Varför hålla igen?


Det är så mycket STORA saker som händer. Jag ska sluta mitt arbete. Jag ska flytta. Jag ska börja på ett nytt arbete. Jag ska lämna mina vänner här på orten. Jag ska genomgå en massa drastiska förändringar som tar upp hela min fokus och väldigt mycket energi. Saker ska förändras.

Mitt i alla förändringar så glömmer jag nästan av att bara njuta av att jag hittat en jättetrevlig man. Att jag har en otrolig pojkvän som gör alla de här förändringarna möjliga. Oavsett vad jag hade velat förändra i livet så hade han stöttat mig och det är just det som är så häftigt. Han tar aldrig någon energi och skapar aldrig osäkerhet hos mig. Jag känner mig bara stärkt och mer trygg ju mer vi umgås. All hjälp och all energi som han ger mig skapar handlingskraft och framtidstro hos mig. Det är otroligt när jag tänker på det.
.
Ibland håller jag igen min glädje för att inte framstå som för nyförälskad eller naiv. Så jag kniper igen lite. Jag vrålar inte direkt ut att jag är riktigt glad och att det känns som om jag vunnit på lotto. Jag säger det i stället lite återhållsamt om någon frågar.
.
Jag håller igen lite så att jag inte ska framstå som dum eller naiv om det blir slut.
.
Men varför hålla igen, egentligen?
.
Jag är ju riktigt tacksam. Det känns ju riktigt bra! Det är ju NU som räknas, inte vad som händer längre fram!
.
.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Planering med att måla hästtransport

Bild
Japp. Det är lika bra att ta tjuren i hornen direkt. Hästtransporten renoverar inte sig själv. Färgen håller på att flagna på den. Jag gillar det inte. Den stora frågan var ju om jag ska måla transporten i en helt ny färg, exempelvis plommonröd, eller om jag skulle försöka finna en färg som matchar min bil, utan att bli så ljus att man ser alla ojämnheter man målat över på plyfan. Eller bara bättra på nuvarande nyans. Jag vägde mellan en förstärkt färg av transportens vanliga blå färg eller bilen. Jag bestämde mig för att det var bättre att köra det fegaste alternativet, det som mest liknar min transport. Jag valde att fega trots att en välmatchad transport till bilen skulle kunna bli awesome. Med heltidsjobb och häst har jag begränsat med energi och orkar kanske inte behålla min entusiasm, om jag råkar välja fel beige nyans på transporten. Det kan ju lätt bli så att den bara ser ut som en kartong om man väljer fel nyans. Eller ljus avföring. Däremot kan jag ju allti
Läs mer

Den där silverbjälken

Bild
Jag tittade på Joseph N Silverbjälkes inlägg på Facebook nyligen och tyckte att hans allmänna råd för framsteg kändes som en lite energigivande oas i öknen. Jag har för mig att han inte heter Silverbjälke alls, utan använder den pseudonym för att få skriva vad fan han vill utan att någon särskild känner sig kränkt eller utpekad. Han verkar i alla fall klok och ibland kanske det behövs en pseudonym för att slippa hamna i blåsväder. Jag vet ju själv hur otroligt lätt man kan skapa drev på nätet när jag höll till i forum, och jag i början helt naivt och öppenhjärtligt delade med mig av min hästs med -och motgångar. Om vi säger så här. Det fick jag sluta med. Det fick jag verkligen sluta med. Här på bloggen har jag dock makten att välja vilka som får stiga fram och vilka som ignoreras. So, this is the safe place. Hur som helst, så har Silverbjälke summerat lite tips som jag försöker hålla fast vid. 1. Lyssna inåt och på dina egna mål, mer än till vad andra tycker. 2. "J
Läs mer

Flashback

Bild
Jag pratade med John i telefonen, som vi brukar på kvällarna, och utan att jag tänkte på det så kändes det som om hon låg alldeles vid mitt ben och sov. Terven. Jag tänkte inte på det, det kändes bara som att hon var där. Det var inte förrän jag sagt godnatt och lagt på, och rörde på benet som jag insåg att sängen var helt tom. Plötsligt så gråter jag hejdlöst igen. Jag har ju nästan vant mig vid att vara utan henne men plötsligt så känns det sådär ovant och nytt och tomt igen. Det kändes som det bara var alldeles nyss man kunde sträcka ut en hand och klappa henne. Hon låg ju alltid i närheten på kvällen. Hon var ju alltid där. Jag önskar att det var "vi" igen. Jag och terven...
Läs mer