Livet är förändring

I fredags blev jag, terven och Maria bjudna på middag av Sten och hans fru. När jag och Maria kom så brann marsaller vid ingången till det fina huset. Inne i köket brann en öppen spis och det kändes nästan högtidligt att kliva in genom tröskeln till deras hem. Jag var lite halvkrasslig men parkerade mig vid matbordet och fullkomligt njöt av dem allihopa. Terven svansade glatt omkring och tiggde klappar och godis. Stens fru bjöd på ett fantastiskt pianostycke. Det kändes missmodigt att jag ska flytta så långt ifrån dem. Sten har varit en fantastisk arbetskamrat som lärt mig massor, Maria har också varit en otrolig resurs för mig. De har varit så kloka och öppna mot mig de här två åren jag arbetat med dem. Maria och Sten testar Hallonsaft. På lördagen kände jag mig lite håglös när Runa ringde. "Vi åker till Sundboden och fikar!" sa hon och några minuter senare baxade vi in oss i bilen och åkte iväg till Öregrund. Sedan satt vi länge och myste med kaffe och cheescake. Runa fan

Nu har jag besämt mig för att skidsäsongen är över. Inget mer snorande. Inga igenslemmade luftvägar. Ingen hiskelig morgonhosta. Tack till Per som hjälpt till. Nästa år köper jag en andningsmask så jag inte drar på mig dessa ständiga luftrörsproblem. Jag hoppas att jag till nästa säsong hinner glömma alla kalla vinternätter som jag nötte på i spåret, och jag hoppas jag bara kommer ihåg de soliga vinterdagarna då förväntan låg i luften... Denna vinter var tuff!

Åh vad jobbigt det var. Ni anar inte hur jobbigt det var. Till och med en äppelkindad positiv tjej som jag tappade mitt positiva koncept. Det var skitjobbigt. Herregud. Varje lem i kroppen sa att jag inte riktigt var fysiskt redo för nio mil på skidor. Jag kämpade på hårt för att imponera på Per. Jag tänkte att det vore ju tråkigt om han coachade en tjej som bara gav upp sådär. Så jag knatade på. Mil efter mil. Märkligt nog. Ren tjurskallighet. Likförbannat så behöver det bara gå en kvart efter målgång innan jag börjar planera för nästa gång jag tänker åka Öppet Spår. För jag gjorde ju det. Jag klarade det! Det tog 10 timmar och 11 minuter för mig att genomföra loppet. Innan start. Jag är väldigt ovetande om att saker kommer att bli jobbiga. Tack till Per som gav kärlek... ...och kärlek... ...och kärlek. -

Karin hade lite svårt att hitta mig idag, på simträningen. Plötsligt åkte bastudörren upp, när jag låg där, och så hörde jag en väldigt välbekant röst. "JAHA JA." sa Karin, och stod där med sin rosa simmössa. Hon hade dessutom ett lätt anklagande tonläge. Sedan åkte bastudörren igen. Sedan hörde jag ljudet av blöta fötter mot hårt golv tassa bort. Sedan tassade fötterna tillbaka. Sedan såg jag blixten från en kamera. "Här kan du inte stanna. Nu måste vi TRÄNA." sa hon sedan, lite sådär halvbarskt. (Så barsk som man nu kan se ut med en rosa simmössa.) Jag suckade och drog mig en liten stund till, innan jag reste mig upp. Jag antar att det är det här träningskompisar är till för...

Det är så mycket STORA saker som händer. Jag ska sluta mitt arbete. Jag ska flytta. Jag ska börja på ett nytt arbete. Jag ska lämna mina vänner här på orten. Jag ska genomgå en massa drastiska förändringar som tar upp hela min fokus och väldigt mycket energi. Saker ska förändras. Mitt i alla förändringar så glömmer jag nästan av att bara njuta av att jag hittat en jättetrevlig man. Att jag har en otrolig pojkvän som gör alla de här förändringarna möjliga. Oavsett vad jag hade velat förändra i livet så hade han stöttat mig och det är just det som är så häftigt. Han tar aldrig någon energi och skapar aldrig osäkerhet hos mig. Jag känner mig bara stärkt och mer trygg ju mer vi umgås. All hjälp och all energi som han ger mig skapar handlingskraft och framtidstro hos mig. Det är otroligt när jag tänker på det. . Ibland håller jag igen min glädje för att inte framstå som för nyförälskad eller naiv. Så jag kniper igen lite. Jag vrålar inte direkt ut att jag är riktigt glad och att det känns s

Så snart jag släppte bomben om att jag skulle flytta så knackade en kille på dörren och ville köpa min bostad. Min bostad. Min. Bostad. Instinktivt ville jag givetvis ge honom en örfil eftersom min bostad är min allra käraste ägodel och grunden att jag lullade på rosa moln hela sommaren. Min bostad är min paradisplats. Den gamla bostaden ligger nära hamnen, badplatsen, krogstråken, ett kvarter från den lilla lokala affären och fem minuters promenad från mitt arbete. Mitt i den gamla och gemytliga delen av orten. Att bo där på sommaren är som att få lyxig svensk roslagssemester varje dag. Sedan kom verkligheten ikapp och jag insåg att jag inte kan behålla den. Livet är förändring. Separationen är oundviklig om jag vill utvecklas. Jag ska flytta till norrland och min bostad i roslagen kommer att bli ett fantastiskt minne i stället. Så jag sa ja. Såklart jag ska sälja. Och självklart skulle jag sköta detta självständigt och utan mäklare. Tyckte jag. För det finns ingenting en mäklare kan

Efter en tjurig bihåleinflammation är jag på skidorna igen. Det gick långsamt, knaggligt och lite vingligt när jag åkte denna gång men jag blev ivrigt påhejjad av Per. Nu är det bara två veckor kvar till Vasaloppets Öppet Spår dessutom. Det blir fokus på att ta det lugnt och ha roligt under det loppet. Resultat och prestation får jag sikta på nästa år, i stället... Vi försökte åka Gimos 7,8 km-spår men det var tydligen översnöat... .