Galishimo lärde mig stolthet

En sak jag lärde mig av Galishimo: 

Hästar förstår när man är nöjda och stolta över dem. 

Hästen saknar också frontallob i hjärnan. Den kan alltså inte visualisera framtiden och kan inte förstå vad förbättringar innebär. 

Stolthet får dem att jobba bättre och det får dig som ryttare att kräva mindre. Och när du kräver mindre så ger du dem arbetsro att utvecklas i deras takt, och inte i din takt. 

Är du missnöjd över din häst så fastnar du lätt i ett tänk om prestation framtiden, exempelvis 

"Om hästen bara kan göra enkla byten så blir jag stoltare! Om han bara klarar av en clear round nästa helg så blir jag stoltare!" 

och då hänger man upp lyckan på prestationer 

och inte på glädjen av att man har en livs levandes egen häst. Som sagt, hästen har ingen del av hjärnan som processar framtiden och den saknar ett begrepp om framsteg. Den är bara här och nu. Det är bara vi människor som både plågas och motiveras av en vision om framtiden med våra enorma pannor. Inget annat djur gör det. 

Och stolthet kommer inte till dig, den måste du i de allra flesta fall skapa själv. Och du kan skapa det själv med materiella saker. Köp en dyr grimma med bling. Sätt ut ett stolt inlägg i sociala medier. Berätta för dina vänner hur glad du var att hästen var trygg i trafiken idag. Det finns alltid, alltid, något att vara stolt över. Det är en fråga om att träna sig själv i att tänka positivt och samtidigt realistiskt. Fake it until you make it. 

Jag är så glad att jag lärde känna Anita under tiden jag red, som vaktade mina smeknamn på Galishimo. När Galishimo var liten så kallade jag honom för "Pellefanten" för att han var lite som en elefant i ett glashus. Han blev rädd och sparkade, eller skyggade in i något, eller sprattlade när man kratsade hovarna, och det var bara att akta sig och hoppas att han inte hade sönder sig själv eller något annat. Jag har tappat räkningen på alla gånger han som ung råkade sprattelsparka sig själv blodig på benen när man bara skulle kratsa hovarna.  

"Kalla inte din häst nedlåtande namn." sade Anita och fortsatte: 
"De kan känna på sig det. Du kan sända ut en annan energi mot den, som du inte ens märker själv."

Och jag tog verkligen in vad hon sade och tänkte på det. Det kostar ingenting att sluta kalla sin sprattliga unghäst för en Pellefant. Jag var noggrann med att kalla honom vid sitt fulla namn efter det. 

Likaså kämpade jag med Galishimos reaktivitet när jag red för C-tränaren Anna Baker. Jag föll av på första ridlektionen och Anna tittade fascinerat på oss. 
"Det DÄR såg jag verkligen inte komma! Han ÄR verkligen reaktiv! Nu tar vi det lugnt och försiktigt så vi får ut all den där känsligheten på ett trevligt sätt i ridningen längre fram. Men först måste vi nog göra lite fler markövningar så du inte åker av igen och skadar dig." 

Och det var också skönt, att få en tränare som såg möjligheter, även när man låg där på marken och tuggade grus. 

För det mesta man tror handlar om hästen handlar egentligen inte om hästen. 

Det handlar om inställningen till hästen. 

Och inställningen till sig själv när man hanterar den. 

.