Blåsigt!

 

Det var bara en vecka sedan jag skrev att jag totalt blivit av med tandläkarskräcken, utan att veta varför. Nu märker jag även en enorm skillnad på att hantera häst i blåst. Det går jättebra! Jag tror få personer är helt avspända med att hantera en häst i storm, men det är skillnad på att anpassa sina aktiviteter när det stormar, bli försiktig, eller att frysa fast och bli riktigt rädd eller panikslagen.

Det känns lite som om kroppen varit en defekt bil där inbrottslarmet ständigt gått igång i ett öronbedövande tjutande, eller att sitta i ett hem där brandlarmet slår på sitt skränande för minsta lilla, och så har det plötsligt bara lugnat ner sig. Inget inre tjut som får en att vilja hoppa ur stolen. 

Jag vet inte hur jag ska beskriva lättnaden. Den är otrolig. Särskilt när man fått två riktigt positiva upplevelser på bara en vecka utan att kroppens självförsvar går igång alls. Jag hade nog inte ens räknat med att bli av med kroppens överkänsliga blandlarm, utan mer bara haft inställningen att jag behöver lära mig att leva med det, att det kan bli så ibland och att det är så livet är. 

Sedan spelar ju självklart Ares in i det hela. Han är en snäll, stabil grabb! Att uppleva hur han tar sig an hårda vindar med jämnmod, utan att fly eller trissa upp sig, hjälper ju massor. 

En annan trevlig nyhet är ju att Super-Sessan fick testa en westernsadel idag. 
"Ska det alltså vara en nyhet?" såg Sessan ut att reagera när Jonatan tog på henne sadeln. Hon är otroligt obrydd över det mesta, hon litar på Jonatan i alla lägen. Man väntar otåligt på att hon ska bli äldre för att se om hon fortsätter vara en sådan stjärna! 

Man kan säga att det går bra nu!