Dags att bli fet?

Jag har tänkt lite på det här med kritik. Jag får kritik varje dag. Kritik som jag tror folk tycker är "godkänd" inom vissa ramar och mallar för vad man får kritisera andra människor för.

Den "godkända" kritiken som vänner och kollegor gärna lite lättsamt retar mig för är att jag är för pretantiös, för fyrkantig, överdrivet strukturerad (de antyder gärna att det ligger någon slags osäkerhet bakom all struktur och organisering) att jag vill ha koll på allt och tränar för mycket. Idag pratade jag brinnande om min träning och fick ett vänligt:
"Du duger som du är! Du behöver inte ha någon prestationsångest!" vilket bara kändes felplacerat.

"Du behöver inte vara så duktig jämt!" får jag också höra rätt så ofta. Det är ju faktiskt en inlindad kritik som beskriver mig som någon som tror att hon måste vara duktig jämt. Det är inte särskilt vänligt alls.

Men nu är det nya tider. Jag kommer att säga ifrån. Jag kritiserar inte andra för att de är feta eller otränade och jag ska inte bli kritiserad för mina karaktärsdrag heller. Jag har samma rättigheter som tjockisarna!


Jag rör på mig för att rörelse skänker mig glädje. (Och ibland rör jag mig för att det skänker min hund glädje... vem kan klandra mig?)


(Tack förresten till Mamma, Pappa och Storebror uppe i Västerbotten som aldrig kläcker ur sig sådana dumheter. Ni är viktigast för mig.)


.

Kommentarer

  1. Ulrika13 november 2009 kl. 15:39

    Åh! Du anar inte vilka kommentarer man kan få om man bor i Louisana, en av USA's top tre fetaste stater! Jag ska ge dig lite exempel, alla utspelar sig på gymmet där jag tränar:

    "Can I ask you a question? Are you naturally that thin?"
    (jag såg ut som ett frågetecken i 3 sek innan jag kom på 10 svar som jag inte kunde säga men gärna ville)

    "What does an already skinny person do at the gym?"
    (jag höll på att nita lady'n för sin urbota dumhet, uppenbarligen vet hon inte mycket om kroppen)"

    Det är helt fantasiskt att se vad som hänt här. Vad som är average/genomsnitt här har plötsligt blivit det normala. Folk kommer och säger att jag och min man inte är normala. Vi hävdar bestämt att det är vi som är normala men vi ser inte ut som genomsnittet.
    Åker vi till våra hemländer, Sverige eller Nederländerna, så smälter vi in alldeles perfekt och ingen skulle komma på tanken att säga något sånt.

    Det är DU som är den normala, DU som är den hälsosamma, DU som tar vara på dig själv och livet!

    Kram!

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Planering med att måla hästtransport

Bild
Japp. Det är lika bra att ta tjuren i hornen direkt. Hästtransporten renoverar inte sig själv. Färgen håller på att flagna på den. Jag gillar det inte. Den stora frågan var ju om jag ska måla transporten i en helt ny färg, exempelvis plommonröd, eller om jag skulle försöka finna en färg som matchar min bil, utan att bli så ljus att man ser alla ojämnheter man målat över på plyfan. Eller bara bättra på nuvarande nyans. Jag vägde mellan en förstärkt färg av transportens vanliga blå färg eller bilen. Jag bestämde mig för att det var bättre att köra det fegaste alternativet, det som mest liknar min transport. Jag valde att fega trots att en välmatchad transport till bilen skulle kunna bli awesome. Med heltidsjobb och häst har jag begränsat med energi och orkar kanske inte behålla min entusiasm, om jag råkar välja fel beige nyans på transporten. Det kan ju lätt bli så att den bara ser ut som en kartong om man väljer fel nyans. Eller ljus avföring. Däremot kan jag ju allti
Läs mer

Den där silverbjälken

Bild
Jag tittade på Joseph N Silverbjälkes inlägg på Facebook nyligen och tyckte att hans allmänna råd för framsteg kändes som en lite energigivande oas i öknen. Jag har för mig att han inte heter Silverbjälke alls, utan använder den pseudonym för att få skriva vad fan han vill utan att någon särskild känner sig kränkt eller utpekad. Han verkar i alla fall klok och ibland kanske det behövs en pseudonym för att slippa hamna i blåsväder. Jag vet ju själv hur otroligt lätt man kan skapa drev på nätet när jag höll till i forum, och jag i början helt naivt och öppenhjärtligt delade med mig av min hästs med -och motgångar. Om vi säger så här. Det fick jag sluta med. Det fick jag verkligen sluta med. Här på bloggen har jag dock makten att välja vilka som får stiga fram och vilka som ignoreras. So, this is the safe place. Hur som helst, så har Silverbjälke summerat lite tips som jag försöker hålla fast vid. 1. Lyssna inåt och på dina egna mål, mer än till vad andra tycker. 2. "J
Läs mer

Påskjutet

Bild
Ares börjar känna sig mer och mer bekväm med mig i sadeln, och det märktes mest igår med att han har ett riktigt fint påskjut med starka bakben. Igår var han lugn, jag var lite försiktig då vi inte var ensamma på ridbana, men idag var husse med och jag kände mig tryggare, och då var han pigg! Skritten är stor och ordentlig där han vill framåt, vid minsta lilla skänkling så svävar han glatt iväg i trav, med stora glada kliv, och jag hänger inte riktigt med. Ibland vinglar han ju lite också. Det är inte lätt att vara duktig.  Galishimo tog ju små, fina så steg och traven var väldigt liten och enkel att sitta i. När Ares trampar iväg så gungar hela hans kropp, glatt och energiskt. Det känns lite som så, att om jag bara tjoade till, och sade att han var duktig, så hade han gärna gett mig en glad galopp. Han gillar att jobba och är glad att stå till tjänst. Nu får det gärna gå fort, också.  Är jag redo för min arbetsglada, pigga, ponny med det fina klivet? Nej det är jag inte. Jag tycker de
Läs mer