Livet är förändring

Nu är det dags att göra slut med 2009. Det känns bra. Jag känner mig redo. Jag förlorade mitt vikariat i Gävle, men jag reste mig och började söka nytt jobb. Jag blev motarbetad av min dåvarande chef (som berömde mig och gärna ville vara referens till mig men avrådde arbetsgivare att anställa mig, utan att tala om något för mig, inte bra) men jag ruskade på mig som en blöt hund som just fått en hink vatten över sig, och jag reste mig och skaffade ett nytt arbete. Jag hade urinvägsinfektion i ett halvår. Det var smärtsamt och sög musten ur mig fullständigt. Men varje bra dag som var bättre än de dåliga dagarna så bet jag ihop och såg till att ställa mig på benen. Sedan litade jag på exet som fann ett gemensamt hus till oss på en helt ny ort. Och sedan slutade han uppenbarligen älska mig, bara några veckor efter att vi flyttat ihop. Bara sådär utan att jag förstod varför. Det var riktigt jobbigt, jag älskade verkligen både huset och exet. Jag kände inte en själ här. Jag knäade en stund o

Det kanske blir Mer Katarina inom kort. Jag funderar på att köpa mig själv en egen dator i egen födelsedagspresent/julklapp. Just nu sticker jag till jobbet tidigare och skriver innan arbetsdagen börjar, eftersom jag inte har någon egen dator. Det blir ju lite mer sporadiskt bloggande då. Ekonomin har varit riktigt tight då jag lyckats med konststycket att separera två gånger inom loppet av tolv månader. Jag är inte en stjärna på att genomdriva fördelaktiga bodelningar och vissa räkningar kom bort både i de geografiska flyttarna samt flytt av bankkonton och annat. Jag hade en fet hög med försenade räkningar att ta itu med när livet lugnade ner sig. Nu är ekonomin i alla fall stabiliserad och jag kan unna mig saker igen. Kanske till och med en egen dator nu, alltså... Om jag köper min efterlängtade minipc så kommer nog bloggandet att ta fart på nytt!

Jag sprang på löpband för första gången på väldigt många månader, eftersom jag vanligtvis springer utomhus. Det är märkligt men det känns som om kroppen plötsligt exploderat i form. Jag förstår inte varför. Kanske är det lugnet och att jag slutat stressa över jobb och relationer, men NÅGOT är det i alla fall och det känns otroligt bra. Jag märker skillnad för varje vecka i löpningen. Det känns nästan som ett mindre mirakel med tanke på att jag harvat på i tre år utan någon märkbar skillnad i hastighet. Igår kändes det nästan overkligt. Jag sprang 13 km/h på löpbandet eftersom jag hade ett intervallprogram och efter fyra minuter så tänkte jag: "Det här är ju inte särskilt tungt..." och ökade på till 14 km/h för att få ordentlig fart på mjölksyran. Det fick jag. Rejält. Jag kan ju säga att jag aldrig någonsin sprungit 13 km/h ihållande i över tre minuter utan att känna en sugande smärta, stumhet i benen, panikartat flåsande och maniskt stirrande på klockan för att uthärda varje

Alla som säger att November är en grå och tråkig månad borde höja blicken och titta uppåt. Jag vet inte hur många gånger jag tittat på himlen denna månad och förundrats över skönheten.

En särskild dam fyller nio år idag. Damen som får mig ut på promenad en timme varje dag. Utan henne hade jag säkert varit tio kilo tjockare och kanske inte ens upptäckt njutningen med att springa. Utan henne hade jag inte lärt mig att varje månad har en unik personlighet och förtjänar att upplevas med andakt utomhus. Utan henne hade jag missat otaliga rådjur och harar på våra skogspromenader. November månad är mörk med fuktig och uppfriskande luft. Skogen luktar av jord, grankvistarna är fuktiga och björkarna är nakna och spretiga och vackra på sina egna sätt. Just i november är det särskilt gott att dricka en kopp Thé efter vår morgonpromenad. Tack till min hund som glädjer mig varje dag.

(Bilden är lite ljusare i verkligheten.) Jag forstätter leva efter mottot: "Stanna. Sitt. Känn." som inte hör till vanligheterna i mitt liv. Inte för att jag har så jättestora valmöjligheter just nu. De stilla stunderna börjar i alla fall att kännas värdefulla och viktiga att ta tillvara på. Jag vågade faktiskt röra staffliet och oljefärgerna denna helg, och denna gång helt utan att alkohol var inblandad. Sedan målade jag det som föll mig i. Det blev ett rätt så mörkt och fruset norrlandslandskap och i hörnet står en räv och... utforskar sig själv? Jag började le snett när tavlan var färdig. Bilden som skulle vara neutral och prestationslös blev ju nästan lite naken och självutlämnande. Är jag en räv i ett fruset landskap som utforskar mig själv? Jag har tittat på tavlan ett par gånger och suckat och skrattat om vartannat. Inte visste jag om att jag gjorde ett självporträtt när jag började måla...

Ända sedan jag och Christian separerade för ett halvår sedan så känns det som om jag fastnat i ett livsvacuum. Jag har känt att jag står stilla. Alldeles alldeles stilla. Det har nästan känts som att inte existera. Det känns som om jag befunnit mig i ett existensiellt glapp mellan mitt förflutna och min framtid (som jag vill ha den). Jag har känt mig lite förvirrad och utan orientering i min önskan att få ha familj eller nya framtidsdrömmar. Jag har upplevt att jag står lite vilsen på perrongen i en främmande ort och inte vet vart jag ska ta vägen eller till vem. Men på sista tiden har det liksom börjat lossna lite bättre för mig. Det här vacuumet eller glappet eller vad man nu ska kalla det här med att infinna sig nydumpad på en främmande ort, är inte en reklampaus i filmen. Den ÄR filmen. Det här ÄR inte ett vacuum, utan en riktig skön soffa att vila på. Min lägenhet är inte en ensam hållplats i avvaktan på något bättre (dvs ett hus med karl) utan en mysig plats för själen att ta ig