Livet är förändring

Nu har jag och dejten blivit ett officiellt par på Facebook. Då är man tillsammans på riktigt. Då dejtar man inte bara. Och tydligen tycker, min helt nya pojkvän, att det kommer lite ansvar med den nya titeln. Han har blivit lite personlighetsförändrad. Som nu när jag varit för sjuk för att orka träffas. Jag har haft feberfrossor som kommit och gått under veckan, lite på nätterna och när jag slappnar av. Och jag hanterade ju febern precis som alla förnuftiga människor hanterar den: Ignorerar den och kör på lite hårdare så man slipper känna den. Det fungerade konstigt nog inte. Det brukar gå bra att avboka dejterna med honom, men nu stegar han plötsligt in hos mig ändå. Och håller fram "pojkväns"-titeln som om den var en polisbricka som gav honom vissa rättigheter. Raka vägen in till kylskåpet går han också. "Herregud." hörde jag honom säga från köket, när jag rullat in mig i en kokong under täcket. Sedan en gång till: "Herre. Gud. Färdigmat." sed

Galishimo har fått en kompis. Det är en bloggläsare som inte kan mostå honom. Hon bor på orten och har barn i min egen ålder. Hon ringde en dag och frågade om hon fick följa mig till stallet och träffa honom, och nu har hon följt med ett par gånger. Hon har långa, djupa dialoger med Galishimo. Jag vet inte vad dom pratar om men Galishimo blir alldeles lycklig av att se henne. Jag ville inte ens att hon skulle leda honom från början, då jag var rädd att han skulle dra en arm ur led eller börja härja med henne, men han är så försiktig med henne. Han går försiktigt bredvid henne med sänkt huvud samtidigt som hon med mjuk röst berättar saker för honom. De ser verkligen ut som att de pratar med varandra. Som att de genast fick en egen kontakt. En egen relation. .

En väldigt duktig ryttare, som arbetat som beridare, har sagt att hon är intresserad av att hjälpa mig med Galishimo lite då och då. Hon är också intresserad av att ge mig väldigt bra betalningsvillkor för det. Antingen att hon får en procentdel på försäljningen av honom. Om jag vill - och kan- behålla honom efter tillridningen, så kan hon också tänka sig att skjuta lite på avbetalningsplanen. Det hela till ett "kompispris" så jag blir inte pank heller. Hon har ju sin häst i samma stall som jag har min. Det bästa med henne är att hon höjer Galishimo till skyarna. Alltså jag är ju inte blind. Jag SER ju att han inte alls är enkel att rida just nu. Och jag vet ju att delar av det är mitt fel. Men hon kan verkligen hantera honom så mycket bättre än vad jag kan. När han blir överladdad så vill jag helst bara rida i skritt och lite trav, alternativt kliva av för att jag inte vill återuppleva bockningsserien för tre veckor sedan. Hon bara skrattar och sitter mjukt i sadeln och be

Det är en alldeles underbar, underbar känsla att börja tänka framåt igen. Hjärnan har verkligen krävt att få bearbeta allt som hänt och jag har ständigt trillat tillbaka till funderingar om separationen, hästen och flytten hit till Västerbotten för två år sedan, som inte blev så bra. Jag undrar hur stort tålamod jag krävt från vänner, bekanta och familj... om jag ens vill veta... Jag har ofta tänkt tillbaka på livet som varit. Jag har behövt nämna det ofta. Jag tror inte att "ältande" är en fråga om "inställning" och att man ska tvinga sig själv "att tänka framåt". Jag litar på min egen själ, jag har respekt för mina egna instinkter, och jag tror verkligen att jag behövt fundera på vad som hänt och hur det blivit så. Dras tankarna ständigt dit så är det kroppens sätt att säga att jag behöver fundera igenom det. Sedan kommer jag långsamt in i ett framtidstänk igen. Långsamt. Små stunder åt gången. Som att jag borde skaffa en surfplatta att teckna på.

Det går bra nu. Jag har ju varit hos banken och fått ett extralån. Nu har jag kunnat köpa belysning, hela två stycken tallrikar, och annat. Till min lilla etta. Äntligen, säger jag bara. Äntligen, äntligen... Nu ser det ju faktiskt ut som att har ett hem. John har letat fram lite saker från förrådet såsom vattenkokare och nattduksbord. Han har skänkt en ny skärbräda, sopkorg och gett mig en bra kniv. Vinglas har jag också fått. I inflyttningspresent. Det blev bra. Allt blir bra. Jag skäms inte längre för hur det ser ut här hemma. Nu kan jag bjuda hem folk. Nu kan jag bjuda hit vänner. Det tog bara sex månader innan jag var där. Vi har firat och ätit gott hela helgen, han har gjort hemlagad potatismos med palsternacka och vi har ätit lammstek och fläskfilé. Det gör väldigt mycket för själen att känna att man trivs hemma. Sedan är det ju helt fantastiskt att jag träffat denna fina man. Helt otroligt. Vad jag har tur.... Jag blir gladare och får mer energi. den där blommiga

Galishimo har blivit mycket finare på sista tiden, nu. Mycket på grund av att jag aktiverar honom nästan varje dag nu, så han får jobba lite. Jag har honom helt lös i ridhuset och han tittar ändå bara på mig, och vill göra rätt. Ber jag honom trava så travar han runt mig i en cirkel, ber jag honom galoppera så gör han också det, runt mig. Det är ganska prestigelöst men ändå så roligt att hålla på med. Att bara leka lite...

Nu imponerar han på riktigt. När han hjälper mig att byta däck i hällregn och höstmörker, klockan 21.30 en tisdagkväll. När han inte bryr sig om att jag låter sur och irriterad och att jag vill kunna allt bäst själv. När han inte bryr sig hur mitt hår hänger i blöta stripor, och hur min mascara rinner under ögonen och bildar mörka ringar, av regnet. När han lagar en linssoppa och bjuder mig på den mitt i veckan, när han låter mig halvsova i hans säng en halvtimme under lunchen, innan jag går tillbaka till arbetet. Det är nu han slår sig in i vardagen. Det är nu han stegar fram, raka vägen in i livet vid diskbänken. Det är nu han kliver in i min skitiga bil och drar in lukten av häst och instängd hund. Det är nu det verkligen slår mig, att han är en bra man. .