Livet är förändring

Denna dag borde ha varit en av de lyckligaste ögonblicken i mitt liv, men jag måste erkänna att jag sabbade den lite, helt på eget grepp. Idag skulle jag hämta hem min egen häst. Min allra första egna häst som jag längtat efter sedan jag var sju år. Kärleken borde inte ha funnit några gränser men redan när jag vaknade så mullrade oron där inne. Här ska jag alltså komma och kasta omkull livet för denna fina tvååriga häst som inte gjort mig något ont alls (förutom lite oskyldigt nafsande). Idag är dagen då han ska flyttas från sin lugna tillvaro med hagen nära hästmamma och hästpappa till en helt främmande värld med enbart främlingar. Oron värkte lite i kroppen inför att pressa in 400 kilo häst i en hästtransport. Hur får man in ett arabiskt fullblod på två år uppför en ramp in i ett ohyggligt trångt och mörkt uttrymme? Jag vädjade efter uppfödaren och hon log bara och sa att allt skulle gå jättebra. Sedan stod jag stumt och stirrade på när hon mjukt lockade in honom in i transporten.

Plötsligt så vänder tillvaron lite. Fina Galo drabbades igår av ett plötsligt och oförklarligt lugn. Den där ystra dåren som sprang runt utan vett och sans senast var som bortblåst. Igår kändes han tusenårigt klok och eftertänksam. Detta har förbryllat mig lite, men jag njöt givetvis varje sekund i stallet och på promenaden. Varelsen har också blivit lite... annorlunda. Hon går efter mig hela dagarna och så sätter hon sina små framtassar på mitt ben och viftar på svansen och tittar på mig med stora mörka ögon. Jag tror baskemig hon sätter huvudet, lite bedjande, på sned, också. Vi har sneglat ytterst skeptiskt på varandra i åtskilliga veckor. Men nu vill Varelsen plötsligt vara med mig överallt. ÖVERALLT. Det går inte att sitta vid datorn mer än någon minut innan varelsen hittat mig och bönat om att få sitta i mitt knä. Hjärtat smälter lite. Vi börjar kanske bli en familj, till slut. Så här ser det ut just nu när jag försöker blogga. Även träningen börjar komma t

Jag vet att detta urartat till en hästblogg men jag är lite nyförälskad för tillfället. Och fascinerad. Jag fattar inte hästlogik. Senast sprang han runt utan vett och sans och nafsades. Efter att ha varit kanonfin och blivit omkörd av en timmerlastbil med två lastar timmer, och skött sig som en prins, så bytte han liksom växel och betedde sig som om han aldrig blivit hanterad förut. Bara sådär, liksom. Som om han bara kände för det. Jag åker fortfarande sju mil till uppfödaren och hanterar honom för att få lite tips och råd men om en vecka så kommer han hem till Skellefteå. Det känns jättespännande, men samtidigt ganska lugnt. Nu vet jag ju lite mer om honom. Till exempel att det värsta han kan komma på är faktiskt att springa runt utan vett och sans och nafsa. Han har exempelvis inte kommit på att det finns en ännu högre grad av jävlighet då man kan springa PÅ någon eller BITA. Och det tänker jag inte lära honom...

Han är så cool, min Galishimo. Han är bara två år gammal och riktigt modig. Här möter han en mullrande, rullande traktor. Jag måste ju tillägga att han blir väldigt bra hanterad av uppfödaren. Jag ser fram emot att lära mig mer om honom, och utvecklas med honom...

Jag åkte till Piteå för att skriva på köpekontraktet och titta på min häst. Jag åkte till uppfödaren och skrev på kontraktet och sedan gick jag ut i hagen för att träffa honom. "Jag kan följa med, för jag vet inte hur han reagerar om det kommer en främmande människa och försöker hämta honom i hagen." sa uppfödaren. Hon behövde inte hjälpa mig. Han stirrade en stund på mig och sedan gav han ifrån sig ett gnägg och så kom han glatt fram till mig. Sedan var vi kompisar. Det var inte svårare än så. Jag tog in honom i stallet och ryktade och pysslade om honom och sedan gick vi på promenad tillsammans. Vi gick in mot byn, vi träffade flera bilar. Detta fullblodiga flyktdjur på två år fruktade varken bilar med släp eller märkliga postlådor. Förutom en postlåda. Men detta kom han över. Han är hästvärldens Ivanhoe. Efter promenaden så släppte jag ut honom i hans hage igen och stannade kvar en stund för att titta på honom. I stället för att springa mot de andra hästarna så bestämde ha

Per tog terven till veterinären och lät denne klämma på kotten som hon hade i tutten. Veterinären tyckte det såg lite illavarslande ut och ville operera bort den så snart som möjligt samt några närliggande tuttar. Själv började jag plocka lite i några flyttkartonger i förrådet och mycket riktigt så hittade jag ett försäkringspapper på henne. Nu är det nämligen så att terven varit oförsäkrad större delen av sitt liv, men för två år sedan försäkrade jag henne. Hon fick en extra dyr "pensionärs-försäkring" eftersom gamla hundar blir sjukare oftare. Det har förekommit diskussioner om jag verkligen ska betala över 2000 spänn per år för en hund som fyllt tio år och ändå beräknas avlida av naturliga orsaker inom kort. Nu blev det lyckligtvis så att terven försäkrades. Veterinären tog blodprov för att försäkra sig om att terven var tillräckligt pigg för att klara av en operation och det var hon! Så det känns som om vi har tur i oturen. I slutet av denna månad så opereras min älskade

Jag kommer att bli hästägare! Jag har sagt JA. Det känns lite overkligt och läskigt men samtidigt tryggt. Jag har alltid velat ha en häst, sedan jag var sju år. Jag har alltid velat ha en arab. Jag har alltid velat ha en unghäst. Jag har alltid drömt om en trevlig vallack. Jag har också alltid gillat keliga hästar som gillar att bli kliade. Fem poäng av fem möjliga, alltså. Är det någon gång jag ska våga ta steget ut så är det nu... Per har också visat ett fantastiskt stöd i att jag ska köpa honom, han har följt med och tittat på honom och har till och med bidragit med en liten lånesumma till inköpet. Det känns kanon. Allt känns toppen! .