allt.  Jag blev ändå lite tryggare med honom, jag såg ju exempelvis att han slappnade av mer i spiltan denna gång, än vad han gjorde tidigare dagar, och att han inte vill lämna mig och Ebba, trots att han var spänd. Vilken tur att Ebba hunnit hälsa på honom lite på förra stallet för det kändes verkligen som han kände igen henne. Ebba kliade honom och myste med honom, och sade att han minsann var en riktig snygging, och att han kommer att bli en riktig liten drömhäst när han blir stor

 Jag har haft pirr i magen och verkligen velat visa upp hur otroligt fin Ares är inför mina gamla stallvänner. Min bruna lilla stabila ponny. Jag glömde dock av att han bara är strax tre och precis bytt stallmiljö. Så även han hade bråttom att visa upp hur fin ponny han var, fast på ett annat sätt. Han skriker, blåser upp sig, vallar och flänger runt. Jag är en onödig liten apa som verkar sitta fast i ett snöre bredvid honom. Inte har han tid med mig längre.  Jag försökte ta in honom i stallet och rykta honom när fyra andra hästar var där och två hundar, och han klarade inte av det. Han var självsäker och osäker samtidigt, ryttare sprang kors och tvärs och fixade med sina hästar och miljön var lite rörig. Långt ifrån den otroligt lugna, fina och harmoniska miljö jag och Sara skapat med honom och hans lilla flock. Det hela slutade i lite kaos då han försökte slita sig från uppbindningen ett litet tag.  Jag kände mig lite dum, här har jag sagt att jag haft världens snällaste och lugnaste

Idag var dagen Ares skulle flytta till Brönet. Jag var lite nervös över lite allt möjligt. En av sakerna jag var nervös över var att transportera honom. Jag kände mig inte helt färdig med träningen med transporten. Vi är helt klara med lastmomentet då han går in glatt och tryggt. Vi var även helt klara med momentet att stänga rampen och övre luckan och att han var trygg med det. Jag har inte hunnit träna på att stänga in honom ensam där och börja köra honom. Så vi hade planerat att den mycket trygga ponnyn Karsk skulle följa med Ares som sällskap.  När vi väl skulle lasta Karsk visade det sig att Ares inte alls ville ha sällskap i transporten. Han markerade tydligt att han inte ville ha sällskap alls. Kanske för att vi matat honom för mycket där och han ville försvara maten.  "Nåväl. Då får han skylla sig själv. Då får han åka ensam." konstaterade jag och så satte vi oss i bilen och åkte iväg. Jag, Sara, mamma och Ebba. I samlad trupp.  Det visade sig vara ett mycket bra besl

  Det blåste 8 sekundmeter idag när jag åkte till stallet. Ares har en liten vila så han blir mest pysslad med. Det är ju ingen idé att träna in bettverkan om det stormar. Det är ju som att i princip be hästen att tappa fokus. Då är det bättre att vänta någon vecka och invänta en lugn miljö, så man skapar förutsättningarna för att lyckas.  Men här i dagarna fyller de två andra ponnierna år, och det var ballonger i hagen. Hjärtat blir alldeles varmt. Då har vi alltså Kaktus, en hingst på nyfyllda tre år, Karsk, en äldre hingst på 25 år, och så Ares som snart fyller tre år. Vi har ett entusiastiskt barn i hagen. Med ballonger. Vi har alla ballonger. Det blåser rejält och fladdrar. Vi klappar och försöker filma lite. Ingen har hjälm. Så här i efterhand så kommer man på att vi kanske borde haft hjälm... men det glömde vi då. För hästarna är ju så otroligt lugna och tillitsfulla. Fladdrande ballonger är inget problem. Unghästarna har så mycket tillit till oss och de är så försiktiga med ba

Det blir en flytt med Ares igen, av flera olika skäl. Det blir Brönet där Galishimo stod i åtta år. Jag har inte mått så bra över det. Jag hatar att separera Ares från en flock som han trivs så bra med. Jag känner mig lite vilsen utan allt stöd jag fått från Sara. Jag kommer att sakna ponnyhingsten Kaktus som jag hjälpt till med, det är en otroligt fin och spännande liten hingst.  Det känns också jobbigt att återvända till en plats med så många minnen med Galishimo. Jag har ju haft ett tufft år och har inte velat förändra så mycket nu. Jag har känt mig lite låg.  Men långsiktigt kan det bli bättre, och det är ju det som jag behöver fokusera på.  Det finns bättre körvägar som inte trafikeras. Jag har redan bett Madelene att hjälpa mig köra in Ares. Det är tre kilometer från mitt hem till skillnad från det andra stallet som är 14 km från mitt hem. Och det blir också mindre jobb för mig eftersom mat, vatten och underhåll i hagen ingår i hyran. Som jag skrev senast så har jag fått lite tuf

  Äntligen lite tid för återhämtning. Jag har jobbat hårt på jobbet och fått allt mer ansvar som processledare. Det går bra men är också stressigt om man är ovan. Jag måste utvärdera om jag klarar av den här graden av ansvar så här högt upp i leden, eller om jag mår bättre av mindre projekt. När jag var yngre hade jag nog fått energi av att kliva upp och kliva fram i viktiga frågor, men jag blir försiktigare med åldern, mer medveten om att jag kan ha fel. Samtidigt är jag ordförande för bostadsrättsföreningen och 24 lägenheter kopplade till detta och det innebär ju också en hel del arbete.  Ibland misslyckas jag ju också. Hinner inte med. Får be om ursäkt. Får dock även mycket positivt tillbaka. Folk är sällan missnöjda. Jag fick till och med choklad i förrgår som tack för insatserna som ordförande. Jag satte upp tackmeddelandet på kylskåpet. Det blir bättre!  Jag vill kliva in i träningsbubblan igen, så snart som möjligt. Men jag har lärt mig av erfarenhet att det blir värre om jag fo