Livet är förändring

Jag lånade Måns igen idag. Det kändes super från början till slut. Det känns som jag helt blivit av med traumat jag fick för sex år sedan. Den där instinktiva paniken eller skarpa olustkänslan som jag inte kunnat rå på överhuvudtaget verkar ha klingat ut och försvunnit helt. Man skulle kunna säga att jag börjat bli den jag var innan jag fick traumat, mitt "gamla" jag. Och det känns ju underbart. För om jag inte blivit kvitt traumat så hade jag ju inte lånat Måns, ridit runt på honom och sedan last-tränat honom av bara farten. Särskilt inte efter att jag ridit Galishimo. Visst kan jag vara osäker, eller försiktig fortfarande, men det är inte samma sak som tidigare. Traumat har ju förut sugit musten ur mig, och då har jag inte fixat att göra så mycket mer än rida en häst. Det har känts som ett timglas har punkterat energin och all sand runnit ut, trots att jag kanske inte uttryckt mig särskilt "rädd" så har det surrat där inom mig. Jag vet ju att jag långsamt

Denna dag har verkligen varit superbra! Den började med ett långt skumbad till mysig musik (ni minns kanske den vattentåliga högtalaren jag köpte i somras?) och sedan tog jag god tid på mig för att göra mig i ordning för dagens dressyrlektion. All värme från bubbelbadet hade mjukat upp mina värkande leder och det kändes helt okej att röra på sig igen. Vad har vi fokuserat på detta dressyrpass, då?  Här kommer listan:  Jag har totalt nördat in mig, och flyttar Galishimos bog enbart för yttre indirekta hjälper, sits och yttertygel. Tränaren sade att jag måste återgå till inre ledande tygeltag också, så jag har fler verktyg i vändningarna, och då kan finlira på bogförflyttningarna bättre. Det lät inte jättesvårt att träna in.  Av någon anledning tappade jag stigbyglarna, eller var nära att tappa stigbyglarna, ofta under detta pass, jag tror det kan ha berott på att jag inte var helt lösgjord i de där sabla inflammerade knälederna. Galoppen är nu kvickare, men lite mer spänd, oba

Nu är veckans sista 12-timmars pass över och det blir nog inte fler toklånga arbetspass av denna mängd i år. Det har varit intensivt i lite över en vecka, men det blir lugnare redan på måndag. Tyvärr verkar inte min kropp må så bra av att jag är aktiv i hjärnan och har ett beredskapsläge - samtidigt som kroppen är ganska stilla. Det är det som är problemet med min livsstil. När jag skriver utredningar eller skickar viktig information så skriker hjärnan "OH JÄKLAR DET DÄR MÅSTE SKICKAS INNAN I MORGON!" och flera röda inre varningslampor lyser - samtidigt som kroppen nästan är helt stilla. Likadant när jag håller dessa nya föreläsningar för alla chefer nu, vilket jag verkligen inte är van att göra. Självklart är ju även detta en stress att lära sig föreläsa, och inte rör jag mig mycket då heller. Men nu har jag gjort sex föreläsningar, och de flesta verkar nöjda och intresserade, så det börjar kännas bättre. Och det är precis så jag fuckar upp mitt eget immunförsvar. Efters

Jag har haft några riktigt tuffa jobbdagar, och de senaste fyra arbetsdagarna har jag jobbat ca 12 timmar per dag. Jag håller på att utbilda hundratals chefer tillsammans med en kollega från en annan avdelning, om ett nytt avvikelsesystem, och vid sidan om jonglerar jag med mina utredningar med stöd av lex Sarah. Det är tufft just nu, milt uttryckt, men det är snabbt övergående och redan nästa vecka blir lugnare och veckan efter det betydligt bättre. Och jag har en massa plustimmar på mitt jobbkonto som jag kan ta ut och använda för långa lunchritter till vintern på Galishimo. I det stora hela är jag helnöjd. Just nu ingår jag i ett team av kollegor som är otroligt trevliga och stöttande i både högt och lågt, och då får man den energi man behöver för att tuffa på och göra sitt allra bästa. Det kan faktiskt vara mer stressande om det är tvärtom; mindre belastning av arbetsuppgifter - men kollegor man inte känner sig trygg med, skapar mer stress, åtminstone hos mig. Galishimo får helt

Nu börjar snart farbrorn som jag körtränar med bli less på mig. "Nu måste vi boka en tid för uppkörning på trafikverket. Så här kan du inte hålla på..." skrattade han, och jag förklarade åter igen att jag inte presterar superbra under press, så det är bra med upprepning. Han tyckte åter igen att jag backade som en stjärna och att han lugnt bara kan stå och titta på när jag tråcklar mig dit jag ska. Tänk att all träning nu under helgerna gav så bra resultat. Helt plötsligt så minns jag inte vad det var jag upplevde som så svårt. Trafikläraren är väldigt snäll och pumpar upp mig med självförtroende så jag inte ska bryta ihop under uppkörningen. Vi får se hur det går, men nu är i alla fall en tid bokad för uppkörning, och om jag klarar detta så har jag alltså mitt BE-körkort! Denna släp kränger jag runt i centrala stan och genom rondeller och backar runt hörn. Jag börjar faktiskt känna lite självförtroende i detta och skulle nog kunna stå på mig om att en misslyckad uppk

Idag har det regnat hela dagen och jag bestämde mig för att göra en grundlig genomgång av Galishimos man. Hela hästen blev schamponerad och fick lufttorka i några timmar i stallet under tiden jag åt lunch, putsade på ridutrustningen och städade skåpet. Tyvärr har manen tagit stryk denna sommar så det är lite tråkigt att den blivit sämre. Här är en bild från maj då den var superfin. Sedan har den tyvärr tunnats ut av flera skäl. Bland annat har hästkompisar kliat honom ganska bra på manken så vi har en sektion där som är helt borta. Sedan har jag haft flätorna "ute" i stället för de små paket jag bultat ihop dem i, innan.   Nyduschad och lufttorkad häst, med nyklippt man.  Betydligt tunnare flätor än tidigare men de växer förhoppningsvis till sig.  Nu är de här igen: Man-paketen! Förra året gjorde jag några på prov för att se om Galishimo stördes av dem, och det gjorde han ju inte, men mina ridkompisar undrade varför jag valt att förnedra min h

Jag åkte till ridhuset med Galishimo idag för att rida med Anna och Pride, och det blev lite mer miljöträning än jag först hade tänkt. Det var massor med hinder i ridhuset! Först sjunker motivationen lite och man tänker att "nu kommer precis ALLT handla om dessa hinder, blommor, koner och arrangemang..." med en suck. Sedan är det alltid jobbigt att se att de andra hästarna i ridhuset inte alls har problem med det, och så vill man både försvara och förklara att det är lite annorlunda med Galishimo, och ibland får man ju även svälja efterföljande bittersmak om att folk förmodligen inte ens tror på mig, om det är andra i ridhuset. Det är nästan den värsta biten. Men sedan blev jag faktiskt lite nyfiken. Galishimo har ju blivit lugnare på sistone, och de här momenten vi har av att "stå stilla och göra ingenting" har ju gett ganska goda resultat, faktiskt. Så vi stod stilla och gjorde ingenting. Sedan stod vi stilla och gjorde ingenting. Sedan red jag fram till