Oro är också en slags kärlek

Denna dag borde ha varit en av de lyckligaste ögonblicken i mitt liv, men jag måste erkänna att jag sabbade den lite, helt på eget grepp. Idag skulle jag hämta hem min egen häst. Min allra första egna häst som jag längtat efter sedan jag var sju år. Kärleken borde inte ha funnit några gränser men redan när jag vaknade så mullrade oron där inne. Här ska jag alltså komma och kasta omkull livet för denna fina tvååriga häst som inte gjort mig något ont alls (förutom lite oskyldigt nafsande). Idag är dagen då han ska flyttas från sin lugna tillvaro med hagen nära hästmamma och hästpappa till en helt främmande värld med enbart främlingar.

Oron värkte lite i kroppen inför att pressa in 400 kilo häst i en hästtransport. Hur får man in ett arabiskt fullblod på två år uppför en ramp in i ett ohyggligt trångt och mörkt uttrymme? Jag vädjade efter uppfödaren och hon log bara och sa att allt skulle gå jättebra. Sedan stod jag stumt och stirrade på när hon mjukt lockade in honom in i transporten. Han gick frivilligt med enbart några eftertänksamma pauser på vägen. Han protesterade inte en enda gång. Tog bara en hov i taget. Tittade sig runt lite. Tog en hov till. Smakade på transporten. Luktade lite. Sedan var han inne.

Detta avlöstes givetvis av oron i bilen. Och då menar jag den hjärtskärande upplevelsen av hur hans pappa galopperade jämte transporten när vi åkte, och avlöstes av hans mor och halvsyskon i hagen bredvid och jag fick verkligen för mig att Hästar Kan Läsa Tankar Och Nu Säger De Hejdå.

Tänk om han slår en kullerbytta i transporten då, får panik och försöker bryta sig ut, välter och bryter nacken av sig eller bara dör av chocken? Per gissade på att Galo tvärdött då det var fullständigt stilla i transporten hela vägen hem. Men den oron släppte mig inte och jag spände mig uppmärksamt efter varje nyans av rörelse från transporten. Men ja. Han var faktiskt stilla. Han skötte sig perfekt.

Sedan urlastning. Vid detta laget höll jag på att krackelera av oro eftersom jag var tvungen att hantera Galo själv och att det inte gick överlåta på någon annan. Nu är det ju jag som måste ta ansvar för att han backar ut ur transporten med livet i behåll, och utan skenande rundtur med fradga i munnen och blottade ögonvitor. (Och ihjälsparkade höns och nermejade getter och en skallfraktur på Per och vält transport och sönderbucklad bil. )

Galo tittade sig nyfiket omkring. Sedan tog han en hov i taget när han backade ut ur transporten. Med eftertänksamma pauser. Han tittade på sin publik av nyfikna höns. Tog en hov till. Vände på huvudet. Drog in den nya luften. Jojo. Det gick att andas här också. En hov till. Sedan var vi nere. Helt utan dramatik. Som ett perfekt litet exempel från skolboken.

Själv skakade jag nästan. Vi ledde ned honom efter en liten skogsväg till hans nya hage och nya hagkompisar och spännande framtid. Vackra Galo blev lite förvirrad och blyg. Han ville inte riktigt hälsa på den nya flocken. Han ville vara för sig själv. I skogspartiet. Han sprang fram till den lilla hästflocken ett par gånger men flydde sedan. Hagen var stor så det fanns gott om trygga ställen man kunde fly till. Och den nya flocken inbegrep endast kloka hästar så de lät honom springa iväg utan att jaga honom. Som om de förstod att han kommer till dem när han är redo.

Och då brast väl hjärtat lite, trots att allt gått perfekt hela dagen så föll mitt sista uns av motstånd och jag kände mig färdig att brista. Min fina perfekta vackra häst ska lämnas ensam åt sitt öde och jag måste lämna honom här och åka hem. Han gömmer sig i buskarna inför de främmande hästarna på andra sidan hagen, och jag ska liksom bara le och gå därifrån och säga "lycka till!". Det kommer att bli natt ikväll i den nya främmande miljön och ingen han känner är i närheten. Jag är tidernas elakaste människa. Detta är ett fullkomligt övergrepp mot den mänskliga... jag menar Hästliga naturen.

Och sedan dess har jag inte kunnat sova. Men jag kan ju inte vara så pass knäpp att jag sover hos honom i hagen. Han är en fantastiskt fin kille som kommer att lösa detta galant. Ja, han är ju rent av kompetent. Jag behöver inte vara orolig egentligen. Jag sabbar ju allt det här otroliga med att äntligen har köpt mig en egen häst. Nu är ju oro också en slags kärlek och det är ju ett sätt för mig att bry mig om honom. Att oroa mig lite. Det är säkert precis som det ska vara.


Men gudarna ska veta att jag vill skynda mig dit i morgon....


.