Livet är förändring

Äntligen kom jag mig för att boka en akuttid till en tandläkare. Jag har ju fått ett inflammerat tandkött som Makrofagerna inte verkar få bukt med. Ni som läser (mamma) vet ju att jag har lite tandläkarskräck och att varje tandläkarbesök därför blir ytterst märkvärdigt, och alltid dokumenteras noggrannt på bloggen. Jag fick komma med fyra timmars varsel. Jag blev kungligt bemött. Jag fick solglasögon för att slippa det skarpa ljuset från lamporna (helsmart, jag visste nog inte själv hur jobbigt det varit med det skarpa ljuset). Jag fick tanden grundligt rengjord samt ett litet "rengöringskitt" att använda mig av framöver för att förebygga framtida inflammationer. Dessutom var tandläkaren jättetrevlig. Han hittade skräpet som fastnat och orsakat inflammationen. Han visade på röntkenplåtarna hur inflammationen spridit sig ända ned till tandroten. Att något så litet kan skapa så mycket besvär. Jag hann inte ens bli rädd. Inte ens när han pillade där det gjorde som allra mest...

Ja, det blir tandläkaren idag. Inflammationen blir bara värre och inatt kunde jag inte sova av värken. Jag har inte ätit heller då det gör för ont. "Kan man inte äta kan man inte jobba." är lite av dagens slogan så jag sjukskrev mig. Vilken skitmånad september blev! Ingen löpträning och väldigt lite hästträning. Hunden blev halt, hästen blev halt, jag blev långdraget sjuk. Men nu kan det bara bli bättre!   Saknar att träna med buskillen.       Crazy Eeeyes!   Crazy Eeeeyes!   .

Jag är fortfarande sjuk, eller om jag nu hann bli frisk däremellan. Galishimo är fortfarande en aning halt men det har blivit mycket bättre, men nu är även terven halt. På samma ben som Galishimo, dessutom. Hon får vila hon med. Vila och ligga i soffan. Sveriges dyraste hundbädd är den kompletta soffan som vi nygen inhandlat. Nåja. Hon är gammal. Hon får förmåner. Jag hostar och jag har fått feber. Halsmandlarna är svullna. Jag snorar och harklar mig. Jag har en inflammerad visdomstand också. Och jag börjar bli less. Jag undrar om jag ska kontakta en vårdcentral för att jag känner mig sjuk fortfarande eller om jag ska kontakta en tandläkare för att göra något åt den inflammerade visdomstanden. Trött är jag i alla fall. Jag har inte alls lust att ringa runt och styra upp saker. Jag vill sova riktigt djupt riktigt länge och vakna pigg. Har jag nämnt att det för övrigt är jättesynd om mig?   Jag saknar tjockisarna på lösdriften...     .

   För lite över ett år sedan så klappade mamma ytterst tveksamt Galishimo. Trots att han var fastbunden så höll hon sig på behörigt avstånd och ville helst ha honom på en armlängds avstånd. Nu har det gått över ett år och mamma har helhjärtat tagit på sig uppgiften att lära sig hantera honom. Och vilken skillnad det har blivit! Idag stegar hon orädd in i lösdriftshagen bland tre hästar, där ingen unghäst är äldre än fyra år, och blir inte alls orolig när Galishimo kommer nära. Trots att han inte är fastbunden.   Själv förnekar hon att hon var rädd för honom från början. Tur att man har bildbevis...       Galishimo och mamma 2011.     Galishimo och mamma 2012.

Galishimo var mycket piggare idag och svullnaden hade gått ned betydligt. Utifrån vad jag lärt mig om svullnader och makrofager så betyder det alltså inte att skadan är läkt utan att området är rengjort, skadad vävnad är uppäten, och skadan är fri från bakterier. Nu släpps blodet igenom och det är dags för satelitcellerna att reparera. Galishimo haltar inte särskilt mycket längre. Vilken lättnad. Jag fick rådet att sätta honom ensam i en sjukhage för att förhindra rörelse, och att ringa veterinär. Jag fick rådet att dämpa svullnaden och lägga på diverse mirakelkurer och is. Jag fick rådet att ställa in honom på boxvila och att linda knäet ordentligt. Jag fick flera välvilliga råd från olika håll. Det har varit jobbigt för mig att ha is i magen och bara avvakta (och möjligtvis framstå som nonchalant), men han har fått stanna med sina kompisar på lösdriften och bara vara ifred. Och hittills verkar det fungera. Det är bara att fortsätta hålla tummarna och låta honom ...

Vi har vita blodkroppar som kallas storätare, eller mer vetenskapligt "makrofager". de lullar omkring i blodomloppet tillsammans med en massa andra ämnen. Deras uppgift är att äta främmande celler och bakterier. De söker upp skadad vävnad, sliter loss den och äter upp allt som inte är friskt. När Storätarna stöter på ett omfattande renoveringsarbete vid en skada så skapar de cytokiner. Cytokinerna blir vakter som ser till att släppa in fler storätare och stoppa upp blodflödet så storätarna inte spolas vidare av blodomloppet. Typ som poliser som spärrar av ett område och bara släpper in dom som ska vara där. Och då blir det väldigt svullet när hela hopen storätare stannar kvar kring skadan, omringad av cytokiner, och äter loss den skadade vävnaden. Det är det som är själva ballongen i Galishimos knä: Ett julbord för storätare, med cytokiner som står vid dörrarna och bara släpper in VIP-gästerna. Sedan ger sig inte svullnaden förrän storätarna ä...

Usch. Idag är Galishimos ben ännu mer svullet. Kanske inte så oväntat då det oftast är andra och tredje dagen en svullnad brukar vara som värst, även för människor. Men jag gjorde en ÄLT-analys på Galishimo. Äter - Leker - Tigger. Så länge han Äter med god aptit, Leker med lösdriftskojans plastremsor (flugskydd), och Tigger godis genom att gnägga och genast komma fram och med blicken glittrande av förväntan, så känner jag inte att jag vill ringa akut till en veterinär. Han står även på benet och lägger sin vanliga vikt på det, när han står stilla. Annars haltar han. Jag får nog räkna med en månads vila, eller så. Och kanske veterinär på måndag. Så väldigt tråkigt nu, när det just var på väg att gå så bra för oss. Han har ju blivit riden tre gånger, och allt verkade toppen. Jag som juuust skulle börja sitta upp på honom. Jaja, den som väntar på något gott... .