Livet är förändring

 Jag trotsade den ihållande tröttheten, och åkte till min bror för en promenad och lite prat. Vi är så lika på många sätt, det blir lättare att se sig själv när man får höra hans perspektiv. För det är ofta ganska nära mitt perspektiv, fast från en mer objektiv synvinkel. Jag skrattade lite när jag såg bilden. Visst syns det att jag mestadels legat i sängen hela juli? Jag är vit som ett lakan. Brorsan har lite mer färg.  På ett sätt kanske jag är lite rädd för att vila, att livet blir lite tragiskt och tomt. Utan familj och nu även utan häst. Sedan tänker jag på att jag förmodligen, under en längre vila, skulle börja ägna mig en hel del åt konst och musik, som bilden jag gjorde här nedan förra året. Och det är väl varken tragiskt eller tomt. Det är återhämtning. Det är att ge själen lite mer plats. Det behöver inte vara farligt.  Kanske borde jag gå ned i arbetstid också. Ge mig själv lite fler timmar per vecka. Träna mer, äta mer och sova mer, på en extra ledig dag. Vore...

I morgon har det gått två veckor sedan Galishimo gick bort och jag hanterar det inte strålande. I nuläget orkar jag aktivera mig ungefär fyra timmar per dygn och jag känner inte riktigt igen mig själv. Jag åkte till mamma, firade hennes födelsedag, men behövde ganska snart gå undan för att sova. Somnade så snart jag fick stänga dörren om mig till mitt flickrum.  Vaknade efter skratten från köket lagt sig och gästerna gått, försökte hitta en fin bild på mig och mamma, och snubblade på denna. Så unga vi ser ut, alla tre. Bilden är säkert åtta eller nio år gammal. Jag och mamma har i så många år haft Galishimo som vår mittpunkt. I mitten av allt. Jag gillar plötsligt inte att mamma fyller år heller. Att tiden rör på sig. Att livet är förändring.  Rösten brister och jag blir gråtandes en liten stund på köksbordet, med mamma bredvid mig.  Sedan åker jag hem.  Gnagande ensam men samtidigt irriterad om någon vill prata med mig.  Stänger hellre in mig ensam i lägenheten...

Jag har fortsatt sörja men klarat en promenad ute idag, vilket kändes lite som en seger. När jag försökte promenera dagen efter Galishimo gick bort så skakade hela kroppen. Det började i magen och mullrade som ett vulkanutbrott upp till ögonen, och jag fick sätta mig vid vattnet, gråta och ringa min mamma. Fortfarande i chock. Som att promenaden och rörelserna gungade igång känslorna. Jag var inte redo för en promenad då. Nu känns det bättre att promenera, mer rogivande.   En del av det jobbiga är att jag fått kämpa med Galishimo så många år, och det var inte förrän nu på slutet han verkligen blev min drömhäst. När vi kunde skritta på lösa tyglar ute, även på hemvägen. När jag kunde åka på kurs och jag visste att jag kunde lita på honom och känna mig ganska trygg. När vi klarade alla övningar som tränarna gav oss. Inget mer näthat och prat om att jag förstörde min häst, inga mer oönskade råd från hästmänniskor som inte förstod vad jag egentligen brottades med, inget mer motstå...

  Hur kan man bli så trött?! Och hur olägligt är det inte att bli så otroligt, innerligt, utmattad just nu? Jag börjar bli arg, frustrerad och rastlös. Men jag är fortfarande dyngslut. Efter tio dagar i sängen.  Det är ju nu man verkligen behöver gå på gymmet. Ge luft till lungorna och blod till musklerna. Det är nu man behöver sträcka på ryggen och växla upp. Det är nu man behöver titta på en ny framtid, vad det nu må bliva. Det är nu man behöver träffa och vara nära sina vänner. Det är nu man behöver känna att man f inns i ett sammanhang, och inte isolerad i sitt lilla hem. Det är nu man behöver vara nära en annan människa och prata om sin häst. Det är nu man behöver ta en roadtrip med köpa-häst-tema.  Men nej. Vi kryddar livet med en influensa. Vi tar en plusmeny med ensamhet.  Jag virar offerkoftan tätare kring kroppen och svär! .

  Det har ju hänt lite saker här i ettan och det är första gången jag är sjuk och ensam och har en 65 tums tv framför näsan i alla fall. Detta är vyn direkt från min säng. Väldigt mysigt och lägenheten gör dagarna lite mer trivsamma när jag fortfarande är febrig, i sorg och för utmattad för att ens handla på ICA. Tur att det är semester och att jag har gott om tid att återhämta mig.  Jag har funderat på hur det skulle bli med en ny häst, men det är väldigt svårt att få grepp om vad jag vill ha. Jag kan ju inte bara tänka på vilken häst jag vill ha, utan i vilken kontex t jag ska ha den.  Det vill säga, jag har ett krävande arbete och kan även vilja träna mig själv på fritiden. Jag har provat ha Galishimo på ett bättre stall några mil bort men jag orkade ju inte riktigt med det. Så jag tror inte jag ska ha en högpresterande häst att "plocka rosetter med". Inte så länge jag arbetar heltid, åtminstone.  Sedan så krävde ju Galishimo en annan typ av uppmärksamhet från mi...

En sak jag lärde mig av Galishimo:  Hästar förstår när man är nöjda och stolta över dem.  Hästen saknar också frontallob i hjärnan. Den kan alltså inte visualisera framtiden och kan inte förstå vad förbättringar innebär.  Stolthet får dem att jobba bättre och det får dig som ryttare att kräva mindre. Och när du kräver mindre så ger du dem arbetsro att utvecklas i deras takt, och inte i din takt.  Är du missnöjd över din häst så fastnar du lätt i ett tänk om prestation framtiden, exempelvis  "Om hästen bara kan göra enkla byten så blir jag stoltare! Om han bara klarar av en clear round nästa helg så blir jag stoltare!"  och då hänger man upp lyckan på prestationer  och inte på glädjen av att man har en livs levandes egen häst. Som sagt, hästen har ingen del av hjärnan som processar framtiden och den saknar ett begrepp om framsteg. Den är bara här och nu. Det är bara vi människor som både plågas och motiveras av en vision om framtiden med våra enorma pan...

Galishimo fick avlivas förra söndagen, den 10 juli, och det har tagit sex dagar för mig att ens orka skriva om det.  I Juli kom min semester, och jag hade inga andra planer än att bara njuta av Galishimo. Han hade blivit så fin och stabil (för att vara honom) på uteritterna och det hade bara blivit mer och mer uteritter när värmen kom. Vi har skrittat ensamma efter skogsstigar och han fick bestämma takten själv. Vi fann en liten vacker sommarrunda på sju kilometer som jag ofta tog med honom, ofta ensam, ibland med sällskap. Vi var på ridbanan någon gång i veckan och han var fantastiskt fin även där. Bara för njutningens skull så hade jag sänkt kraven på honom på dressyren och bara njutit av att jag hade honom, att allt var på plats.  Dagarna innan han gick bort så kunde vi inte rida "sommarslingan" eftersom det var banarbete vid järnvägen, och jag fick gå åt det andra hållet, genom den lilla byn med honom, för en jättefin galoppslinga på ca 1,3 km som man kan ta flera varv om...