Livet är förändring

I tidningen Hästen (nr 1, 2012) intervjuas kusken och hästutbildaren Anders Eriksson, om den ganska ovanliga träningsformen Tömkörning. Nu har ju även jag börjat med denna ganska ovanliga träningsmetod, så jag kastade mig över tidningen på en gång, förståss. Så här säger han, enligt tidningen: "Det kan bli rätt under några sekunder från början, förklarar Anders. Så får man arbeta hästen och förlänga de moment där hästen gör rätt till flera sekunder. Snar är man uppe i en minut då hästen bär sig rätt." Det där var precis vad jag ville höra! Åh vad jag ville höra det! Det är precis så det är! Vad synd om att jag är så ensam om att jobba min häst så mycket för töm, och vilken tur att det finns experter där ute som säger precis rätt saker... så jag åtminstone vet att jag är på rätt väg...

Jag har även en stark förhoppning om att snart komma över så många böcker som möjligt av Nuno Oliveira. Han var en lite tillbakadragen man, bosatt i Portugal, som blev känd som en av världens absolut främsta mästare i dressyr. Han ansågs nästan vara mer av en konstnär än en dressyrryttare. Till skillnad från dagens lite strikta ridkonst med stora atletiska hästar så red Nuno lite mindre hästar som uppvisade flow, harmoni, avspändhet, glädje och perfektion, ofta på nästan helt lösa tyglar. Nuno dog 1989 vid 64 års ålder men han hann inspirera hela världen med sina fantastiska hästar och sin förmåga att lära och inspirera ryttare över hela världen (men tyvärr hann han dö innan youtube, nedrigt nog, så man hittar inte så många filmer på honom). Han är känd för sina många kloka citat inom hästvärlden och jag kommer att behandla de böcker jag kommer över, som om de vore gjorda av guld. Till vintern ska jag låta Galishimo vila lite från träning och då ska jag kura ihop mig med de böcke

Jag tänkte faktiskt dela med mig lite av de böcker jag läser missbrukar, eftersom de ändå är där och någon kanske har glädje av dem. Denna bok har jag köpt som ljudbok. Jag var inte alls intresserad av boken från början då den kändes mörk och olustig. Men det är den faktiskt inte. Rättspsykiatrikern Sven Å Christianson har intervjuat flera seriemördare och berättar om fenomenet på ett nyfiket och öppet sätt. Boken har inslag av olustiga detaljer men jag är väldigt imponerad över hur Sven färgat sina slutsatser med en intresserad och nyfiken anda. Han har stundtals hittat det mänskliga i det omänskliga och det är... ja... imponerande. Jag hittar inte ett bättre ord. Läs/lyssna den bara inte sent på kvällen, om du är ensam. Då somnar du inte i första taget... finns på: http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9113025562&gclid=CN_pwfTM6bECFawtmAodiUwA6g 

Min mamma ringde: "Men du älskade dotter hur känns det?" "Skit." svarar jag. "Men du vet ju hur kroppen fungerar, den brukar ju reagera så här när du börjar träna." "Det känns ändå SKIT." svarar jag. Mamma blir tyst en stund innan hon fortsätter: "Ja du är ju åtminstone ung fortfarande..." "Ung?! Jag har passerat trettio, mamma." "Ja, men du har ju inte passerat FEMTIO, då kan jag tala om för dig att kilona inte gärna ruckar på sig." svarar mamma. "Mamma, är det plötsligt DIG, det är synd om?! Försöker du sno av mig min offerkofta?!" säger jag förolämpat. "Absolut" svarar mamma och fortsätter: "Det är definitivt mer synd om mig. Jag har ena foten i graven." "Men det är ju JAG som gått upp i vikt." "Ja men du är ung och det där försvinner. Jag är gammal och har mer rätt till offerkoftan än vad du har." "Den ger jag inte upp utan strid!" utbrist

Japp. Nu har jag kommit igång på allvar med mitt Projekt Köttbulle. Startvikten var 65.6 kilo som jag startade med. Målet var att sluta se ut som en köttbulle, underförstått gå ned i vikt. Jag började springa för några veckor sedan och i fyra veckor har mitt schema sett exakt likadant ut: Tisdag: Löpning 5 km, broarna runt. Torsdag: Löpning 5 km, boarna runt. Söndag: Löpning 1 mil upp på vitberget och ner igen, alltså väldigt kuperat. Jag har tagit min träning på stort allvar och inte missat ett enda pass dessa fyra veckor. Inte ett enda. Jag har också börjat äta mer hemmalagad mat, mer fisk och allmänt sett till att fundera igenom vad jag stoppar i mig för att bli mer hälsosam. Fyra veckors slaviskt följande av detta schema har alltså resulterat till exakt 8 mils sammanlagd löpning. Stolt så har jag klivit upp på vågen för att utröna mina fantastiska framsteg... ...för att upptäcka att jag gått upp två kilo. 67.4 kg visar vågen.   Det är ju två kilo extra! Jag har typ i sni

Tänk att sambon blivit så duktig på att hantera Galishimo. Det trodde jag aldrig för ett år sedan. Jag är så stolt över mina fina pojkar.

Jag och sambon har gruvliga gräl titt som tätt. Tänk er när en loppa biter en elefant. Det var så det kändes från början med sambon. Han är elefanten och jag är loppan. Det har varit svårt att göra sin röst hörd. Tänk er då att loppan tvingas utrusta sig med huggtänder och super-loppe-krafter för att vid väl valda tillfällen kunna välta elefanten. Då är vi inne på min och sambons relation. Även den vänligaste och mest varmhjärtade elefant behöver bli vält någon gång då och då. Annars trampar den bara på loppor och välter palmer eller råkar rulla sig i en infödingsby utan att ens märka det. Hur överlever man då de gruvliga grälen? Jag och sambon har en väldigt bra teknik när det börjar bli hett om öronen. Han åker iväg, tar en promenad, rastar hundarna, sticker och tränar eller vad som helst, och när han är klar så ringer han alltid. Det är då man sätter in den stora fredstrevaren: "Hej mitt hjärta och mitt ljus!" säger jag glatt trots att jag vill skjuta honom. "He