Livet är förändring

Jupp, tisdag morgons ridning gick halvdant. Galishimo var superspänd och redan tidigt i passet fick han fnatt och skenade med mig över ridbanan. Gissa vad han skenade över? Gissa? Ja. Rätt. Höbalarnas vita fladder from hell. Det blåste ungefär 2 sekundmeter så man kan säga att det vita fladdret var blott små långsamma blyga älvors fladder, men inte i Galishimos ögon. Inte idag.Eftersom jag fått en märklig känslig-häst-radar så kan jag säga att det var fler faktorer som byggde upp situationen och orsakade skenturen. 1. Det var minusgrader ute för första gången när vi red. Vid höstens första kyla så skruvar Galishimo upp förbränningen och detta tillstånd har tidigare i bloggen beskrivits som "en ekorre på koffein". Detta kommer att lugna ned sig när vinterpälsen tagit sig ordentligt. Det är övergångsfasen som är värst. 2. Jag råkade sadla för långt bak i söndags innan jag skulle rida. Skitdumt av mig som egentligen visste bättre, och han fick ett utbrott i sadel

Jag lämnade in hästtransporten för byte av vinterdäck idag. Det brukar gå på 20 minuter. Efter lite mer än en timme förklarar mekanikerna att flera gänghål i däcktrumman blivit för nötta och utvidgade så de får inte på ett av vinterdäcken. De måste borra om gänghålen en storlek större och sätta på en storlek större muttrar. Det tar några timmar, sade de. Detta kostar extra pengar också. Jag är inte helt överraskad eftersom jag vet att något annan trumma i transporten blivit omborrad för två år sedan så det är inte ett helt nytt problem. Bara några nya gänghål. Och lite mer pengar. Sedan såg jag för min inre syn hur jag kör med transporten genom stan, bromsar vid ett rödljus, och ser ett transportdäck allena rulla förbi bilen, så jag tackade mekanikerna för att de löser problemet åt mig. Det är ett stort plus om muttrar håller kvar däck. Tack så mycket. Sedan har jag muttrat för mig själv att jag börjar bli förbaskat trött på den där jäkla transporten, alltså... 

Idag red jag ut ensam med Galishimo under tiden Björn fixade hyllor i mitt ridskåp. Ursprungstanken var att vi skulle till ridhuset men jag kände mig lite trött efter veckan som varit, och hade inte riktigt energin till att åka iväg till ridhuset. Däremot så tänkte jag att det var ett bra läge att träna på en ensam uteritt då Galishimo var så fin med mamma igår. Björn hade minst 20 minuters fix kvar på hyllan så jag passade på att rida ut under tiden han byggde. Jag tänkte att jag rider så länge det är enkelt och om Galishimo behöver mycket stöd, eller uppmuntran, eller tvång, så skiter jag i allt och sitter av. Energin var som sagt låg. Men Galishimo var kanonfin! Han uppvärmningsskyggade några gånger första kilometern men verkade inte direkt göra någon ansats att stanna av eller vända hem. Det var bara att följa med i sadeln, han behövde inte så mycket stöd att passera något. Vi hade riktigt trevligt tillsammans och skrittade och travade lite här och var. Han fick väldigt m

Idag hade vi ett härligt höstväder utan starka vindar. Solen bröt fram då och då, och fukten i luften skapade en svag regnbåge i luften. Mamma red och det blir små framsteg hela tiden. Förut ville hon att jag skulle leda honom en hel del och nu rider hon honom helst själv. De har tränat start och stopp och när vi skulle vända på vägen så sa mamma "Vänta där borta, för nu ska jag vända honom själv..." Hon testade även att trava honom en hel del med mig joggandes bredvid, och det har hon inte gjort sedan förra vintern. Galishimo blir ju också lugnare. Förut ville han inte lämna mig på uteritterna och gick helst som ett litet klistermärke, nu kan han lämna mig för att mamma vill rida några meter ifrån oss. Förut gillade hon inte när jag tog några kliv i diket för att få en fin bild och nu verkar varken hon eller Galishimo tycka att det är något konstigt med det. "Minns du hur han var för fyra år sedan, när jag gick ut ensam med honom?" frågade jag mamma och

Nu var det dressyrkurs igen på ridhuset och jag är även denna gång jättenöjd. Tränaren märker att jag repeterar övningarna på hemmaplan mellan kurserna och att det blir skillnad. Väldigt motiverande att känna att jag klarar av att förbättra oss på egen hand mellan kurserna också! Jag tycker Galishimo blivit mjukare och starkare, och nu ska vi börja höja honom i formen lite mer. Det är lite svårt för mig att ställa om mig då jag har ridit honom låg i så många år, så jag ber honom nästan reflexmässigt att sänka sig lite, när nacken åker upp. Så till nästa gång så ska jag träna mig på att låta nacken komma upp lite mer. Det blir nog väldigt bra att träna på till vintern när vi har bra snöunderlag på Varnvägen och kan långtrava lite där på rakt spår. Då kan jag fokusera på enbart nacken. Han kan ju bli lite taggad ute, exempelvis förra helgen när vi fotograderade, och då kommer ju nacken upp direkt, utan att han tappar formen så mycket. Tränaren granskade sadeln och höll med om a

Jag funderar ibland om jag har tid och ork att ha en häst till. Frågan är bara vad jag skulle vilja ha och varför... och till vad? Jag kan sakna både körning och hoppning som läget ser ut nu. Eller en lugn ensam skogstur på lite längre tyglar. Eller kanske bara den där känslan av förändring som är så magisk och spännande och som får hjärtat att skutta lite. Jag har fortfarande svårt att identifiera mig som en typisk tävlingsmänniska som behöver tävlingsresultat för att känna att jag är på rätt väg. Jag trivs bra hemma också. Problemet är ju att dagdrömmar aldrig försvinner och om jag köper en häst till så är jag glad något år och sedan kan jag mycket väl börja längta lika intensivt efter något annat. Eftersom det är så vi människor är byggda. Vi är längtare.    Den här unghästen tycker jag verkar lite intressant. Shiriki efter Sambesi. Sambesi är nu respektabla 30 år, och verkar lämna efter sig lugna, välbyggda, ganska lågpresterande hästar, som passar utmärkt för hobbybruk. Se

Jag har köpt mina första Jodhpurs i min ridkarriär, nu. Förut har jag alltid ridit i ridstövlar för att känna mig stabil i skänkeln när jag rider. Sedan övergick jag till joggingskor nu under sommarhettan, och ni vill jag inte gå tillbaka till mina stela, oföljsamma stövlar. Så det blev dessa jodhpurs från Granngården, du hittar dem HÄR! Jag älskade dem direkt, de satt perfekt på foten och jag höll nästan på att traska ut ur butiken med dem, sedan har jag nu ridit två pass i dem och de känns helsköna! Ett stort plus för den lite rundade sulan som gör att de går bra att promenera i också!