Låtom oss prata om fobier!

Jag har varit hos tandläkaren för en rutinkontroll idag, och låt mig dela med mig om hur otroligt, otroligt fritt från stress det besöket var! Jag bestämde mig ju för att ta itu med min fobi för tandläkare efter Islandsresan och vi fick dela upp besöken till flera tillfällen. Vid första eller andra besöket grät jag så jag var alldeles rödsvullen i ansiktet i väntrummet och fick panik och hyperventilerade i tandläkarstolen. Kroppen hade gått i totalt självförsvar och det var inte bara energikrävande, utan även väldigt ovärdigt. Man vill verkligen inte tappa det totalt inför okända människor. 

Men efter flera besök förra sommaren så gjorde jag ett återbesök idag och det gick strålande. Ingen Stesolid, ingen hyperventilering, och jag var totalt avspänd och loggade ut lite mentalt under tiden tandsköterskan tog bort lite tandsten, och lyssnad på radion samtidigt. Det var ett bra besök. 

Det är jättemärkligt att man kan gå från att vara livrädd till att tycka att det är vardag, och jag önskar verkligen att jag satt inne med svaren om hur det blivit så bra. 

Men jag kan ju börja med att paniken är en reflex och har absolut inget med min inställning att göra. Jag har inte märkt att jag kunnat påverka tandläkarskräcken med mina tankar eller min andning, eller sådana saker som folk tipsar varandra vardagsvis. 

Det som KAN ha påverkat är att jag märker att jag ändrat om min vardag och vilar oftare. Jag pressar mig inte lika hårt som jag brukar vardagsvis. Om jag är trött efter jobbet så åker jag inte till stallet, då får Ares och Sessan klara sig själva. Jag ignorerar inte kroppens signaler på samma sätt.

Jag har fått en ny chef sedan ett år tillbaka och känner mig tryggare och känner att jag har större inflytande där med, exempelvis upplever jag större möjlighet att tacka nej till uppdrag och påverka min arbetsbelastning. Jag tror faktiskt inte jag tackar nej till fler uppdrag för man blir ju effektivare om man kan jobba med färre projekt åt gången, då kan man avsluta de projekten tidigare och har då utrymme för att ta in nya. Så utspritt på ett år så är nog belastningen densamma, det är bara mer att jag känner att jag har kontroll över vad jag tar på mig och att jag utan problem kan tacka nej. 

Det är ju även fler fobier som märkbart lagt sig denna vår. Rädsla för att rida när blåst viner i öronen, rädsla att följa fyrkantsspåret och att lyfta Ares bakhovar är ju inga problem heller. Det kändes som att jag var lite handikappad av min egen kropp där ett tag men det har ju gett med sig jättefint. 

Det känns lite som att jag börjar bli mig själv igen. 

Efter några tuffa år. 

Och att jag kan leva lite mer igen.

Faktiskt.