Livet är förändring

I år har jag firat jul med pappa och Kristina i Sandfors utanför Glommersträsk. På julen kommer ofta Kristinas barn och barnbarn, med deras partners, så jag känner dem inte så bra. Men julen är ju ändå ett trevligt tillfälle att träffa dem. Det är ganska häftigt att leva i Västerbotten och, som i detta fall, ta en kort tur till Lapplands inland, för att fira jul. Allt ser ut som på ett julkort. Men det är inte en slump att det är så sagolikt vackert här heller. Renarna som jag stöter på efter vägen är vackra i pälsen och i fint skick, det är för att mammas karl Lennart och andra renskötare letar upp renarna och ger med extra mat den här tiden på året. Det är ett hårt jobb att lasta i och ur fodersäckar, som tar flera timmar om dagen. Tittar man en liten extra gång på skogen här i Sandfors så är det inte naturlig skog utan skogsplantager, det betyder att alla träd har ungefär lika långt avstånd mellan varandra och har samma höjd, eftersom de planterats samtidigt och att skogen är

Idag red jag lite mer "seriöst" i westernsadeln. Vi red en hel del i galopp och jag "åkte" inte bara, utan ställde lite fler frågor till honom än vad jag gjorde i fredags. Galishimo är så nöjd, så nöjd. Han har sin runda låga form som han trivs så bra med och hade så fin framåtbjudning och samarbetsvilja. Vid ett tillfälle så axade några skotrar någon kilometer bort och han blev genast orolig, och jag med, förstås.. men då satte jag mig bara tillrätta i sadeln ännu mer och drev honom framåt. Han gav sig efter bara något varvs galopp. Det är ju precis det som jag vill uppnå. Det där att kunna blåsa i honom lite extra trygghet utan att gå ned till trav eller stanna helt. Jag tror att detta kommer att bli jättebra! Dessutom så ska Sara, som tävlar i westernridning, ge mig en lektion med grunderna i westernridning också. Jag tror nog jag får en bra bas från henne. Men jag har verkligen fått en nytändning! .

Yes box! Årets sista utkrämning av mina konton skedde när jag insåg att westernsadeln passade. Det är beställt ett riktigt mörkt brunt westernträns, mörka westerntyglar och så bad jag min mamma om en tidig födelsedagspresent, i form av en ny sadelpad. Det fick jag! Tack mamma! Året 2018 har verkligen gått i shoppandets tecken. Och i princip allt har gått till Galishimo. Det är riktigt skönt att jag gjorde ett ordentligt ryck med att fixa till hästtransporten också i våras. Nu är ju förhoppningen att jag år 2019 har precis allt jag behöver för att kunna glida runt på både dressyrträning, westernträning, åka med Galishimo och hälsa på andra ekipage, eller relativt säkert rida iväg på egen skogsmulleridning, precis som jag känner för det. All utrustning ska finnas, allt ska vara fräscht och säkert. .

Idag testade jag att rida lite i Galishimos nya westernsadel. Galishimo var ganska understimulerad och hade massor av energi, så efter att jag suttit upp så tog det en liten stund innan jag fick honom att stå stilla tillräckligt länge, för att jag skulle få fötterna i stigbyglarna. Sedan rantade vi runt i tio minuter i skritt och trav. Jag vill vara lite försiktig med hans sår på bakbenet och vill inte att det ska gå upp eller förvärras nu. Det var självklart läskigt och lite ovant att sitta i en ny sadel igen, jag spände mig och lutade mig lite framåt, hade lite svårt att få in fötterna i stigbyglarna efter att jag tappat dem, men grundkänslan var otroligt bra! Galishimo var jättepigg och verkade trivas bra med sadeln. Han sänkte nöjt huvudet och ville bara springa snabbare, och snabbare, och snabbare.... Jag kände också att jag satt stadigt och kunde ju lägga en hand mot knoppen när jag blev spänd. Det blev otroligt bra flyt jag kom mitt över ryggen på Galishimo och kände verkl

Jag fick ju äntligen sadeln som jag beställt! Jag har varit lite osäker på hur den skulle komma att passa och hade en viss uppgivenhet om det verkligen kan bli rätt den här gången. Idag fick jag meddelandet om att ett paket väntade på posten, på lunchrasten, och jag kastade mig genast till affären och till stallet. När jag packade upp sadeln så såg jag att den såg precis ut som på bilderna, och jag var så glad att den inte bjöd på någon tråkig överraskning. Den såg nästan finare ut än vad jag trodde. Luddet på undersidan sadeln brukar ju nötas bort ganska lätt men det såg fint och fluffigt ut. Inte illa för en gammal sadel! Sedan följde det en jättefin pad (sadelfilt) och en väldigt ren och fin sadelgjord i fårskinn. Den person som ägt dessa gamla prylar har skött dem pedantiskt. Jag blev så glad. När jag sadlade Galishimo så fick jag nästan känslan av att han haft en sådan sadel förut. Den gled direkt på plats och Galishimo såg helnöjd ut. Jag tog ut honom och longerade och prom

I helgen har jag bara myst på med Galishimo. Han har ju kvar sitt otrevliga sår och det tar nog ett tag innan det läkt ihop. Jag har tagit ut honom på ridbanan och bara busat på med honom. Vi gör lite småpyssel och myser på. Jag tränar ju absolut inte frihetsdressyr regelbundet. Jag petar på hans ben med spöet och han ska lyfta det. Han verkar tycka det är jätteroligt och övningen går lite hur som helst, utan något vidare finlir. Men han gör det! Och får stort beröm. Vi har inga fler krav på oss nu, för detta år! Hans färg är ju också helt fantastisk. Alla fina grå nyanser och små prickar på pälsen som långsamt blir ljusare. Och inte ser han ut att ha säckat ihop av lite mindre träning, nu några veckor. Björn följde med och tyckte vi såg ut att ha roligt tillsammans. Jag vill ju njuta av honom. Inte bara förbättra honom.

Såret har gått upp igen och det har nu fastnat halm i ligghallen från det. Det är även -20 grader ute. Jag oroar mig över såret samtidigt om Galishimo varken är halt eller svullen. Han rör sig fint när han longeras och med fin framåtbjudning. Han tar fina galopper med den trasiga foten och bär sig bra. Det kom lite vätska ur såret när han rört sig. Jag är fortfarande orolig. Vill bara att det ska läka ihop snart. Men samtidigt blir det bra för oss båda två med lite lättare träning så jag får vila lite och Galishimo får lättare krav på sig. Longering med honom är förresten en fröjd. Han är så lyhörd, han börjar bära sig så fint och balansera sig så bra. Det GÅR verkligen att longera en häst till bärighet och man kan verkligen greja med ställning och böjning även där. Vi förflyttar oss hela tiden under longeringen och han får göra tempoväxlingar och även bromsa upp sig och ta snävare och snävare svängar i galoppen utan att tappa formen eller flyta ut med bogen. Han gör det så fint