Livet är förändring

Mamma hälsade på Galishimo idag igen. När vi ska hämta honom i hagen så skriker mamma helt oblygt: "MORMOR ÄR HÄR!!" varpå Galishimo börjar slänga med huvudet och kommer till oss i trav. Till mammas stora förtjusning och belåtenhet. Sedan stod han som ett ljus när hon kämpade sig upp i sadeln. Vi gick efter en grusväg (Varnvägen) och sedan över några snötyngda fält, genom skogen och sedan tillbaka till en travsträcka för travhästar och sedan till stallet. Det tog ungefär 90 minuter och Galishimo fick plumsa sig fram och kämpa på då underlaget inte var det bästa. Mamma var fantastisk, som vanligt. Men förundrad. "Vad gör han nu?" sa hon förvånat. "Jag tror han försöker gå ned i diket." sa jag. "Men varför vill han det?! Det är ju brant nere i diket och isvatten ovanpå!" utbrast mamma förskräckt. "Jag tror han vill att du ska tycka att han är busig." sa jag. "Men varför går han inte bara rakt fram efter vägen?" sa hon. &quo

 Ja, det är ju snart jul och grejer. När min mamma var i min ålder så hade hon varit gift sedan lääänge och så så hade hon två barn i tonåren. Enligt hennes egen utsago så var det vid ungefär denna tidpunkt jag var som allra värst och en fullständigt vedervärdig tonårsbrud att hantera. Jag har något minne av att jag dissade allt och alla, men det minnet är väldigt vagt. Tänk om jag själv varit tonårsförälder vid det här laget. Det känns märkligt att det kunnat vara så. I stället blev det en hund när jag fyllde 20 och en häst när jag fyllde 30. Less is more, eller vad säger man? Alla paket är i alla fall inslagna och det enda som saknas inför julafton är etiketterna. Föga överraskande är den finaste julklappen (enligt mig) tillägnad min mamma. Ibland känner man bara på sig att hon älskar mig så det gör ont. Hon stöttar mig så det gör ont. Hon vill att jag ska ha det så bra som möjligt, så det gör ont. När man verkligen har förstått den där mammakärleken som aldrig tar slut, så

I dag red jag Galishimo lite på fältet. Jag fick en förkylning precis efter magsjukan och har bara orkat rida honom under onsdagen. Så han har vilat två dagar. Men här vågar vi friskt och sticker ut på fältet tillsammans.  Vi höll oss nära en valackhage med andra hästar då de kan ha en lugnande inverkan. Efter att jag har ridit runt en stund så kommer det plötsligt två travhästar dundrande från skogen 100 meter bort, på andra sidan hästhagen. Galishimo är rädd för travhästar. De verkar fly från något. Och de har konstiga saker bakom rumpan. Som om de hade noll respekt för sunt rumpförnuft om att alltid vara rädd för saker bakom rumpan. Hästarna i hagen blev mycket kränkta över detta övergrepp av travekipage alldeles för nära deras hage. De flydde i panik tills hagen tog slut och då flydde de åt andra hållet. De bockade och sparkade åt varandra, hela flocken på minst sex hästar, och stannade ibland upp och stirrade förskräckt på travhästarna. Sedan dundrade de runt igen. Med lyfta sva

I söndags så lånade jag Fulingen och Veronica red Galishimo. Det var svinkallt. Jag tänkte att Galishimo kanske skulle vara trött då jag ridit ganska intensivt i veckan och även tagit en långtur på lördagen. Det tänkte inte Galishimo. Han var taggad och på strålande humör. Kanske var det kylan som fick igång honom ytterligare. Jag kunde rida på härliga, stabila Fulingen och bara njuta av ridturen samtidigt som Veronica fnittrade på Galishimo. Galishimo älskar tjejer som fnittrar, han känner på sig när någon tycker att han är rolig och då vill han givetvis spexa. Så han steppade nöjt på och bjöd på lite bus när han kunde. Han försökte även sno till sig så mycket granris som möjligt och stoppade munnen full med kvistar så snart han kom åt. När vi kom tillbaka till stallet så luktade hela hästen som en wounderbaum. Vid varje utandning så spred sig en doft av granbarr i hela stallet. Veronica hade även avslutat passet med galopp och bus med honom och hon var alldeles rosig om kinderna

Visst blev det en ensam uteritt! Men kanske blev det lite svårare än vad jag hade tänkt. Galishimo var inte alls trött idag. Han var hyperaktiv. Han skyggade för allt, var spänd som en fiolsträng, hade väldigt bråttom framåt, och ibland bakåt för den delen, och det blev några ruscher som jag inte riktigt hoppats på. Men det är ju bara att göra sitt bästa. Sitta upp när det känns bra och sitta av när man tror man ska dö, svårare än så är det inte. Efter 90 minuters uteskuttande så gick han dock ganska bra att rida och jag kunde rida dressyr på vinterridbanan. Det blir långa dagar när han aktiveras två timmar på raken så där. Och vem tror ni står och gnäggar glatt efter mig när jag (utmattad) ska hem för dagen? Joo, Galishimo. Han är inte trött. Han vill göra mer. Värst vad matte är tråkig som bangar ur efter bara två timmar...

Galishimo har varit kanonlugn ett par dagar och jag njuter väldigt mycket. Sedan vi kunde galoppera i stora cirklar på fältet så har jag kunnat göra honom trött på ett helt annat sätt och det påverkar ju ridningen otroligt mycket. De senaste två gångerna jag red ned på fältet så skrittade han helt lugnt över parkeringen ut mot fältet, och verkade så loj. Jag blev nästan lite orolig och kortade ned dagens träningspass, så jag inte kör slut på honom. I morgon var det tänkt att vi skulle vila men det kliar i kroppen och jag är sugen på en ensam uteritt, bara jag och han. Jag får så mycket energi och blir så inspirerad, nu när jag kan lita lite mer på honom. Hoppas de här bra dagarna fortsätter, om det är några som förtjänar detta så är det vi!

Sådärja. Nu har jag äntligen tappat fem kilo! Snabbt gick det. För de få läsare som är petiga och som påstår att jag började på 67.0 kg så kan jag säga att jag vägde mer än så när jag vägde mig hos David i september och vägde då 67.8 kg. Sedan började jag dra ned på kosten och köpte en våg den 31 oktober och sedan dess har jag kämpat utan nåd. "Hur har du egentligen burit dig åt?" frågade en kollega och jag svarade på kortaste ärliga sätt: "Jag har lidit." Nu är jag ganska nöjd med vikten. Jag behöver inte gå ned mer. Jag tror faktiskt att jag ska skippa morgonpromenaderna nu och jogga på rullbandet 20 minuter tre dagar i veckan i stället. Det har varit väldigt kämpigt att ha tid och ork med både morgonpromenader, jogging på rullbandet, heltidsjobb och häst. Det blir skönt att plocka bort en aktivitet.