Livet är förändring

Jag gillar inte min förbaskade efterklokhet. Jag skulle vilja ha "nutidklokhet". Eller rätt och slätt bara klok. Då hade jag nog gjort en hel del annorlunda. Typ begärt omplacering på arbetet mycket tidigare och inte bara se allt som "utvecklande utmaningar". Jag känner mig som en fruktansvärt misslyckad variant av Kay Pollak och har gått omkring med näsan i vädret och trott att alla svårigheter leder till utveckling. Alltså, inte för att såga alla dessa feelgood-mentorer där ute i sverige, men en hel del svårigheter kan även leda till av vekling. Det är sant. Det är absolut sant. Livet är för kort för en ständig ström av "utvecklande utmaningar". Jag lovar. Man kan faktiskt även undvika saker. Man måste inte ta itu med allt. Man kan även ta på sig joggingskorna och springa åt det andra hållet, snabbt som en rädd råtta. Det kan också vara ett mycket bra och vettigt alternativ. Tro det eller ej. Jag längtar tills jag blir en tant. Då kanske hu...

Jag har inte känt mig okej. På arbetet har jag varit stressad, ledsen, lättkränkt, arg, utmattad, tillbakadragen, överdrivet kontaktsökande, uppskruvad, urlakad, hetsjobbad, passiviserad, defensiv och offensiv.  Samtidigt. Mitt känsloliv har alltid varit lite som en torktumlare. Det är alltid något som ligger och tumlar runt någonstans. Tänk er att vara en torktumlarpersonlighet där varje plagg är en negtiv känsla som tumlar runt i ett muller och ett hypnotiskt cirklande. Det är alltid något plagg där, en liten röd socka eller några gula vantar som väcker lite tumlande, och det är lite av mitt normalläge. När jag har haft bra dagar har bara en rosa trosa tumlat runt. När jag haft dåliga dagar så har det väl tumlat runt fem eller sex plagg. Nu har mitt känsloliv liksom urartat till en överfylld torktumlare med handskar, mössor, overaller, jackor, sockor, gula plast-ankor, tennisrackets, stenar, kottar, döda överkörda smådjur,...

Det är denna tid på året som taxarna går i ide. De befinner sig på sparlåga och taxfriden får icke störas.   En vilande tax kan finna ro i solen...     ....eller på soffryggen...   ...eller under sängöverkastet.    En vilande tax får inte störas och skall utan undantag närmas med största respekt och försiktighet.   .  

"Du, jag brukar säga att jag inte brukar märka ord." säger jag till sambon, innan jag fortsätter: "Men jag har god lust att märka ett uttryck som du har och som jag tycker är ganska roligt..." "Jasså?" "Ja. Det är när du säger 'så att säga'. Det triggar mig ibland." "Jasså?" "Ja. Det är liksom så formellt. Och litterärt. Så att säga..." "Hm." svarar sambon. "Jamen 'SÅ ATT SÄGA'. Är inte det lite konstigt. Att man säger så. Lite gammelmodigt. Det är det väl?" "Du. Det blev lite dålig mottagning här just nu." säger sambon. "Det blev det inte alls. Det är bara som du säger." "Jo. Det blir faktiskt dålig mottagning nu. Jag åker i en tunnel nu." "Det är inte dålig mottagning!" "Nä tyvärr. Jag hör inte vad du säger nu. Ingenting alls. Hallå?" "Nu undviker du mig?" "Hallå?.... Hallå? Jag hör inget." ...

Jag får fortfarande lite panik av att rida Galishimo. Jag kan inte påstå att jag tycker att det är roligt att rida honom. Men det är ju naturligt med tanke på de tidigare avkastningarna. Men det finns ju bara ett sätt att hantera paniken och det är ju att utsätta sig för den. Det blir fortfarande väldigt korta ridturer. Väldigt. Korta. Ridturer. Sambon är med och filmar och fotar och peppar mig att sitta upp. Jag häpnar ibland över Galishimos bilder och hur han arbetar med mig och hur lyhörd han är. Han ser så fin ut. Så fantastiskt fin. Synd bara på den panikslagna heffaklumpen som spänner sig ovanpå honom. Men alltså NÅGOT måste ju den panikslagna heffaklumpen ha gjort rätt....     Efter att jag ridit runt lite så tog sambon in honom i Spolspiltan för att spola honom av honom lite lera på benen. Galishimo trampade runt lite oroligt när han fick vattenstrålen på sig men verkade ändå acceptera läget. Sambon var kanonduktig och låtsades som ingent...

  Tror ni jag har kunnat tänka på något annat än att jag ridit min häst? Nej. Tankarna återkommer gång på gång. Jag har suttit på honom! Jag har faktiskt ridit. Jag vet inte varför det är så stort men det har något med hela det här året av träning och det har varit så svårt att föreställa sig att han ska bli en ridhäst. Alltså på riktigt. En ridhäst.  Tankarna snurrar runt i huvudet och återkommer hela tiden. Jag har faktiskt ridit honom. Jag har ridit min unghäst. Jag bara satte mig upp och red på mitt oinridna arabiska fullblod. Och han var så lydig och snäll... Det känns nästan overkligt. Som om det inte är sant. Nästan som om jag slagits av en (liten och snäll variant av en) chock. Sedan tittar jag på filmen och bilderna och slås hela tiden av den här känslan att "Ja. Det ÄR sant!"

Helgen har varit toppen! Jag har kämpat på med Galishimo och han blir bara finare och finare. Att sitta på honom är fortfarande lite ångestladdat, jag vill absolut inte rida honom när jag är ensam, men spänningarna håller på att klinga ut. Tur att sambon förstår att det här är viktigt för mig och ställer upp så ofta han kan. Efteråt är jag förståss stolt som en tupp. Denna helg blev väldigt glädjefylld! Nu är vi på gång!