Livet är förändring

Det har regnat i tre veckor nu. Första två veckorna var jag jätteduktig och var ute med Galishimo trots väder och vind. I slutet började jag tycka synd om Galishimo för han spänner sig förbaskat mycket av att behöva springa i lera, han gillar inte att få lera på magen, och han gillar inte eller när underlaget är lerigt och han riskerar han glida med småhovarna, så denna vecka gav jag upp. Galishimo får en ovädersvila. Han reds senast i söndags då vi tog en ensam uteritt tillsammans, och nu rider jag inte honom på tre dagar, och siktar på att rida honom i morgon. Om vädret är bra. Annars struntar jag i det. Han är ju trots allt min fina lilla hobbyhäst. Ingen prestationshäst.

Kroppen funkar ju också bara bättre och bättre. På tisdagar och torsdagar försöker jag springa på löpbandet på lunchrasterna. Efter förra tisdagens intervallpass såg jag ut på detta vis: Vad kan jag säga. Jag fick anstränga mig lite. Jag behövde verkligen en dusch efteråt. Håret behövde också lite kärlek. Jag var på väldigt gott humör men det råder ingen tvekan om att det behövdes lite pannben också. Nu, en vecka senare, och efter ofrivilligt matfrossande av precis allt som jag kan komma över, så körde jag exakt samma pass, med exakt samma intervall, på sekunden samma tempo, längd och tid: Betydligt mindre ansträngd. Betydligt mindre svettig. Och ändå har jag varit lite småförkyld och nyst och snytt mig lite under dagen. Så det är bara bra grejer som händer. Dag efter dag. Jag är grymt tacksam och är så glad över att tungheten, tröttheten och håglösheten hade en så enkel lösning. Lite Niferex i några veckor så var man fine and dandy!

Min aptit har stegrat till enorma proportioner. Jag som knappt hade aptit på hela semestern. Jag som under flera månader betraktat mat som bukfyllnad, och ett nödvändigt ont, har plötsligt totalt bytt perspektiv i frågan. Jag vet inte om det beror på att jag blivit kvitt järnbristen eller börjat träna eller både och, eller om jag bara håller på att bli tokig generellt. Aptitlöshet är ju ett symtom på järnbrist så det är väl inte så konstigt egentligen. Det har bara blivit en så snabb vändning. De senaste tio dagarna har jag ätit betydligt mer än vanligt. Själva frossandet tog ett steg över tröskeln i söndags när jag skulle äta min vanliga portion gröt och dricka lite kaffe till frukost. Jag vaknade och hade cravings på kyckling. Färdiggrillad kyckling. Gud vad jag måste ha kyckling. Jag traskade yrvaket till affären och köpte två stora varma grillade kycklinglår och kom knappt innanför tröskeln till mitt hem innan jag började gnaga. Shit vad gott! Den var så saftig. Så. Saftig. Sed

Dagens ridpass krockade lite med hoppträning så jag fick avbryta ridningen efter en kvart och rida ut Galishimo ensam efter rakbanan. För omväxlings skull denna vecka, så hade solen glimtat fram, och det var alldeles vindstilla. Galishimo gick långsamt och lite oengagerat, men mycket, mycket lydigt. Vi mötte en man, med en labrador som glatt viftade på svansen. Jag brukar alltid sitta av när vi möter hundar och cyklister men idag kände jag att detta var fullständigt onödigt. Galishimo var lugn och trygg och verkade inte ha minsta lilla tanke på något annat än att titta intresserat på hunden. Sedan travade vi bort efter rakbanan, och sedan skrittade vi hem igen i långsam takt. Galishimo brukar ju hetsa upp sig och vilja skynda sig hemåt. Men det var han inte alls särskilt sugen på idag, så jag kunde skritta hemåt i långsam takt på långa tyglar och bara njuta av den lilla höstsolen som stack fram mellan molnen. Tänk att han börjar bli så lugn och trygg. Så skönt. Så underbart, under

"Ska vi inte börja rida snart?!" säger mamma när hon sitter i sadeln på Galishimo, och jag står och klappar honom. Okej. Nu är jag här igen. Med en mamma som snart fyller 60 och som bestämt insisterat på att hon ska lära sig rida, på Galishimo dessutom. "Det har just galopperat förbi åtta ston i hagen närmast. Vi kan stå stilla en stund till så han känner lugnet." "Nämen det tycker jag inte. Inte skulle väl Galishimo oroa sig över sådant!" sa mamma bestämt. Så jag fick sluta klappa Galishimo och börja leda honom. Efter att jag lett honom i ganska precis sju meter kom följande kommentar: "Du behöver ju inte hålla i honom. Släpp honom så jag kan rida själv." från en bestämd liten mamma uppe på hästryggen. "Jaha. Är du säker?" "Ja." "Jaha... Jamen dåså." Jag blir lite osäker men släpper dem och mamma rider iväg från mig. "Vänta, vart är ni på väg?" frågar jag henne. "Vi rider rakt mot boks

Elin hälsade på under torsdagskvällen och red Galishimo på en liten kvällsrunda. Det har regnat hela veckan och det ska förmodligen regna nästa vecka också. Jag joggade bredvid Elin och Galishimo. Så gott det gick att jogga med tanke på att jag intervalltränat tidigare samma dag. En kollega myntade nyligen ordet "gågga" och det är inte så dålig beskrivning av vad jag gör ibland. Jag går och joggar. Gåggar. Då man inte har bråttom men tycker det kan vara bra att få upp pulsen lite då och då. Hur som helst. Galishimo blev på strålande humör över Elin och han tappade endast självförtroendet om jag gick för långt ifrån dem. För han vill ha mig i närheten. Särskilt över broar. Att tvingas gå över en bro alldeles ensam när jag var hela tio meter ifrån honom i stället för en meter ifrån honom, gjorde hela passagen över bron ytterst komplicerad. Se nedan. Bakbenen måste gås med minst en meters bredd samtidigt som man korsar frambenen. Det viktigaste i det hela är att gå så br

Det här har varit en vanlig, och lätt deprimerande, syn sedan i mars då jag köpte in nya träningskläder och hade en extra bag med träningskläder på kontoret. Träningen gick omedelbart mycket bättre och lättare med tillgänglig bag på jobbet, men mitt kontor fick offra sig lite i sitt allmänma intryckt. Det kontor jag haft i snart två år har varit ganska litet och har jag behövt torka de svettiga träningskläderna så har jag gjort det... i gardinstången. Det har gått ganska bra, förutom det obligatoriska klättrandet för att få upp och ned kläderna, de måste ju gömmas snabbt om man väntar besök också... Men idag fick jag besked om att jag skulle flytta till ett större kontor och då passade jag på att göra lite förändringar. Regnet öste ned igen, så jag tog kvällen på mig att flytta alla möbler till det nya kontoret, och sedan kosta på mig lite extra saker för att göra det trevligt på kontoret. Jag shoppade Borneo färdiga gardiner på Ohlssons tygaffär (399 kr för ett par) för att