Mörkerridning

Jag är otroligt nöjd med att jag vågade rida med pannlampa igår! Av flera orsaker! Jag vet ju att många rider i mörker utan problem och några få gånger var jag ute med Galishimo i tryggt sällskap, men det kändes som att det var en lång väg att börja rida i mörker med Ares. 

Jag har varit ute och gått och ridit lite med honom i skymning och även promenerat med honom någon enstaka gång i mörker. Han har absolut varit duktig, men han blir ju förstås lite orolig när han ser en rörlig varselväst på håll och inte kan se eller förstå att det är en människa som bär den. Förra året var han väldigt skeptisk mot varselvästar så Jonatan har varit ute i hagen med varselväst och pannlampa och gosat med honom en stund, varje kväll när de gör kvällschecken, så nu är han positivare till varselvästar. 

Sedan har vi ju ett problem med lite större skogsfåglar, jag tror det är ripor, som gärna går till sängs i buskarna vid skogsvägarna och självklart fladdrar upp precis när man är som närmast dem. Jag tänkte igenom det i torsdags när jag gick på kvällspromenad med hundarna och inte mindre än sex skogsfåglar flög upp efter skogsvägen. Det problemet har vi inte löst ännu, men det skulle kunna lösas om vi går på kvällspromenad med hundarna innan vi rider ut med hästarna, då hinner nog hundarna riva upp de flesta skogsfåglar på promenaden. Man kan ta hundarna med fyrhjulingen också om man verkligen vill skapa lite oljud och skrämma iväg dem. Det är ju också av intresse att se hur mycket, eller hur lite, Ares reagerar på en uppflaxande ripa också, det kan hända att han bara fryser fast av det plötsliga ljudet, eller hoppar åt sidan. Det behöver inte bli så dramatiskt. Sedan är ju Jonatan och Sessan med och går i mörkret, så han har ju en trygg flock med sig. 

Sessan är ju en superstar på sina tre år och tycker inte det är något konstigt alls med att vara ute i mörkret. Hon vet ju inget annat än trygga promenader med husse, man ser på hela henne att hon är i sin komfortzon när hon och husse är på promenad, öronen pekar sällan framåt utan är i det introverta viloläget. Det är så värmande och kul att se. Sedan är det så skönt att Sessan får vara en liten unghäst på tre år, och upptäcka världen på ett tryggt sätt, utan att vi har bråttom att rida henne. Jag var lite mer offensiv med Ares och hade lite mer bråttom upp i sadeln. Jag hade väl någon slags oro om att jag skulle misslyckas med honom eller att jag behövde bevisa för Kreti och Pleti att jag visst kunde rida in en unghäst. Nu känner man sig mycket lugnare och tycker saker kan få vänta. Vi kan miljöträna Sessan ett år till om vi känner för det, så länge hon rör på sig och får motion så mår hon bra. 

Jag upplever en väldigt stor skillnad i hur jag tar mig an nya situationer med Ares nu också. Oron kryper liksom inte under skinnet på mig. Jag kan inte säga att jag var jättenervös av att sitta upp en stund på Ares igår i mörkret. Jag känner mig väldigt trygg med honom och att vi har en väldigt fin kontakt. Sedan blir jag aldrig en modig ryttare, men detta löste jag utan problem!