Livet är förändring

Den där böngrytan som jag gjorde i crock-poten, som jag nämnde tidigare. Den blev inte god. Den blev verkligen inte god. Förmodligen skulle bönorna ligga i vatten över natten, innan tillagning, för det blev ingen soppa alls. Bönorna sög upp allt vatten totalt och blev dubbelt så stora. Grytan var i princip torr morgonen efter. Resten smakade vedervärdigt. Purjolöken, stekt bacon och selleri blev till en brun sörja, förmodligen brunfärgad av buljongen, och där man omöjligt kunde skilja det ena från det andra när man tog en sked av det. Mamma insisterade på att smaka och lät positiv i ungefär tre minuter. Sedan insåg hon att jag lagt upp en deciliter åt henne och att det vore oartigt att lämna en så liten portion. "Den är ju god men... men... lite tung att äta." konstaterade mamma och stirrade på den en stund, innan hon bestämde sig för att äta upp. Okej. Inte dåligt. Bara tungt att äta. Jag antecknar... Själv hade jag sju matlådor kvar med oätlig böngegga att gnaga mig ig

Idag har jag tränat mig själv och tränat hästen. Den egna träningen lämnar jag väl helst lite okommenterad, jag gjorde ju ett personbästa där i mitten på maj och sedan har träningsresultaten sjunkit väldigt stadigt, trots regelbunden mat och träning med samma försiktiga upplägg. Men så funkar min kropp, så har den varit genom alla år, och det är bara att strunta i att titta på resultaten och njuta av att få jobba på och bli trött efteråt. Ett tag kunde jag inte jogga alls i mer än fem minuter och då blev jag lite grinig, det gick ju så bra alldeles nyss! Men jag har en sådan kropp bara. Den får rejäla svackor i skov. Jag har aldrig hittat någon förklaring men jag kan leva med det. Så länge jag känner mig frisk, så! Någon som däremot inte har någon svacka alls, någonstans, är Galishimo. Han matar bara på och blir finare och finare för varje pass. Idag kunde jag inte låta bli att klämma in en dressyrlektion för ridläraren P på hemmaplan. Galishimo borde få en liten vilopaus snart

Jag tror det är för att jag blivit lite försiktigare med vilka personer jag har kontakt med och att jag inte låter andra ta min energi. Jag kallar det celibatlivet och ser helt klart en poäng med det. Jag blir lugnare och känner mig betydligt tryggare. Lite så här känns det. För tre veckor sedan kändes det inte alls så här. Men just nu. 

Den nya ridvägen, som jag under stor vånda och möda, likt en orädd äventyrare, hade hittat, visade sig vara en välkänd ridväg för andra. "Är du SÄKER?!" frågade jag besviket Anna som red bredvid mig där jag och Galishimo gick. "Absolut. Den här slingan hittade jag förra sommaren." konstaterade hon nöjt. Jag fortsatte promenera och drog en djup suck. Jag kan alltså inte ta åt mig äran för detta snilledrag till ridväg. Fint väder var det i alla fall... och tjejerna jag promenerade med var supertrevliga. Vilken härlig stämning det är på stallet just nu! Efter ridningen gjorde jag en omelett, och på kvällen lade jag cannelinibönor, purjolök, selleri och bacon i min crock-pot tillsammans med hönsbuljong och låter det koka över natten. Livet är ganska bra just nu. 

Det är SÅ roligt att komma igång med ridträningen i ridhuset. Idag kände jag mig stark, modig, välkoordinerad. Jag hade den stora äran att få med mig Elin idag och hon var taggad med tålamod och redo att filma mig. Och som hon filmade. Jag låtsades att jag var tränaren EH och jag trodde att jag red Galishimo i ett fantastiskt tempo med en vacker schwung och dynamik men när jag tittat på filmerna så lullar jag (mycket lycklig) runt i långsamt tempo på en oengagerad häst och på alldeles för lösa tyglar. Så kan det gå. Men det gjorde mig bara än mer taggad att återvända till brottsplatsen och rida ännu bättre någon annan dag. Vi var åtminstone inte spända, och det var en tydlig skillnad. Galishimo skötte sig utmärkt. Vi hade den otroliga turen att två hästar i ridhuset bara hade i uppdrag att skritta i 40 minuter så det hade ju en väldigt lugnande effekt på Galishimo. Jag vågade inte fråga men de hästarna kanske varit halta och rehabtränade i skritt för att bli friska, eller något. Viss

Som ni kanske minns från förr så letade jag nya ridvägar  en hel del förra året. Jag tittade på kartor och försökte hitta stigar och körde iväg efter några grusvägar och försökte finna passager där jag kunde ta mig igenom med Galishimo. Det gick inte så bra i början, men jag fann till slut en väg som jag trodde skulle kunna bli jättebra, det var bara ett dike som jag inte fann någon passage över, men då hade jag inte följt dikeskanten hela vägen, heller. Och ett mindre dike kan ju faktiskt Galishimo hoppa över, utan problem. Sedan föll projektet i glömska en liten stund men i tisdags, på självaste nationaldagen, var det dags att knyta ihop förra årets rekning av terräng och faktiskt bege mig. Nu föll det sig så roligt att jag i förbifarten delade med mig av mina planer, för fyra andra ryttare i stallet, och de följde med glädje med. Problemet var att vi bara hade fyra hästar på fem tjejer, så en tjej tog Galishimo och jag tog en av tjejernas hund och promenerade med den i ställe

Jag är riktigt nöjd. Mitt mål för 2017 var faktiskt att åka på fem utflykter med Galishimo. Och nu är vi där! Och bara halva året har gått! Jag åkte ju till och med iväg med honom själv, dessutom. Det var förresten precis ett år sedan jag fick hjälp av mamma att måla transporten invändigt, efter att vi bytt ut golvet. Jag visste det inte då, men transportmattan skulle inte behaga komma förrän i september. Men vi grejade på. Jag vet att jag urskuldade mig lite om det där dumma med att jag köpt en transport, innan jag fått tag på en bil att dra transporten med, men vi bestämde oss för att fixa med transporten som om jag hade en bil till den. För det skulle ju lösa sig, hade vi bestämt. Förr eller senare. På ett eller annat vis. Sedan hade ju transporteringen av Galishimo ett halvår tidigare slutat i katastrof då han sparkade sönder sina egna bakben i den hyrda transporten, samt sparkat sönder delar av själva transporten, så jag visste inte om jag skulle fixa att transportera honom