Konsten att stå stilla

Ända sedan jag och Christian separerade för ett halvår sedan så känns det som om jag fastnat i ett livsvacuum. Jag har känt att jag står stilla. Alldeles alldeles stilla. Det har nästan känts som att inte existera. Det känns som om jag befunnit mig i ett existensiellt glapp mellan mitt förflutna och min framtid (som jag vill ha den). Jag har känt mig lite förvirrad och utan orientering i min önskan att få ha familj eller nya framtidsdrömmar. Jag har upplevt att jag står lite vilsen på perrongen i en främmande ort och inte vet vart jag ska ta vägen eller till vem.

Men på sista tiden har det liksom börjat lossna lite bättre för mig. Det här vacuumet eller glappet eller vad man nu ska kalla det här med att infinna sig nydumpad på en främmande ort, är inte en reklampaus i filmen. Den ÄR filmen. Det här ÄR inte ett vacuum, utan en riktig skön soffa att vila på. Min lägenhet är inte en ensam hållplats i avvaktan på något bättre (dvs ett hus med karl) utan en mysig plats för själen att ta igen sig på. Jag har börjat inreda mitt hem riktigt mysigt för att trivas så gott som möjligt, och som vanligt finner jag förtröstan i årstidsväxlingarna.

Kroppen är fortfarande mitt tempel. Jag älskar att sköta om den.

Just nu när det trivsamt att stå stilla,
att inte behöva relatera till någon annan
eller behöva relatera till ensamheten,
utan bara vara.

.