Livet är förändring

Nu har jag fått min höstförkylning. Det är andra dagen jag är sjuk från jobbet. Det är lite otur i oturen att sambon är borta halva veckan utan möjlighet att handmata mig med praliner och kärlek. (Jag kan åtminstone låtsas det. I själva verket så är han ju en elefant som är rätt så misstänksam mot loppans krämpor. Hade han varit  här just nu hade han sagt: "Orkar du blogga så kan du ju inte vara särskilt sjuk?!" och sedan hade han troligen sagt: "Det ligger ju snytpapper överallt. Kan du inte åtminstone försöka att lägga dem i en plastpåse? Hur jobbigt kan det vara? Fan nu trampade jag ju på ett slemmigt snytpapper! Vad äckligt! Hur mycket slem rymmer din näsa egentligen? Det är ju helt sjukt mycket. Va? Du måste ju ha någon genetisk mutation som gör att du producerar mer slem än vad som är mänskligt." och sedan hade den lilla sjuka loppan troligen fått ett vredesutbrott och tvingat fram sina oanade super-loppe-krafter och attackerat elefanten tills han tvin

Jag lyssnar fortfarande på ljudboken "I huvudet på en seriemördare". Det är 17 CD-skivor och 22 timmars lästid... så. Ja. Jag har en bit kvar. Särskilt när jag oftast lyssnar på den i bilen. Förutom att det är den mest bizarra bok jag läst (lyssnat på), med fallstudier och intervjuer med seriemördare, så har boken även förlett mig i situationer då jag känt mig väldigt besvärad. Som när jag erbjöd mig att skjutsa en kollega på arbetet i min bil, mest för att visa upp min fina bil. När vi startar bilen så hörs genast en gravallvarlig röst i högtalarna: "Många seriemördare skiljer på arten av mord såsom mord för att få det man vill ha, så kallade custom-killings, vid situationer då exempelvis pengar står på spel eller för att undanröja vittnen." Jag blir nervös och börjar nervöst leta efter stoppknappen samtidigt som kollegan stirrar lite förvånat på mig och rösten obönhörligt fortsätter: "Dessa mord skiljer sig avsevärt från de rena lustmorden där mördandet

Efter diverse klängande, pustande och frustande så tänkte jag att NU är det verkligen dags att prova rida Galishimo igen. NU är han verkligen redo. Han är så lugn och positiv. Jag har tömkört honom nästan 100 gånger. Vi har vandrat runt varv på varv i ridhuset helt utan krav. Han har blivit kungligt bortskämd i tre veckor varje gång han burit sadel och träns. Vi har knallat runt och ätit godis och stått vid pallar och hoppat och väsnats med sadeln. Det är bara det att de där avkastningarna fortfarande ligger kvar i färskt minne. Och smärtan i höften som höll i sig i flera månader, den minns jag väldigt väl. Så jag förklarade läget för en annan tjej, och bad helt enkelt henne sitta upp på Galishimo. Det gjorde hon så gärna. Först ångrade jag mig ett par gånger då jag egentligen ville sköta hela inridningen själv, men vad tusan. Det viktigaste är inte att behålla sin prestige. Det viktiga är att göra något roligt med Galishimo. Står hjälpen där borta i form av en 19-årig orädd tjej,

Den senaste veckan har allting varit sirap. Jobbet har varit sirap. Verkligen jättesirap. Jag väntar på förstärkning för att få mina arbetsuppgifter att fungera och har fastnat med en känsla av att stå ensam på en öde ö och vänta på en räddningsbåt. Det har inte varit roligt. Träningen med Galishimo har också varit sirap. Ju mer avspänd han blir, ju dåligare sitter sadeln när jag försöker klänga på den. Så sadeln börjar glida åt sidan när jag försöker sitta upp. Stigbygeln drar ned sadeln ur sitt läge när jag tynger min vikt på den. Så Galishimo tycker inte att uppsitningsträningen är sådär jättekul längre. Inte jag heller. Jag är trött på denna oändliga inridnig. Det flyter liksom aldrig på. Projekt köttbulle går inte sådär fantastiskt heller. 67,7 kilo väger jag nu. Två kilo mer än när jag startade mitt projekt att gå ned i vikt. Det har i alla fall slutat skena uppåt. Men nu verkar "Projekt Köttbulle" i första hand gå ut på att jag ska återfå min "startvikt"

Jag har några osorterade intryck från helgen som jag inte riktigt fått ordning på. 1. Sambon bjuder mig på First Hotel i Örnsköldsvik, på torsdagskvällen. Vi har åkt bil från Skellefteå direkt efter jobbet. Vi somnar det första vi kliver in i hotellrummet. Sedan vaknar vi, äter frukost och drar vidare. Sammanlagda vakna tid på hotellet var nog ca 40 minuter. Det var dyra 40 minuter. Vi kunde väl ha sovit mindre. Eller åtminstone vaknat till någon gång på natten. Så man hann vara medveten om att man var där, liksom. 2. Jag sitter på Barista i Gränby Centrum, Uppsala, och pratar glatt och energiskt med min gamla kollega Sandra, från Östhammartiden. Vi myser med Kaffe Latte och har inte bråttom någonstans. Regnet slår mot rutorna på Cafeet, och jag är så lycklig över att få återse Sandra. (Vid denna tidpunkt spelar sambon tydligen golf i hällregnet på Sveriges finaste golfbana. Plask.) 3. Jag och min gamla träningskompis Karin går på en djuraffär (Uppsala) och Karin suckar när jag f

Jag ska ta en paus på ett par dagar med Galishimo. Men innan dess tänkte jag försöka ta mig upp i sadeln. Jag har ju hoppat i stigbygeln ett par gånger och han verkar tycka detta bökande är okej, nu. Efter att sadeln nästan glidit runt magen på honom så bestämde jag mig för att gå och hämta en pall. Samma pall som jag använt förut när jag hängt på Galishimo. "Och vad fan gör du där uppe?!" frågade Galishimo när jag ställde mig på pallen. "Jag står på pallen, bredvid dig. Det har jag gjort jättemånga gånger." svarade jag. "Du, tror du inte att jag skulle KOMMA IHÅG DET?!" sa Galishimo och tittade på mig med Crazy Eyes. Detta var tydligen fullständigt nytt för honom. "Jo. Jag har gjort det förut. Förra vintern. Massor av gånger. Tror jag gjorde det en gång förra veckan också. Fast då låg jag över sadeln. Då stod jag inte ovanför dig. Du brukar inte bry dig om mig alls. Du brukar inte ens titta på mig. Jag blev glad om du ens riktade ett öra mot m