Livet är förändring

Jag har ju lämnat cellprover i tid och otid, för livmoderhalscancer, de senaste åren. Resultaten är aldrig snygga och jag har alltid olika grader av cellförändringar av olika allvarlighetsgrad, de senaste sex åren. Det är alltid mellan 6-12 månaders intervall mellan testerna för mig. I höstas så var det tydligen värre än vanligt, så jag blev kallad på en lite mer djupgående undersökning då man skulle plocka bort en liten bit av livmoderhalsen för analys, och så skulle man göra ett ultraljud och leta efter tumörer. Sådant känns aldrig roligt, det gör bara inte det. Hur som helst, så blev det en otroligt positiv vändning av måndagens besök. Läkaren konstaterade att de inte var värt att plocka bort någon liten del av livmodern för analys, för allt såg så fint och bra ut! Vilken glädje. "Nämen det är ser ju jättefint ut. Friskt, rosa och slätt. Jag kan inte ta ett prov av det här...." sa läkaren förvånat, och jag jublade. Sedan gjorde de ultraljud och rotade runt lite på div

Jag och Galishimos 19:de utflykt, detta år! Det ni! Vi blir bara bättre och bättre på att chilla på våra utflykter och inte jaga upp oss så mycket.Vi hade Björn med oss och han var ett alldeles ypperligt stöd. Frontdörren på transporten hade dock frusit ihop så han fick lastas utan att luckan framme var öppen. Det gick bra det med. Galishimo skakade som sjutton innan avresan, som han brukar, men var i övrigt trevlig och lydig. Det var samma tränare från Stockholm som jag hade förut och som har stöttat mig massor när jag varit betydligt med osäker på Galishimo, men idag var varken jag eller Galishimo på tårna. Vi var i det gamla ridhuset, där jag bara ridit en gång förut,  för sju månader sedan , men Galishimo skötte sig strålande! Jag kände mig trygg och lugn på honom och då tar man verkligen till sig övningarna mycket bättre. Det var inga som helst tveksamheter från Galishimos sida om väggar och prylar som placerats efter ridväggarna heller. Vilken lättnad för mig! Tränaren

I tisdags lyckades jag med att ta mig till ridhuset ensam, med Galishimo. Det var första gången jag åkte iväg helt ensam med honom. Sjutton gånger har andra stalltjejer, samt mina nära och kära, tålmodigt följt med som moraliskt stöd åt mig och Galishimo. Men nu börjar det bli dags att breda ut vingarna och fixa biffen själv. 18:de gången gillt! Det har ju gått problemfritt hela året, trots att Galishimo blir ganska stressad, men rutinerna sitter ju bättre och bättre och Galishimo är jättefin på att samarbeta och vänta under tiden jag ordnar med bakbom och annat. Visserligen står han och skakar numera, eftersom han är laddad att åka. Hela transporten vibrerar när hans stora lårmuskler vibrerar, men han står snällt och kan även ta en liten tugga godis och mumsa på inför avfärd. Han matvägrade ju ett tag eftersom han var fokuserad på uppgiften att stå stilla och inte få panik. Eller vad han nu fokuserade på. Ingen vet vad den där hästen fokuserar på ibland. Det är det som är det sö

Jag råkade somna lite för tidigt igår och vaknade klockan 04.00 i morse. Redo för äventyr! Jag grundade med lite ugnspannkaka med sylt och tog sedan en 7 kilometers joggingrunda med mina icebugs. Det var -5 grader och isen knastrade verkligen under skorna. Jag märker att luftstrupen drar ihop sig lite av kylan så jag höll ned på tempot. Där lufsade jag runt med en bra ljudbok och tyckte livet var skönt. Skellefteå var lugnt och fint och nästan vare sig människor eller trafik i omlopp. Superhärligt. Snart öppnar dessutom Lejonströmsbron igen och då behöver jag inte springa in till stan och vända hem igen, utan kan springa en runda där jag följer vattnet, i stället. Bron har varit avstängd sedan augusti men ska tydligen öppna den första december. Skönt att vara frisk och underbart att jag kan jogga bättre och bättre, för varje månad!

Idag tog jag Galishimo till ridhuset igen. Det var utflykt numero 17 detta år! Jag fick hjälp av Elin. Det börjar kännas ganska bra nu. Jag känner att jag inte behöver så mycket hjälp längre. Förut så bad jag ofta om hjälp i stil med: "Kan du gå till framluckan och ge Galishimo lite godis under tiden jag stänger bakbomen?" eller "Kan du stå bakom oss, vid rampen, och prata med honom så han känner sig trygg när han backar ut?" men nu klarar jag mer och mer ensam. Idag när Elin hängde med så fick hon mest anvisningar i stil med: "Kan du bara hänga med här?" vilket mest betyder att det är skönt att inte vara ensam när jag gör momenten som lastningen innebär. Och för att Elin är ett fenomenalt trevligt sällskap att ha med sig. Vi tog och longerade Galishimo ordentligt innan jag skulle börja rida. Det gjorde vi för att jag skulle slippa känna att han hade överskottsenergi och att jag skulle slippa få ont i magen över det. Han fick galoppera på ridbanan län

Det blev en rejäl fördröjning med utomhuslöpningen i samband med att jag blev sjuk. Veckan innan jag blev sjuk kände jag att något var på tok och slutade träna, sedan var jag sjuk en vecka och efter detta började jag försiktigt om att springa igen. Jag har sprungit två pass på löpband sedan dess för att kunna kliva av bandet ifall jag blir yr eller dålig, och passen har varit markant sämre än innan. I går var jag dock lite piggare och tänkte att jag kunde ta 7-kilometers rundan in till stan och tillbaka igen. Det är med stor glädje jag tar på mig löparkläderna nu. Jag har ju nytt underställ, haglöfsjackan, bra hörlurar, bra pannlampa och nu riktigt bra skor som naglar fast sig på isen. Köpte också nya vanliga billiga bomullsvantar för 10 kronor och det var precis vad jag behövde. Hela löparutrustningen som jag köpt i år, inklusive löparbyxor går klart över 6000 kronor sammantaget. Sedan slog jag på Keplers bok "Kaninjägaren" och tuffade på i långsam takt. Det känns fortfa

November månads inköp bestod av två goda ting. Det ena var en riskokare med ångfunktion, vilket jag redan efter några dagar nu insett är en hit. Jag som hatar att laga mat och som alltid vill hitta genvägar blev överlycklig när jag insåg hur enkel denna var. Den fanns på Elon för 400 kronor. Jag har kokat ris, samt ångkokat broccoli och selleri i den! Piece of cake! Fast utan cake. Det andra mycket eftertraktade inköpet var ett underställ. Jag köpte ett underställ av märket Everest, på Stadium för ca 300 kronor. Den har blivit som ett extra skinn för mig. Jag sover gärna i den också eftersom jag hatar att frysa när jag ska kliva upp på morgonen. Jag måste förmodligen köpa fler underställ. Minst två par till. MINST. Måste ju ha något snyggt underställ under vinteroverallen också när jag rider. Man vet aldrig vem som ser vad jag har under ridoverallen. Akutpersonalen, till exempel.