Oidentifierad allmän krasslighet
Japp. Nu är det konstaterat: Jag blir lika konstigt sjuk när jag inte tränar som när jag tränar hårt. Alltså har det inte varit träningen som orsakat mina långdragna stunder av krasslighet. Så där fick ni, alla som sagt att jag är sjuk för att jag återgått till träningen för snabbt/tränar för hårt/inte återhämtat mig fysiskt och så vidare.
Just nu har jag en oidentifierad allmän krasslighet som yttrar sig i stort sömnbehov, allmän grinighet och tappande av rutiner. Ungefär som vanligt. Det började för tre-fyra veckor sedan men jag bet ihop i två veckor och försökte följa rutinerna men de sista två veckorna har jag officiellt förklarat mig oidentifierat sjuk. Senaste veckan nu har jag bara sovit och skött Galo på min lediga tid. Och varit grinig. Och haft ont i halsen. Och inte orkat laga mat. Eller orkat städa.
Per, som inte levt med mig så länge, har inte fått grepp om detta tillstånd och försöker förtvivlat sätta etikett på min oidentifierade krasslighet. Är jag trött? Överansträngd? Förkyld? Deprimerad? Saknar jag järn? I kris? Har det varit för jobbigt med Galo? Är det för mycket på arbetet? Bär jag på något konstigt virus? Nedsatt immunförsvar?
För att ringa in själva problemet så försöker han ställa följdfrågor: Ska han låta mig sova så mycket som möjligt? Ska han köpa godis? Vill jag ha Ginseng? Ska han plocka fram lite järntabletter? Ska han handla något annat på apoteket? Ska han ta hand om Galo lite åt mig? Behöver jag prata om något? Är jag stressad?
Jag kan säga så här: Jag är inte särskilt mottaglig för varken fastsällande av diagnos eller något åtgärdsprogram utan kryper allt djupare under täcket och ynkar "Lämna mig ifreeeeed!" varje gång han kommer med något förslag. Som en liten igelkott som krullar ihop sig mot omvärldens nyfikenhet.
För själv har jag sedan en tid tillbaka accepterat dessa allmäna krasslighetsperioder. Troligtvis är krassligheten ett ihopkok av både virus, överansträngning och stress. Och det går alltid över med lite vila. Det kan ta en liten stund men det går alltid över.
.
Just nu har jag en oidentifierad allmän krasslighet som yttrar sig i stort sömnbehov, allmän grinighet och tappande av rutiner. Ungefär som vanligt. Det började för tre-fyra veckor sedan men jag bet ihop i två veckor och försökte följa rutinerna men de sista två veckorna har jag officiellt förklarat mig oidentifierat sjuk. Senaste veckan nu har jag bara sovit och skött Galo på min lediga tid. Och varit grinig. Och haft ont i halsen. Och inte orkat laga mat. Eller orkat städa.
Per, som inte levt med mig så länge, har inte fått grepp om detta tillstånd och försöker förtvivlat sätta etikett på min oidentifierade krasslighet. Är jag trött? Överansträngd? Förkyld? Deprimerad? Saknar jag järn? I kris? Har det varit för jobbigt med Galo? Är det för mycket på arbetet? Bär jag på något konstigt virus? Nedsatt immunförsvar?
För att ringa in själva problemet så försöker han ställa följdfrågor: Ska han låta mig sova så mycket som möjligt? Ska han köpa godis? Vill jag ha Ginseng? Ska han plocka fram lite järntabletter? Ska han handla något annat på apoteket? Ska han ta hand om Galo lite åt mig? Behöver jag prata om något? Är jag stressad?
Jag kan säga så här: Jag är inte särskilt mottaglig för varken fastsällande av diagnos eller något åtgärdsprogram utan kryper allt djupare under täcket och ynkar "Lämna mig ifreeeeed!" varje gång han kommer med något förslag. Som en liten igelkott som krullar ihop sig mot omvärldens nyfikenhet.
För själv har jag sedan en tid tillbaka accepterat dessa allmäna krasslighetsperioder. Troligtvis är krassligheten ett ihopkok av både virus, överansträngning och stress. Och det går alltid över med lite vila. Det kan ta en liten stund men det går alltid över.
.
Kommentarer
Skicka en kommentar