Livet är förändring

Jag och Galo var ute och tömkörde under blåsten. Det var lite kämpigt. Snön yrde och stora snömockor föll ned från träden. Någonstans gillar jag olika väderlekar och jag hade väl någon idé om att denna kärlek för naturfenomen skulle kunna... liksom smitta av sig på hästen. Som min hund. Kiara är ju ute i alla väder i alla temperaturer oavsett omständigheter. Hon har ju hängt med i ur och skur. Men hon är ju en hund. Ja. Och Galo är en häst. Men Galo gör ju alltid sitt bästa och försökte på alla möjliga vis leva upp till mina förväntningar. Vi knallade oss ut i blåsten. Snön yrde och plastremsor flaxade och träden svajade. Stora snömoln yrde över Galo som kämpade på. Vi mötte bilar och skotrar.  Jag berättade för honom att det finns bara en väg, och den vägen är framåt. Trots att det var lätt stormvarning ute. Och Galo kämpade ivrigt på, trots att han är en häst. Med spetsade öron och stora ögon så gick han modigt framåt och stirrade på alla märkliga saker som rörde på sig, i bl

Hjärtat bultade och jag insåg att det var lönlöst att låtsas som om jag inte var rädd. Ida stod bredvid Galo och tittade på mig och log: "Det här kommer att gå jättebra. Det är ingen fara." sa hon glatt och höll i Galo. Jag kände mig lite skakig när jag satte mig i sadeln men nu hade jag ju faktiskt bokat den här tiden i ridhuset med Ida, så nu kan jag ju inte banga ur. Jag måste göra det. Det är dags nu. "Är du redo?" frågade hon när jag satt mig i sadeln. Jag nickade. Lite tvångsmässigt sådär. "Då går vi!" sa hon och började leda Galo. Långsamt vandrade vi runt i ridhuset och jag kände hjärtat fortsätta bulta. Jag gjorde allt jag kunde för att slappna av så mycket som möjligt och inte oroa Galo eller skrämma upp honom. Men någonstans har det ju fastnat en film för mitt inre när Galo kastade iväg mig som en katapult för två månader sedan, utan att jag hade en susning till chans att hålla mig kvar. Ida gick obekymrat runt med oss i ridhuset. Räds

På tisdag ska jag försöka rida igen, på allvar. Jag har tagit hjälp av en kompetent ryttare och bokat ridhuset för oss själva. Jag har ju blivit lite skraj så jag har bett henne om hjälp och kör även med positiva målbilder nu: Jag kan sitta på Galo. Jag kan sätta rumpan i sadeln och ta tyglarna. Jag kan kontrollera honom och lotsa honom rätt. Om han kastar av mig så kan jag sätta mig upp i sadeln igen. Jag har aldrig slagit mig allvarligt oavsett vad jag åtagit mig. Min kropp är som en tegelsten omgiven med ett dämpande lager fett. Jag kan falla av tio gånger och ändå resa mig upp och lösa uppgiften på ett ödmjukt och konstruktivt sätt. Jag har alltid gjort så och kan alltid göra så. Jag har klarat flera klantiga fallskärmslandningar utan ens en stukad vrist. Såklart jag kan rida en liten ponny. Och faller jag så reser jag mig upp igen. Som jag alltid gjort. Så här ser min kropp ut idag. Det här är en kropp som tål stryk. Och den tål garanterat även små ponnisar som sk

Idag var jag och Galo ute på vår 16:e tömkörningsrunda. Han blir bara lydigare och lydigare. Från att han varit ett trassel och från att jag behövde medhjälpare i början, så är han nu både pålitligare, duktigare och modigare. Idag var det (i mina ögon) årets första soliga dag. Det droppade till och med lite från stalltaket när jag kom dit. .

Jag är ganska fascinerad av min sambos resa sedan jag skaffade häst. Före hästköpet så var jag ganska utelämnad till honom. Jag hade släppt allt och flyttat 70 mil till honom och börjat på ett nytt arbete. Så jag blev lite av ett komplement till honom. Jag träffade hans vänner och var på hans fester och lärde känna hans familj och släktingar. Allt kretsade kring honom och jag kände mig som en måne som hjälplöst snurrade runt i omloppsbanan kring hans liv och rutiner, trots att jag hade min familj i området. Jag satt hemma när han var på jobbet på kvällarna och helgerna. Jag satt även hemma när han spelade golf, spelade i sitt band, eller körde ett längre träningspass. Om vi tränade tillsammans så var han avsevärt mer vältränad än mig. När jag kämpade fram blodsmak i munnen på cykling och löpning så verkade han mest oberörd och coachade mig glatt: "Jättebra, älskling. Det ser jättefint ut. Du är verkligen duktig". Från att ha väldigt gott självförtroende med träningen b

"Jag tänker INTE köpa en dyr högpresterande häst." sa jag till Per, för ganska precis ett halvår sedan. "Jag tänker köpa en relativt billig häst som jag inte behöver prestera med. Jag vill ha en häst att vara med." fortsatte jag pedagogiskt, när jag tittade på olika annonser och vägde mellan olika hästar och priser. "Jag vill ha en häst som kan stå i hagen och bara vara, utan att jag får dåligt samvete. Jag vill ha en häst som jag inte måste träna utan som jag bara kan mysa med och rida ut med när det är fint väder ." minns jag också att jag sa. Fint väder. En väderhäst. En hobbyhäst. En Sol-häst. Vad är det då som får mig att muttrande och fnysande åka till stallet när det är -30 grader ute? Jag gnäller och surar och muttrar men kan ändå inte låta bli att åka till stallet. Sedan ställer jag upp Galo på stallgången och sneglar på honom. Vi kanske kan ta ett litet träningspass. Ett litet? Ramona log brett och ignorerade kyl

Galo har blivit glad och lydig igen. Lösningen för denna stund verkar ha varit att undvika andra hästar när vi tränar så han lättare kan fokusera på mig. Idag blev det inte en enda ful grimage, ingen spark och ingen cirkus. Märk väl att lösningen inte var att smiska hans håriga rumpa och straffa honom för "att han inte såg mig som sin naturliga ledare". Jag har inte ändrat mitt beteende eller mitt "ledarskap" eller "börjat säga ifrån på skarpen" utan helt enkelt ändrat träningsmiljön. Jag har underlättat för honom i stället för att disciplinera honom. Trots att jag fick rådet att disciplinera honom hårdare av ett par stycken... Han är faktiskt bara en liten unghäst. Och det är faktiskt väldigt mycket nytt för honom att ta in just nu. Jag ska fortsätta underlätta träningen för honom. Så mycket jag bara kan. När han har vuxit på sig så kommer vi att ha massor av möjligheter att hänga med andra hästar och ryttare. Tack till Per som filmade! Titta på