Älskade Galishimo - tack för allt

Galishimo fick avlivas förra söndagen, den 10 juli, och det har tagit sex dagar för mig att ens orka skriva om det. 

I Juli kom min semester, och jag hade inga andra planer än att bara njuta av Galishimo. Han hade blivit så fin och stabil (för att vara honom) på uteritterna och det hade bara blivit mer och mer uteritter när värmen kom. Vi har skrittat ensamma efter skogsstigar och han fick bestämma takten själv. Vi fann en liten vacker sommarrunda på sju kilometer som jag ofta tog med honom, ofta ensam, ibland med sällskap. Vi var på ridbanan någon gång i veckan och han var fantastiskt fin även där. Bara för njutningens skull så hade jag sänkt kraven på honom på dressyren och bara njutit av att jag hade honom, att allt var på plats. 

Dagarna innan han gick bort så kunde vi inte rida "sommarslingan" eftersom det var banarbete vid järnvägen, och jag fick gå åt det andra hållet, genom den lilla byn med honom, för en jättefin galoppslinga på ca 1,3 km som man kan ta flera varv om man vill. Det gjorde vi! Snabbare och snabbare genom de sandiga stigarna och jag kände hur han bara blev modigare och modigare för varje varv. 

Sista gången vi red tillsammans på lördagen så hade jag Ebba och hästen Alena med oss, samt Alma och hästen Picasso. Galishimo är ju fortfarande väldigt vaken och galoppen blir allt annat än taktfast, han går åt sidan, tvärnitar och tar sig fram på sitt vanliga, lite ostabila sätt, alltid med öronen framåt och alltid ivrig att göra rätt. Jag behöver aldrig driva, bara låta bli att störa honom. Men med Alena flåsandes i nacken blev han lite modigare och när vi just gjort det tredje varvet, sista gången i höger varv, så galopperade han så självsäkert efter slingan, och så snabbt att jag tjoade högt för att jag var så glad över honom.

"ÅH VAD DU ÄR MODIG!" tjoade jag glatt åt Galishimo och hörde Ebba ropa skrattandes efter mig: 
"Vad DU är modig, Katarina!" 

 Så här snabbt har han aldrig galopperat. Vilken sommar det skulle bli! Vi ska träna på slingan massor och snart tar han den stabilt även ensam. Jag skrattade och klappade honom och sade till vännerna att jag måste ta hjälmkameran och filma nästa gång. Vilken fin ridväg det var, mitt i granskogen, vilken fin film det kommer att bli. Efter nio och en halv kilometer var vi hemma. Jag var rosig om kinderna, kände mig kanske lite febrig, men väldigt nöjd och glad. 

Dagen efter, på söndagen, kom den febriga känslan tillbaka. Kanske bäst att vila. Jag har ju ändå semester. Det behövdes, febern kom lite i vågor och jag stannade kvar i sängen tills på eftermiddagen. Klockan halv sex på kvällen ringde Anna. 

"Du måste nog komma. Galishimo ligger i kojan och rullar och sparkar i panik, vi får inte upp honom, kom så fort du kan!" Jag skyndade mig upp, klädde på mig, borstade tänderna, tog bilen. Först tänkte jag att många hästar kan få kolik och det gäller väl att promenera honom så mycket som möjligt. Hela natten om det behövs. Jag har tid. Jag ska ta hand om honom.

När jag svängde upp med bilen ut ur garaget så mötte jag en enorm regnbåge, stor och mäktig och nära och magisk och plötsligt slogs jag av tanken: "Men tänk om det inte blir bra...?" 

När jag nästan var framme vid stallet ringde Annas man Markus. 

"Är du framme snart? Det är illa. Riktigt illa. Han har panik. Vi har fått ut honom ut hagen i alla fall." 

Jag ringde veterinären och sade att de behöver komma snabbt, att jag inte sett min häst själv men att stallägarna är väldigt bekymrade. 

När jag kom till stallet sjönk det in ytterligare. Där på stallplanen gick min lilla häst, skitig från topp till tå av allt rullande, svår att få kontakt med, ständigt slängandes sig mot marken. Vi fick flytta bilarna för det gick inte förutsäga vart han skulle lägga sig, vi bara drog upp honom, och drog upp, och drog upp. 

Det gick inte skritta honom, han behövde jogga för att inte lägga sig, och ändå försökte han slänga sig, i farten. Hela hans huvud var jordigt och det var borta lite päls bakom öronen där man dragit i grimman för att få upp honom. Han var knappt kontaktbar, tittade inte sig omkring, öronen hade fallit ned på honom och han lade pannan mot min rygg när jag joggade med honom. Anna fick ta över honom för jag kände mig nästan handlingsförlamad av att se honom i sådana smärtor. Ögonen rullade bak och man såg bara ögonvitarna, han lade sig, och lade sig och lade sig. Jag tog ett spö för att försöka få upp honom men det kändes verkningslöst. Han var knappt där. Han var knappt med. 

Veterinären kom på en halvtimme, var en förhållandevis ung kvinna. Nästan direkt hon klev ut ur bilen så tittade hon på mig och sade "Det här ser inte bra ut. Jag tror du behöver förbereda dig mentalt på att det kanske inte går att göra så mycket när det är så här illa."

