Besök till ett ridhus

Det var ett riktigt regnigt oväder i lördags så vi bestämde oss för att ta den första turen med hästarna till det närmaste ridhuset. Och det var ju inte vilket ridhus som helst. Det var ett ridhus med flera minnen från min tid med Galishimo för 13 år sedan. 

Här är jag 32 år och Galishimo tre år, lika gammal som Sessan, från tiden då vi höll till i ridhuset år 2013

Här är Sessan i samma ålder. Hon behövde inte ens ha träns på sig dagen till ära. Hon räcker fullt och gott och till 100% bara av att hänga med på resan med husse, titta förvånat på speglarna i ridhuset, och enbart existera.

När man börjar hoppa lite fram och tillbaka mellan tider på det här viset så är det ju lätt att börja jämföra hör det var då och nu. Inte en enda ryttare från tiden för 13 år sedan är kvar. Inte en enda häst är kvar från tiden jag höll till där. Det är helt nya stallägare också. De nya stallägarna har gjort flera fina ekonomiska investeringar och det ser riktigt fint ut. Jag kan inte låta bli att tänka på hur jobbigt det ändå var för 13 år sedan, att vara ganska ny i Västerbotten och dessutom gå igenom en tuff separation under den perioden. Men åh, vad jag älskade min lilla Galishimo! 

Nu glider man in på den välbekanta stallplanen igen, denna gång med en otroligt engagerad och klok make, en Pickup, och två unghästar i en ny transport. Nu knallar man in till sitt förflutna med sin bruna Bubbas (Ares vanligaste smeknamn) och makens Palomino, och tycker att grimma och lina räcker gott och väl när unghästarna ska utforska nya platsen. Här behöver man inte bevisa något för någon. Vi var varmt välkomna! Det var bara Galishimo som saknades!

Ares var ganska spänd men otroligt lydig och trevlig. Jag väntade lite på att det skulle hända något, att han skulle koka över och kanske slänga sig för något, men han höll sig verkligen fint i skinnet, trots att mycket var spännande. Han rullade sig några gånger och var väl ganska sandig största delen av besöket där. Men jag tänkte att hellre att han rullar sig första gången än att han hittar på bus. 

När jag longerade honom närmast utgången och två bilar körde förbi i regnet, och däcken skapade ett fräsande ljud i vattenpölarna, så trodde jag han skulle dra en liten brall, men det gjorde han inte. Det var väldigt nyttigt för mig att se att han kan andas stötvis och se ut som han ska krypa ur skinnet, och ändå inte ens dra i grimskaftet en gång. 

Sedan är båda unghästarna rent ut sagt skitlätta att lasta hem igen. Det regnade och var skitväder och vi var ju som sagt bara vi två som åkte, och båda hästarna sköter sig otroligt bra. 

Först går jag in med Ares, och dagen till ära fick han lite pellets i transporten. Sedan stänger Jonatan Ares bakre lucka och skickar in Sessan som glatt går in själv till mig och Ares, för att det vankas pellets, och hon är verkligen inte tjejen som tackar nej till sådant. Sedan stänger Jonatan hennes baklucka också. Och så är de båda inne. Det går på under en minut. Ares fick lite vatten över sig från övre luckan som stått öppen och samlat på sig regnvatten i ovädret, och backade ur en gång, men det var ju helt rimligt att vilja backa ur när man får en oväntad kalldusch. Sedan gick han direkt in igen. Han är en riktigt stjärna och det är så kul att åka iväg med honom! 

Jag kan inte låta bli att citera mig själv från maj 2023. 

"Åh vad jag hatar att lastträna. Men jag älskar att ha en lättlastad häst. Så eftersom jag älskar att ha en lättlastad häst så är det bara att fortsätta med den förhatliga lastträningen. Det är ju inte särskilt svårt eftersom Ares aldrig protesterar, så det är bara att bita ihop och upprepa det regelbundet."

Så nu tackar jag även Katarina från 2023 också som nötte på med lastträningen, trots att den kändes jobbig en period. Nu är den lätt som en plätt. 

Hard work works!