Livet är förändring

Igår åkte jag och Per på mormors begravning. Jag hann bara åka som hastigast till Galo och hälsa innan vi begav oss till begravningen. Det var sorgligt men fint. Mormor har alltid gillat änglar så det var lite ängel-tema på begravningen. Sedan spenderade vi tid med mamma och släkten. Idag var det dags att försöka rida in Galo igen. Inte för hans skull men kanske för min egen skull så att jag inte skulle bli rädd att rida honom. Har man åkt av en gång ordentligt, så är det bra att försöka få till det så bra som möjligt, så snart som möjligt. Jag bokade upp ridhuset igen och skrev att jag inte ville ha publik, i bokningen. Så det var bara jag, Per och Galo i ett ekande tomt ridhus. Så tog vi det lite försiktigt igen. Vi låtsades att det var första gången Galo skulle ha någon på ryggen och tränade de moment han redan kunde, under stort beröm och mycket fjäsk. Jag kände mig fortfarande öm i ryggen, axlarna, benet och nackmusklerna efter flygturen från i fredags och det kändes lite läsk

Idag flög jag av Galo ordentligt. Snabbt gick det. Och explosivt. Ena sekunden gick allt fint och vi skrittade försiktigt i ridhuset med Per som ledare. I nästa sekund så bockade Galo av mig med en enorm kraft och Per kunde inte hålla honom. Jag hade inte en suck till chans att sitta kvar, och ändå lutade jag mig bakåt och höll fast mig i sadeln. Jag landade baklänges på rygg på ridbanan och tittade hjälplöst på när Galo sprang iväg till andra änden av ridbanan. Jag borstade av mig på knäna, ryggen, axlarna. Jag låtsades som ingenting och försökte på rent önsketänk trolla bort publiken som bevittnat hela rodeon. Sedan satte jag mig upp på Galo igen. Sedan gick allt bra. Vi gick några varv och tog det lugnt och jag klappade och berömde Galo. På vägen hem så analyserade jag och Per intensivt över vad som kunde ha gjorts annolunda och vad som orsakade hans explosion. Per tänkte att han höll grimskaftet för långt, att vi hade flera nyfikna ryttare som pratande publik, att Galo var för up

Idag försökte jag lära Galo att hoppa över ett mindre hinder. Jag gjorde en bana i ridhuset med plastsnören (röd markering) som han fick springa lös i, och så lade jag upp en bom och ett mindre hinder i mitten (blå linjer) på banan, enligt nedanstående beskrivning. När jag menar mindre hinder så menar jag ett 15 cm högt hinder. Jag måste erkänna att det inte gick så bra. Plötsligt insåg jag hur många faktorer som krävdes för att komma över ett 15 cm högt hinder. Exempelvis att man måste lyfta alla fyra hovar. Det räcker inte med två eller tre hovar. Alla fyra hovar måste upp med relativt bra tajming. Galo kämpade på ett par varv. Man måste ju skjuta ifrån lite med baken också för att liksom få upp framhovarna också. Det glömde han. Det måste han tänka på. Och så lyfta bakhovarna efteråt. Och snabbt måste det gå. Och så är det ju så mycket annat också med löshoppningen. Som att matte jagar honom från början för att han ska få upp farten. Det kändes ju lite knäckande att bli jaga

Jag har tömkört Galo för första gången och jag skulle vilja låta bli att skryta. Samtidigt bubblar det i kroppen av sprängande stolthet. Så... jag måste faktiskt skryta. Idag också. Det måste bara få komma ut ur mig. Jag vet att han bara är en vanlig häst som många andra och jag vet att jag bara är en vanlig hästägare som alla andra... men det är ett så enormt nöje att få jobba med denna trevliga kille! Idag var han lugn och fin. Per var med och hjälpte till nu när jag skulle tömköra Galo för första gången. Galo skötte sig verkligen kanonfint. Han förstod så snabbt vad han skulle göra och han blev så stolt över denna nya övning. Han visade galant upp sina nya färdigheter så fort han förstod dem, och jag sken som en sol hela tiden.... "Va? Står du bakom mig? Varför då?  Ska jag vända om och komma till dig, eller?" "Ahaa. Du tänkte att jag skulle gå först? Kul!"  "Det här var ju lätt. Kom med något svårare nästa gång, va?!" .

Det har som sagt fallit en hel del snö. Jag bestämde mig för att starta dagen med ett rejält pass snöskottning. Det finns fyra dörrar vid vår uppfart så det är ett lite som behöver skottas. Jag tänkte göra det riktigt snyggt för grannsämjans skull. Det låg ett decimeterlager snö som börjat att tina lite. Väldigt tung snö, med andra ord. Jag högg i för kung och fosterland, tidigt på lördagmorgonen. "Men vad duktig du är!" sa granntanten. "Tack! Det blir lite svettigt, men det blir fint!" log jag och kämpade på. Tanten gick in igen. Efter 20 minuters kämpande kom tanten ut igen. I händerna höll hon en kakburk. Jag hade blivit riktigt svettig och röd om kinderna vid det här laget. "Kan du komma hit, kära vän?" sa tanten. Jag tog av mig mina blöta vantar och gick fram till henne. Hon räckte fram en burk med hembakade bullar. "Kan du ge de här till din sambo, polisen?" "Va?" sa jag. "Ja. Kan du ge lite bullar till din sambo. J

Idag skulle jag och Per fortsätta inridningen på Galo. Per följde mig till stallet och jag hämtade Galo. När jag stod med sadeln bredvid hästen och skulle sadla på honom så ändrade jag mig. "Du. Det känns inte bra idag..." tvekade jag och granskade Galo. Han verkade lite spänd. "Ska vi ta en promenad i stället, då?" undrade Per och jag log tacksamt. Tack till kära sambon som inte forcerar eller försöker pusha mig till något som inte känns bra. Så vi lade tillbaka både sadel och träns i sadelkammaren och så vi tog en hederlig promenad i stället. Under promenaden bekräftades mina misstankar. Galo var lite spänd och dramatisk. Det är nog all snö som gör att allt blir så spännande. Tur att man inte tvingade sig själv att sitta upp. Inridningen ska ju vara så avspänd och positiv som möjligt. Ingen dramatik. Det är särskilt vid sådana här tillfällen jag märker att jag och Per har samma häst-tänk. Trots att Per är en "nybörjare" inom hästvärlden så märker j

Innan jag besökte Galo så åkte jag till släkten som vakade över mormor. Jag stövlade in med en kasse godis, mina leriga hästskor och en Caffelatte. Sedan satt jag där och snörvlade en stund med mamma, mina två mostrar och mosters man. På sängen låg mormor och tog trötta andetag med uppehåll emellanåt. Hon såg så liten och fridfull ut. Det såg ut som om hon sov. Sedan åkte jag till Galo, jag ville hinna vara med honom så länge det var dagsljus ute och jag ville ta tillvara på den låga solen som bestämt sig för att kika över horisonten.  Vi slog följe med en ryttare som skulle skritta i skogen med sin ponny. Så det blev en långpromenad och massor av prat och skratt. Galo blev dock lite trött av allt vandrande och tjattrande, så han sölade den sista biten. Kanske är han lite förkyld också, eller har växtvärk, jag måste hålla ett extra öga på min lillgrabb.  Jag nämnde för hästtjejen att min mormor var väldigt dålig och hon svarade eftertänksamt: ”Ja det är ju då man blir påmind om