Livet är förändring

Jag har anmält mig till ett projekt i den lokala ridskolan. Jag och Galishimo ska alltså börja på ridskola. Jag har lagt ribban väldigt lågt och förhandlat lite med kursledaren om hur jag ska få ihop detta bra. Det kan ju bli väldigt jobbigt att åka på kurs mitt i veckan med Galishimo, efter jobbet, och om jag dessutom är ridrädd så kan det ju bli svårt för mig att genomföra. Om jag exempelvis sitter på jobbet och redan på arbetstid får ont i magen inför kursen så är det nog inte så hållbart för mig att kämpa på med detta just nu. Så jag får två försök på mig att komma igång på kursen o ch om jag inte är redo så är jag inte redo, helt enkelt. Jag har lagt ribban väldigt lågt och tänker att det är en seger i sig, om jag åker dit med Galishimo och rider så bra jag kan. Första delen av kursen handlade om målbeskrivningar och en grundlig föreläsning från en sjukgymnast, samtidigt som sensommarmörkret långsamt långsamt började lägga sig utanför. När teorikursen var kvar gick jag ut i bi

Jag får fortfarande feber på kvällarna och gick till en läkare idag. Han var mycket professionell och undersökte mig mycket grundligt och frågade väldigt omfattande frågor. Jag kände mig otroligt nöjd över bemötandet... det togs blodprov och gjordes undersökningar och min långvariga feber togs på största allvar. Även sjuksköterskan som stack nålen i mig var jättegullig och rar och skämtade och var trevlig. Man kände att de hade både tid och intresse att se över vad som kunde vara på tok med mig. Det är bara det att jag inte är helt nöjd över vad som verkar vara orsaken till detta haveri i mitt immunförsvar. "Det finns många med samma symtom som visar sig lida av kronisk stress." sa läkaren lite försiktigt. "Nä... stressad kan jag inte påstå att jag känner mig. Trött är jag. Inte stressad." "Fast det är tyvärr det som är grejen med kronisk stress. Man känner sig inte stressad då eftersom det blivit ett slags normaltillstånd för kroppen." "Så jag

Japp. Jag håller fortfarande på att fläta och greja med Galishimos man. Det är väldigt tillfredsställande på ett sätt jag inte riktigt väntat mig. Nu har jag kommit på att jag kan fläta flätorna långa och sedan böja upp dem och fläta upp dem i sig själva så att det blir kortare små flätstumpar av det hela. Det ser lite roligt ut och jag är fullt medveten om att jag nu kommit upp en nivå i att bli en crazy horse lady. När han stolt springer runt så stumparna studsar runt så är han ju inte direkt snyggare än vad han hade varit om jag bara låtit manen vara ifred. Men det är känslan av att de små hårstråna ligger tryggt där inne utan att bli avkliade eller avtuggade som får mig att känna mig nöjd ändå. De nya små stumparna verkar hålla sig mer intakta än de vanliga enkla långflätorna jag haft. Jag har haft dessa flätor i små flätstumpar i en vecka nu och ser inget större behov av att behöva fläta om dem. Om man släpper ut Galishimos man, efter 2 1/2 månads manvård, nu så ser den ut

Igår kväll hade jag lite huvudvärk och vägde om jag skulle motionera Galishimo eller inte. Sedan kom jag på att det inte behöver vara "antingen eller" utan att man kan finna andra lösningar någonstans mitt emellan. Så jag frågade Cecilia om hon ville rida Galishimo, då hennes häst varit halt ett tag, och så tog jag cykeln och följde med dem. Galishimo var ju nöjd så länge jag var i närheten och Cecilia var nöjd att få komma igång att rida lite. Det behöver inte vara mer komplicerat än så. Först hade Cecilia lite svårt att släppa tyglarna på Galishimo då han var lite ivrig i starten, men sedan så gav hon honom långa tyglar och lät honom få tuffa på med spetsade öron, stora ögon, och ivrigt nickande huvud. Det var behagligt väder, svalt och skönt och vindstilla, och jag tänkte att det är de här dagarna man tar för givet just nu, men som man längtar efter i perioden mellan oktober till april.

Idag var jag lite sliten och tänkte att det blir nog bättre bara jag kommer mig till stallet. Det blev det. Inte bara för hästens skull, utan för alla trevliga människor där just ikväll. Stallet där jag haft Galishimo de senaste fem åren börjar nästan kännas som ett andra hem. Det är ju lite ruljans på hästar och hästägande, har jag förstått, så det kommer ju och går många genom åren. Det blir lite olika grupper och grupperingar av hästägare nu när lösdriften hyser ca 25 hästar i fyra hagar. Men det är ovanligt fin stämning i stallet just nu. Alla är glada och måna om varandra. Stämningen är väldigt prestigelös då vi egentligen inte har så många tävlingsekipage här just nu. Jag kan rida in på ridbanan med Galishimo och få lite peppande kommentarer och bara vara mig själv utan att känna att jag borde vara bättre. Det är ju det som gör ridningen rolig! Små barn har Galishimo inget emot!

Tyvärr så blev det inte så mycket ridning denna sommar för min del och jag är lite besviken över det. Jag blev lite halvkrasslig, Galishimo tappade en sko, och familj och släkt behövde mig på andra håll än i stallet. Rivstarten på jobbet tog också ut sin rätt. Sedan har det stormat en hel del och då känner jag mig inte trygg att rida, trots att Galishimo hanterar stormvindar hyfsat bra i år. Sommarvärmen, som varit den varmaste på 260 år, har man ju inte blivit sprudlande pigg av, trots att det gått väldigt bra. Det har nästan inte blivit några långritter alls, eller någon ridhusträning, och det märks ju tyvärr på Galishimos form också. Men sådant är livet och när jag är helt pigg igen, vilket jag inte blivit ännu, så kommer jag att köra på som vanligt med honom. Jag har i alla fall tränat på galoppfattningar från skritt i söndags och tyckte det gick bra. Jag har övat mig på att inte knipa med knäna eller underbenet utan bara "plinga" lite med foten så ska han fatta galop

Galishimo testade en crates arabian sadel i lördags (art.nr. 2391-4). Jag var så hoppfull då den blivit rekommenderad från flera håll. Sedan tog jag den på Galishimo. Till att börja med protesterade han mer än vanligt. Stora irriterade ko-ögon och ruskande huvud varje gång vi försökte få sadeln att passa. "Är ni dumma i huvudet?!" frågade Galishimo men jag tyckte att han skulle ha lite tålamod. Vi ruckade på sadeln, placerade om sadeln, provade med och utan pad... men det kändes inte riktigt bra. Det är väldigt mycket luft mellan hela sadelns baksida och Galishimos lilla runda rygg. Och ligger sadeln inte an efter hela hästen så ligger den förmodligen an lite mer ordentligt på en mindre yta, längre fram. Då kan den till och med klämma där. Men det kanske ska se ut så resonerade jag och tog ut en väldigt kränkt häst ut i blåsten för lite motion med sadeln. Vid trav såg det än mer eländigt ut, sadeln flaxade och tog nästan luft av flaxandet, slutligen flaxade den i