Nästan smärtfri!

 

Förbättringen i fötterna är väldigt lovande sedan förra veckan, när jag slopade mina vackra och djupt älskade läderstövlar till förmån för mjuka breda HOKA-skor med jättemycket stötdämpning. Jag gick över 16.000 steg i söndags, vilade fötterna i måndags, och tog 12.000 steg i tisdags och tycker att smärtan i princip lagt sig. På en skala från 1-10 där 1:a är knappt märkbart och 10 är att jag inte ens kan sätta vikt på foten, så är det nu 1:or. Jag känner att något liksom pirrar i fötterna och blir lite varmt efter att jag promenerat, men absolut ingen stor smärta!

Jag är otroligt glad över förbättringen, och skäms lite över att jag inte gjorde denna förändring för ett eller två år sedan. Men man får förlåta sig själv. Det var mycket annat som hände i mitt liv för två år sedan, och eftersom jag bara fick ont under kvällspromenader eller att gå på hårt underlag (då blev det ofta 6:or eller 7:or på smärtskalan), så kändes det mer logiskt att det var kvällspromenaderna eller hårt underlag, exempelvis asfalt eller betonggolv, som ställde till problemen, eller de skor jag hade på mig vid det tillfälle när jag kände smärtan. 

Men nu är jag här, har mindre ont, och ska försöka gå till jobbet oftare och gå på fler kvällspromenader.

Det känns otroligt bra och jag är ännu mer motiverad att inte ta på mig några klackade skor.  Promenader har alltid känts som en viktig del av livet, och en viktig pusselbit för att ha bra hälsa, så jag är väldigt tacksam.

Förresten så pekar ju även studier lite försiktigt på att motion kan ha en omedelbar effekt på paniksyndrom, så kanske har promenaderna hjälpt till i varför jag inte känner att "det inre brandlarmet gått" i denna vecka... förmodligen spelar även andra faktorer in, såsom exempelvis flera goda erfarenheter nu med både Ares och med en bra tandläkare, men man vet aldrig! 

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Den där silverbjälken

Bild
Jag tittade på Joseph N Silverbjälkes inlägg på Facebook nyligen och tyckte att hans allmänna råd för framsteg kändes som en lite energigivande oas i öknen. Jag har för mig att han inte heter Silverbjälke alls, utan använder den pseudonym för att få skriva vad fan han vill utan att någon särskild känner sig kränkt eller utpekad. Han verkar i alla fall klok och ibland kanske det behövs en pseudonym för att slippa hamna i blåsväder. Jag vet ju själv hur otroligt lätt man kan skapa drev på nätet när jag höll till i forum, och jag i början helt naivt och öppenhjärtligt delade med mig av min hästs med -och motgångar. Om vi säger så här. Det fick jag sluta med. Det fick jag verkligen sluta med. Här på bloggen har jag dock makten att välja vilka som får stiga fram och vilka som ignoreras. So, this is the safe place. Hur som helst, så har Silverbjälke summerat lite tips som jag försöker hålla fast vid. 1. Lyssna inåt och på dina egna mål, mer än till vad andra tycker. 2. "J...
Läs mer

Planering med att måla hästtransport

Bild
Japp. Det är lika bra att ta tjuren i hornen direkt. Hästtransporten renoverar inte sig själv. Färgen håller på att flagna på den. Jag gillar det inte. Den stora frågan var ju om jag ska måla transporten i en helt ny färg, exempelvis plommonröd, eller om jag skulle försöka finna en färg som matchar min bil, utan att bli så ljus att man ser alla ojämnheter man målat över på plyfan. Eller bara bättra på nuvarande nyans. Jag vägde mellan en förstärkt färg av transportens vanliga blå färg eller bilen. Jag bestämde mig för att det var bättre att köra det fegaste alternativet, det som mest liknar min transport. Jag valde att fega trots att en välmatchad transport till bilen skulle kunna bli awesome. Med heltidsjobb och häst har jag begränsat med energi och orkar kanske inte behålla min entusiasm, om jag råkar välja fel beige nyans på transporten. Det kan ju lätt bli så att den bara ser ut som en kartong om man väljer fel nyans. Eller ljus avföring. Däremot kan jag ju allti...
Läs mer

Befriande

Bild
Jag har haft en detox från vissa hästforum i ett par veckor nu. Det är egentligen inte forum jag har någon nytta av över huvudtaget. Ofta är man i forum för att söka någon form av samhörighet och någon som tänker likadant. Egentligen bara att vilja bli sedd och dela med sig av sin resa.  Själva utvecklingen i hästhanteringen, och att bli bättre på det man gör, tycker jag fungerar absolut bäst med en meriterad tränare på plats, eller någon som kan filma mig och hjälpa mig analysera vad som händer på filmen. Råd tar jag helst från någon jag sett hantera sina hästar i verkligheten och som jag blivit imponerad av. Som pensionären Rolf som hade fyra unghingstar som han fått lydiga, mjuka och hänsynsfulla.  Tyvärr är många hästforum en arena för både sublim eller öppen mobbing och ett ändlöst felsökande från kvinnor som blir stressade av att andra tänker annorlunda. Särskilt de anonyma forumen som inte modereras så noggrannt. Jag har varit i forum i perioder och märker att jag oftas...
Läs mer