Orädd, trygg, logisk och stadig!

 

Jag red Ares igår och kände att min ridning satt som en smäck! 

Jag var stadig i händerna, oberoende och balanserad i sitsen, gav honom inga otydliga signaler och satte enkla men väldigt tydliga krav. Jag var lugn, positiv och trygg. 

Vi skulle bara följa fyrkantsspåret i den takt och tempo jag bestämt, med bibehållen och stadig tygelkontakt, utan varken tjofräs eller galoppinslag. Ares blev inte jätteglad, bland annat så bråkar han över tygelkontakten och får små utbrott om jag inte lättar på tygeln. Och så provade han att stanna ett par gånger och veva med huvudet, visa ögonvitorna, veva med en hov, och säga upp sig. Så det såg verkligen inte vackert utifrån. Men det är också delvis ett resultat av att jag inte varit konsekvent i händerna och bytt tekniker i tygelkontakten, så det är inte enbart hans fel utan en förarmiss med inkonsekventa händer. 

Men jag kände verkligen att jag höll ett stabilt känsloläge och drogs inte alls med i hans små krumbukter. Jag tänkte bara på att räta upp kroppen, höja blicken, hålla händerna stadigt utan att respondera på hans krångel, och driva. Så efter några varv så gav han sig hyfsat fint. Jag avbröt passet det första jag kände att han slappnade av. Men vi kan behöva repetera detta några veckor till. 

Jag red precis på det sätt som jag verkligen önskat att jag kunde rida tidigare. Orädd och trygg och logisk och stadig. Den där känslan i ridningen som jag inte helt hittat till förut. Men nu börjar jag landa och rider som jag egentligen kan, och egentligen borde! 

Vem vet vad som spökade i bakgrunden och störde mig tidigare, om det var Post Covid, utmattning, prestationsångest, tidigare dåliga ridupplevelser, eller sorg, men oavsett vad det var, så börjar det absolut klinga ut och lämna kroppen. 

Så nu längtar jag faktiskt tills nästa ridpass!  

Jag tror det kommer att hända mycket roligt nu under sommaren!