Bättre hälsa snart

"När sökte du hjälp för första gången för din järnbrist?" frågade läkaren, och jag svarade: 

"Jag tror det var 1994, ja för 32 år sedan." svarade jag eftertänksamt. Sedan insåg jag att den unga kvinnliga läkaren kanske inte ens fanns när jag sökte hjälp för mitt återkommande problem. Det är faktiskt en lång tid att ha problem. Väldigt lång tid. Den har kostat mig min varma passion för konditionsträning och multisportsäventyr som jag hade när jag var yngre. Man orkar inte träna på ständigt återkommande järnbrist. 

Sedan har jag fått lite stödinsatser här och var men trots att jag försöker vara uppmärksam så upptäcker jag inte att jag har hälsoproblem igen förrän det börjar vara försent och man inser retrospektivt att man borde ha sökt hjälp för fem månader sedan. 

Sedan har vi den långa plågsamma vandringen genom Golgatan av oförstående sjuksköterskor och läkare som alltid i första hand tror att jag är stressad och lider av psykisk ohälsa innan man, med vassa armbågar, lyckats argumentera sig fram till ett blodprov då de i allra bästa fall säger "Oj då!" 

och så får man hjälp. 

För en liten stund. 

Sedan börjar det om igen och man måste träffa ännu en oförstående sjuksköterska som frågar om man tar dagliga promenader när man ringer och säger att man är tungandad, klappslut och finito. Och en läkare som undrar om jag "har det bra hemma?". 

Men den här unga läkaren. 

Hon gav mig tamejfan en hälsoplan. 

Först ska jag få en riktig smocka järn intravenöst. Sedan ska jag få en starkare medicin än tidigare för att hindra månatliga blödningar. Sedan ska jag få en smocka järntabletter som jag inte provat förut. Vi anfaller från tre flanker. 

Sedan ska det bli uppföljning om ett halvår och om jag inte blivit bättre då är det dags att titta på, hör och häpna, hon sade ordet endometrios. Jag har inte riktigt orkat ta det spåret för som jag förstått det så finns det ingen bra behandling av det, så varför ens utreda? Men om någon annan vill veta hur illa det är ställt där inne så be my guest och ta en titt. Sjukvården har visat föga intresse för mina reproduktionsorgan de här 32 åren jag bett om hjälp. 

Sedan började hon föreslå hormonella läkemedel exempelvis preventivmedel och den vägen har jag ju vandrat och misslyckats på i säkert 10 av dessa 32 år. Men forskningen går kanske framåt. man vet ju aldrig. Det var ju fem år senast jag fick ge upp, besegrad av biverkningar. 

Men jag har en hälsoplan! Jag ska få dropp snart! Och nya mediciner! Det känns mer hoppfullt än på länge! 

.