Anna kämpade på med Galishimo och jag knäade på gruset. Jag tittade hjälplöst på när hon joggade och gick runt med honom. Hon förklarade för veterinären att han såg jättefin ut en halvtimme tidigare och att allt kom väldigt plötsligt. 

Efter en hel del kämpande så fick veterinären i honom en spruta lugnande och smärtstillande. Vi kunde inte ha honom stilla för att han slängde sig ständigt, och veterinären fick gå med honom, trycka upp sig mot honom och lägga in sprutan i farten. Han fick extra mycket eftersom han var så smärtpåverkad. 

Efter en stund inföll sig ett lugn. 

Ett hopplöst lugn. 

Ett bottenlöst lugn. 

Galishimo kunde nu äntligen stå stilla men stod och sparkade i gruset av smärtan. Veterinären kollade tandköttet och sade att det var väldigt blekt. Vi kunde backa upp honom mot stalldörren så veterinären kunde stå bakom honom och göra en rektalundersökning med väggen emellan, så hon inte skulle riskera bli sparkad. 

"Det här känns inte bra. Det här är inte som det ska vara. Det här gillar jag inte." konstaterade hon.  

Anna fortsatte ta hand om Galishimo. Ledde honom, klappade honom, lugnade honom. Veterinären tittade på mig. 

"Utifrån vad jag ser och känner så tror jag att han dör i transporten om vi transporterar honom. Det är sannolikt att han inte har så länge kvar. Man kan slanga in vätska i honom och hoppas det löser upp tarmarna, men det är vanligare att det fungerar vid en vanlig förstoppning. Men utifrån den erfarenhet jag har så finns risken att vi bara förlänger lidandet."

Jag tittade på Galishimo som Anna pysslade med och strök över pannan. Jag kände knappt igen honom. Han var så skitig. Trött. Smärtpåverkad. Drogad. Det var på ett sätt inte honom jag såg. 

"Ta bort honom. Jag ser ju på honom hur han lider. Ta bort honom." 

Veterinären nickade och sade att det var ett klokt beslut av mig. 
"Du fattade helt rätt beslut. Du gör helt rätt. Det här är det bästa för honom."

"Ofta vill ju ägarna att man låter sina hästar somna in, men han har fortfarande svårt att stå stilla av smärtan och proceduren med den typen av avlivning är lite längre. Det bästa för hästen är att vi bultar honom."

Jag grät och nickade. Jag vet för väl vad det innebär. 

Veterinären såg bekymrad ut. 
"Jag tycker personligen inte om att bulta men jag tror det blir bäst för hästen om detta får gå snabbt." 

"Gör det som blir bäst. Gör bara det  som blir bäst" sade jag hjälplöst, och såg sedan Anna leda iväg Galishimo, tillsammans med Markus och veterinären, till en skogsdunge. Jag ville inte se honom bultas, sprattla på marken, och tömmas på blod. Jag lade allt i knäet på Anna. Jag satt som en boll på gruset och bara lät det hända. Lät dom gå iväg. Såg den smutsiga hästsvansen vippa när han långsamt lämnade gården. Alma stannade kvar, satt tyst bredvid mig, med armen om mig. 

"Jag kan inte fatta att det är sant... Jag kan inte fatta att det är sant..." mumlade jag. Jag tog upp mobilen och ringde mamma: 
"Dom tar bort Galishimo nu. Dom går iväg med honom nu. Det finns inget jag kan göra..." och mamma svarade 

"Jag kommer." och påbörjade genast att köra de 12 milen till stallet. Efter ett tag ringde jag även Ebba som ridit Alena med oss igår och hon sade samma sak. "Jag kommer." 

Sedan samlades vi alla på Anna och Markus altan. Grät. Höll om varandra. Och försökte ta in allt. Ebba satte sig nära, nära mig och strök mig över ryggen, kramade mig och pratade om Galishimo. Vi satt där tills min mamma kom, tills kvällssolen gick i moln, och vi började huttra. Sedan åkte mamma hem till mig och så satt vi, tillsammans med hundvalpen Liss, grät och stirrade tomt framför oss där.

Jag satte ut händelsen på facebook och sedan exploderade min inbox. Alla ville visa sitt stöd. Alla. De som jag inte sett på flera år, de som jag inte hört av på evigheter, vänner från förr när jag bodde i en annan del av Sverige. Alla fanns där. Som en stor, lång, virtuell kram som aldrig tog slut. I timmar plingade det och ringde. I dagar ringde det. Vilken trygghet. Alla visste vad han betydde för mig. Alla visste att dom också betydde något för mig. 

Jag sade aldrig hej då, till honom. Jag tänkte inte ens på ett hejdå. Jag strök honom aldrig över pälsen och jag sade inte ens tack för alla våra elva år till Galishimo, Jag tänkte inte på att säga tack.

Det enda, enda, i mitt huvud var att han skulle sluta lida. 

Och nu har det gått sex dygn och jag ligger fortfarande i sängen. Jag gråter tills ögonen sväller igen och får feberkurvor på kvällen. Jag kliver upp en timme någon gång då och då. Fikar med Ebba någon dag,  besöker andra Ebba som har hästen Måns en annan dag, handlar en tredje dag, äter lunch med mamma en fjärde dag. Sedan går jag och lägger mig igen. Vad finns det att kliva upp för? 

Älskade Galishimo - tack för allt! 

En bild från en kvällsridning, den 1 juli, tillsammans med Anna och Pride.