Livet är förändring

Jag tog en sista lunchritt med Ebba och Rand innan julafton, vi red i lugn skritt och plumsade i nyfallen snö. Ebba hade julmössa på Rand som han bar med glädje och stolthet, och en stor orange sol tog sig lite kort över horisonten innan den snubblade ner igen. "Vi kan ju springa fortare." sade Galishimo. "Nej, vi ska inte springa fortare." sade jag. "Sa du fortare?! Inga problem!" sa Galishimo. "Nej, det sade jag inte!" "Att du gjorde!" "Ja okej jag sade det, men jag menade det inte." "Vilket ord då?" frågade Galishimo. "Fortare." sade jag. "Okej! Jättebra idé!" sade Galishimo och ökade tempot. Denna typ av dialog summerar ganska bra hur uteritten gick. Galishimo erbjöd högre tempo men var väldigt lydig. Ibland var han lite väl enträgen med sina erbjudanden och man fick inte vicka på tårna för att hålla värmen, eftersom det tolkades som en framåtdrivande hjälp. Jag blev l

Dagen startade med en 7 kilometers promenad efter Skellefteälven i mörkret som långsamt blev ljusare. Efter detta red jag Galishimo på vinterridbanan och efter detta slog jag in julklappar, samtidigt som jag lyssnade på en hästpod, tvättade kläder, dammsög och skurade. Det blev många stora julklappar i år till mina närmaste. Jag passade även på att tvätta samtliga hästkläder så alla jackor, overallen och övriga kläder är rena och luktar gott. Ridstövlarna har fått sig en grundlig borstning från ridhusdamm och annat. Jag älskar att tvätta ridkläder, särskilt ytterplaggen. De blir skitiga så snabbt, man vankar runt i dem några veckor, man skäms lite när man traskar in med dem på ICA, och så glömmer man hur fina de är under all smuts och så plötsligt känns det som ett helt nytt plagg när man tvättat upp dem. Nu går jag ut i den skurade hallen och klämmer förundrat på dem lite då och då. Tydligen behövs det inte så mycket mer i livet för att jag ska hålla mig nöjd. I morgon bli

Jag och Björn åkte med Galishimo till ridhuset idag. "Hur länge tror du vi rider idag?" frågade jag Björn skämtsamt. "Det blir väl som vanligt, tills en av er bryter ihop." skämtade han tillbaka. Vilket inte brukar vara så långt ifrån sanningen. Men ingen av oss bröt ihop idag. Det känns verkligen som det fortsätter hända bra saker med Galishimo nu. Eller med mig. Galishimo är mycket mer avspänd och jag med. Det ser ljust ut. Till och med på årets mörkaste dagar. För första gången någonsin fick vi avsluta passet för att Galishimo verkade helt färdig av allt galopperande, inte för att jag var färdig med att rida honom. Vi tog ut svängarna och jag gjorde de övningar som jag tänkt. Vi använde i princip hela ridhuset och han spände nästan aldrig till, alls. Självklart fick han hicka vid något tillfälle när det knäppte i bomhuset, och min avlagda jacka vid ett hinder var ju lite spännande att runda, men annars var han lugn och trevlig. Precis som det ska vara

Äntligen har det kommit så pass med snö och minusgrader att vinterridbanan är öppen igen. Jag och Galishimo testade den för första gången igår. Först blev han väldigt rädd för något som han kanske såg men eventuellt inte, så jag satt av och gick lite med honom och lugnade ned honom en stund. Sedan var det inga som helst problem att sätta sig upp och rida. Bild från förra året.  Det första jag började trava Galishimo så tänkte jag direkt "Wow! Jäklar vilken rolig säsong jag har framför mig!"  Galishimo hade full framåtbjudning, lite spänd och elektrisk, och placerade sig gång på gång perfekt mellan mina ben. Det var bara för mig att ändra om i sitsen och använda vikten så följde han mjukt med, i hela kroppen, med en liten extra hög nacke och extra elegant spontan accelerering om jag inte stoppade upp honom lite lätt med sitsen. Vänsterbenet var verkligen på plats och han hade full fokus på det. Jag använde knappt tyglarna, och några ledande tygeltag på vift, förekom

Som ni kanske märkt så har det varit lite färre ensamma uteritter detta år. Delvis för att jag haft så många trevliga vänner som velat följa med mig, men också lite på grund av att jag tappade stinget att kämpa på med honom  ensam sedan han fick panik och sprang över mig , denna tid, i slutet på förra året. Nu så här i backspegeln så är den där olyckan, där han knuffade omkull mig och sprang över mig, det bästa som hände mig förra året, eftersom det fick mig att byta spår och bland annat köpa westernsadeln för att kunna sitta tryggare. "En knuff i rätt riktning", hade man ju kunnat ordvitsa om. Hur som helst, så kommer det lite mer naturliga tillfällen nu då jag inte behöver "kämpa" för att rida honom ensam utan helt enkelt känner mig lite tryggare och att det är en bra idé. I tisdags var det en sådan dag, och jag sugen att rida ut med honom själv på en lite längre runda (7 km) och funderade om jag skulle "säkra upp" ritten på något sätt för att för

Denna dag bjöd också på en riktigt trevlig uteritt. Största succén var klart att vi träffade på tåget och jag satt inte av, som jag brukar. Vi hade med oss Anita och Willgot som trygghet. Vi såg tåget långt borta och hann ställa oss på en bra plats i god tid, innan tåget körde förbi. Jag gjorde det absolut inte för att "utmana" mig eller att jag ville "träna" på att sitta på honom när vi mötte tåget, utan Galishimo kändes helt enkelt så lugn och trygg att det inte kändes värt besväret att sitta av och sedan upp igen. Det bästa tillfället helt enkelt; man är fri från oro och litar på hästen, man forcerar absolut ingenting. Det kunde inte bli bättre. Galishimo reagerade precis som jag hade förväntat mig. Han tittade på tåget och tiggde sedan godis. Willgot stod tryggt och tittade på tåget han med. Jag var riktigt glad hela resten av ridturen. Vi tog en ny ridväg och Galishimo, som annars brukar bli ganska upphetsad av att gå nya vägar, ställde sig bekvämt och ki

Idag fanns det verkligen inga förutsättningar för en fantastisk uteritt. Solen verkade ha struntat helt i att stiga upp och ville inte alls ge de fyra timmars dagsljus man brukar vilja hoppas på. Det var mulet och blev aldrig riktigt ljust. Jag hade inte kommit iväg alls om jag inte fått med mig Ebba och hästen Måns. Isen låg kvar men hade ett slipprigt lager vatten ovanpå, och det blåste lite kyligt, trots att det var någon plusgrad. Galishimo hade inte blivit så mycket aktiverad i veckan och fått klara sig på en avsutten promenad på en timme, och ett tillfälle av longering. Nu behövde han skritta minst 90 minuter, om mitt samvete skulle vara rent. Nu fanns det flera faktorer som gjorde glädjen stor av dagens ridtur. Den ena är att Galishimo alltid ställer sig självmant vid rampen där jag brukar sitta upp, och numera ställer han sig alltid så nära att jag bara bekvämt behöver svinga över benet, utan att sätta någon fot i stigbygeln. Sedan står han självklart som ett ljus under upp