Livet är förändring

Bild från förra året. En gammal bild, men samma lugna känsla!  Den här dagen har varit otroligt bra. Långsamt börjar energin komma tillbaka till mig. Jag har haft en tuff vår men nu känner jag hur jag på allvar börjar återhämta mig! Jag sover bättre, jobbar bättre och har mer energi att tackla motgångar. Då går det ju automatiskt lite lättare att hantera Galishimo också! Idag så har jag tränat att rida honom med en hand. Jag har ju tidigare tränat på att kontrollera Galishimo till högre grad med sitsen och benen. Tränaren tipsade om att jag skulle träna på enhandsfattning för att inte börja korrigera honom för mycket med händerna när han springer snett eller börja jiddra med bettet. För han är ju en riktig pillerhäst som gärna fifflar med annat när jag rider. Och nu svänger han ju fint på sits, vikt och tryck med tygeln mot halsen, så jag behöver faktiskt inte styra honom onödigt med händerna, hur som helst. Så det var bara att släppa tyglarna med en hand, och se vad som händer.

Igår gick jag på långpromenad med Galishimo. Det regnade lite och blåste så jag tänkte att jag skulle försöka få honom lite trött i huvudet och träna på sitt mod. Vi var ute i en timme och 40 minuter, och gick sträckan jag ofta red i vintras. Men nu har vi ju inte varit där på ett tag så Galishimo upptäckte den på nytt med stor vånda och förtvivlan. Det var lite mer trixande över fälten när man skulle undvika de fält som hade nysådd och andra fält hade högt oklippt gräs som jag och Galishimo knappt såg varandra i, när vi plöjde fram i blåsten. Är man en häst som inte gillar prassel så är naturupplevelser i blåst ganska spännande. Det prasslar överallt. Hela tiden. Tyvärr fastnade Galishimo med bakfoten i den lilla träbron, just när han skulle kliva av den, Han fastnade bara två eller tre sekunder men det blev ett himla panikande över detta. I blåsten och regnet. Han blev så upprörd att han skakade och jag försökte lugna ned honom. Att den där bron var ute efter honom, det hade han veta

Idag när jag skulle gå med Galishimo till ridbanan så fick han panik över något bakom honom, oklart vad, och brände plötsligt förbi mig med en häpnadsväckande hastighet. Jag försökte hålla fast honom i longerlinan men det hela gick förbluffande snabbt och Galishimo försvann i snabb galopp. Det kändes ungefär som om longerlinan lika gärna kunde ha varit fäst vid en bil som körde förbi i 50 kilometer i timmen. Det snärtade bara till av linan och så var de borta. Jag stirrade förvånat på mina tomma händer till ljudet av snabba galoppsprång. "Vad...? Hur..?" sa jag tyst för mig själv och tittade mig omkring. Det blåste i träden men jag kunde inte se något som rörde sig i buskarna. Jag började gå mot grusvägen Galishimo skenat iväg efter. Fyra hundra meter bort stod en grå liten prick blixt stilla. Jag började gå mot honom. Galishimo såg nästan lite skamsen ut. Han rörde inte en hov. "Men hallå där..." mumlade jag och gick långsamt mot honom. Han ville gå mig till möte

En charmig sak med Galishimo är att han gärna vill hålla ett öga på mig. Han vill gärna veta vart jag är. Efter ridpasset försökte jag springa ifrån honom men han lunkade efter som en lite orolig barnvakt. Eller om man tycker jag gör för lite omvärldsanalyser i min blogg så kan man ju säga att jag är Storbrittanien och Galishimo är europeiska unionen. "Så du vill bryta dig fri? Det strider faktiskt mot vår överrenskommelse..." För att citera mamma som återberättade Galishimos tankar: "Åh, vad hon är jobbig och pinsam. Inga andra [ryttare] gör sådär..."

Jag blev lite deppig efter dagens ridning idag och behövde tänka igenom situationen lite. Varför Galishimo går sämre och varför jag blev så ledsen över de ridmässiga bakslagen. Idag när mamma coachade mig så sa hon faktiskt lite kloka ord som inte sjönk in förrän efter några timmar. "Du måste omvärdera honom. Du måste byta sätt att se på honom." Och det var ju lättare sagt än gjort. Eftersom jag spände mig i blåsten och dessutom vältrade mig i självplåga över att han inte går lika fint längre. Men sedan så slog det mig att ja... han är faktiskt inte som han varit. Alltså han är ju inte lika orolig längre och jag har ju anpassat ridningen genom att rida honom som han var gjord av glas, och jag har gett honom små, små hjälper och han har reagerat starkt på dem. Jag har suttit på en fjäril och har inte kunnat ta i honom. Nu så verkar han ju ha slappnat av på flera plan. Inte bara det att han går rida i blåsten och skyggar mindre, han springer ju inte på adrenalin och

Igår bestämde sig några ungdomar för att ha fest vid ridbanan. Förutom faktumet att de garanterat var påverkade och knappt kommit in i målbrottet, vilket resulterade till episoder av omotiverade skrän, så körde de även en fyrhjuling och en moped på fältet bredvid mig och Galishimo. Sedan övade en annan tjej hoppning på ridbanan.  Det blev med andra ord inte så mycket ridning för min del. Galishimo tog det hela ovanligt bra och jag tyckte han skötte sig strålande, men jag klarade inte av att slappna av i sadeln ifall något oväntat skulle hända. Han brukar titta och spänna sig en hel del när man rider förbi olika hinder men det gjorde han inte denna gång. Han stirrade nyfiket på ungdomarna och stirrade storögt på dem när de, halvt i målbrottet skrålade "BÄRS! BÄRS! BÄRS!" men annars gjorde han ingen större grej av det. Det var igår det. Idag blåste det en hel del och Galishimo har varit väldigt vild i blåsten förut. Just idag var han väldigt snäll i blåsten. Men jag var p

Kvällen ägnades åt att laga täcken i stallet. Galishimo har haft sönder tre täcken på en månad. De kostar en hel del pengar. Kan man ju säga. Så nu har jag installerat nål och tråd i ridskåpet och ska försöka laga hans täcken regelbundet, så kanske revorna inte hinner bli så stora att man måste köpa nytt. Men lite rida blev det också! Ebba lånade ut sin hopphäst Måns till mig en liten stund. Det gav en enorm boost för självförtroendet! Vilken häst! Både het och stabil på samma gång. Fart och energi och samtidigt fullständigt trygg och med på noterna. Från början kändes det pirrigt att sitta på en så stor häst med sådan energi, men sedan insåg man att han är en riktig hjälte! Wow, säger jag bara. Jag fick lite självförtroende som glatt och fnissande kunde jobba honom i en frisk galopp och sedan korta upp honom, med Ebba glatt peppande. Det var bra för självförtroendet att känna att jag kunde rida på en större häst med lite fart i! Vilken känsla!