Livet är förändring

  Ja, vi har ju en högtalare med bluetooth i ridhuset och jag rider ofta där när ingen annan är där, så jag har gott om tid att välja musik och även känna av hur Galishimo reagerar på den. Och jag måste säga att JA, Galishimo reagerar olika på olika typer av musik. Första gången jag märkte det var när vi tränade att stå i ett läskigt hörn ganska länge, och då nådde inte mobilen och högtalarna varandra och musiken började lagga. Då tittade han mot högtalaren och blev väldigt brydd. Jag har märkt när jag ridit och musiken laggat att han hajjar till när rytmen inte följs. Han kan upptäcka det före mig så jag är övertygad om att det inte är jag som påverkar honom. Jag har löst det genom att lägga ifrån mig mobilen bredvid högtalaren så musiken inte ska hacka eller lagga, när jag rider.  Han blir även orolig av musik som kategoriseras som "disco remix" med lite "puls" och gälla röster och kan stanna till och frysa och jag kan behöva driva lite. Jag kan säga att den låt h

Triggervarning: Detta inlägg kommer att handla om vikt och viktnedgång. Många unga kvinnor dör i onödan varje år på grund av ohälsosam viktnedgång. För andra ödeläggs skolgång, familjeliv och karriärer på grund av sjukdomarna anorexia, bulimi eller liknande. Har du starka värderingar om viktnedgång, eller om du har tendenser till att tappa kontrollen över din viktnedgång, så ska du inte läsa vidare. Prata alltid med dem som känner dig väl om du funderar på att gå ned i vikt, och om du är mycket överviktig och har funderingar kring hur du gör det på bästa sätt så bör du kontakta en läkare eller dietist. Personliga upplevelser som beskrivs i bloggar är aldrig en säker källa att utgå ifrån.  Jag har gått ned ca 10 kilo i år. Man kan säga att jag på mina 168 cm i runda slängar gått ned från 70 kilo till 60 kilo. Jag behöver inte visa min kropp i detalj men skillnaden är ungefär så här:  Till det här:  Och mina jeans har gått från storlek 40 till storlek 34 så det är ganska stor skillnad på

  Ja, jag har ritat bilden ovan på min Ipad och programmet Procreate. Jag älskar den. Jag skulle vilja göra några mindre justeringar (som förmodligen tar ganska lång tid) men i det stora hela så representerar den väl ganska bra hur jag känt mig de senaste två månaderna. Lite sökande, lite liten, och lite vilsen, men ändå ganska trygg där jag sitter. Och målmedveten.  Det känns som att jag upptäckt mig själv på nytt nu. Som att jag bättre kan se mig själv utifrån i flera sammanhang och att jag fått en bättre egentrygghet. Som en orm som ömsat skinn för att skinnet som den levde i började bli för trångt. Det gjorde ont att ömsa skinn, det gjorde det, men jag kom ut en aning bättre på andra sidan, och med en vacker digital teckning om livet.  Hur går det för Galishimo på det nya stället då? Jo han är fortfarande Galishimo. Lite nervös och osäker är han, som vanligt, men jag kan ju hantera honom mer än tidigare eftersom det finns fler alternativ på vad man kan göra. Igår regnade det och vi

 Jag har nu varit i tre dagar i det nya stallet. Jag vet inte vart jag ska börja med allt positivt som jag vill säga om dessa tre dagar. Ridhuset är superfint och nybyggt. Alla verkar trevliga. Ridvägarna verkar oändliga med hur många möjligheter som helst.  Men om jag ska sätta fingret på vad som känns allra, allra bäst, och som jag inte ens väntat mig, är att stallägaren och de andra verkar läsa av Galishimo jättebra. Jag behöver alltså inte förklara att han är reaktiv och lite känslig. Något som jag känner att jag behövt göra väldigt ofta förut.  Idag var jag i ridhuset, med en främmande tjej och hennes häst, det kändes totalt onödigt att börja berätta för henne att Galishimo var lite ny och spänd, för hon gjorde bara lugna, metodiska övningar med sin lydiga häst och verkade kasta ett extra öga på mig och Galishimo då och då. Jag log och nickade mot henne och bytte några ord, men framför allt kunde jag verkligen slappna av. På riktigt. Köra min egen grej, och koppla bort vad som hän

Galishimo har ju stått 6 kilometer från mig och hamnar i stället 26 kilometer bort, i ett stall som heter Wreck it stable. Ni kan titta på hemsidan HÄR!   Anledningen till att jag flyttar Galishimo är att jag hoppas att jag kan ge honom mer motion.  Jag har ju stoppat in Galishimo i hästtransporten och åkt till Medle på helgerna för att ge honom rejäla uteritter, och så har jag åkt till stadens mer centrala ridhus för att kunna rida under tak när vädret varit dåligt. På Wreck It Stable så finns det utrymme för både långa uteritter och ridhus inom samma område, jag behöver inte lasta honom och åka iväg på helgerna. Det finns också en fin uteridbana att rida på. För att vara tydlig så vill jag ju säga att det finns fina möjligheter för uteritter i det stall jag står på också - om man har en lite stabilare häst, eller om jag varit en bättre ryttare. Jag får helt enkelt erkänna mina begränsningar. Jag har kämpat i flera år med tågträning och att försöka ta honom på längre turer men det har

Jag gillar verkligen bakdelsvändningar (det egentliga ordet är vändning kring bakdelen) och det finns flera anledningar till att jag gillar den. Det är en härlig känsla att kunna vända en hel hästbog på vikt och ytter tygel, och man får en känsla av bättre kontroll och samspel. Jag måste fokusera på vart jag har min vikt och mitt sittben också och ju bättre jag blir ju mindre behöver jag använda händerna. Jag har börjat göra bakdelsvändningar i skritt på en hand ibland och det fungerar överraskande bra. Dessutom märker jag att Galishimo blir starkare av det. Och om bakdelsväning är samlande? Ja den här bilden nedan säger väl en hel del.  Ska Galishimo vända ytter framben framåt och inåt så måste han lägga vikt på bakbenet och om han ska lägga mer vikt på bakbenen så måste han aktivera magen. Bilden nedan visar hur han ser direkt efter att vi gjort övningen, då släpper han ut magen och ställer sig i sin naturliga (icke samlande) position. Stor skillnad, eller hur?! 

Ni som känner mig och följt bloggen en längre tid vet att jag har problem med att följa ridhusväggen. Jag har åkt av ett par gånger nära väggar och staket eftersom även Galishimo ogillade väggar i sin gröna ungdom. Jag får en slags reaktion motsvarande (ej diagnoserad) posttraumatiskt stressyndrom vilket har varit otroligt energikrävande. Jag får väldigt förstärkt hörsel, får panik till av varje ljud, hjärtat slår jättehårt, och sedan kan jag vara trött i timmar efteråt. Vad som syns av det hela för en utomstående är obefintligt. Många tränare tycker att jag verkar orädd, men det beror mest på att jag har tränat i flera år på att dölja det i kroppspråk och uttryck, framför allt för hästens skull. Men visst har det varit kvar.  Galishimo verkar inte ha påverkats av detta, vilket även fascinerat mig. Hans reaktionsmönster ser exakt likadant ut oavsett vem som rider. Han kan vara spänd men långt ifrån omöjlig.  Hur som helst - tillbaka till mig: Min grundtanke var att hantera rädslan för