Det här med att passa in

Jag är lite orolig för det här med att inte passa in i det nya stallet. Det är ju en miljö där jag kommer att vistas dagligen och det vore ju för allas bästa om jag smälte in enkelt i den nya miljön. Det känns lite ovant för jag har oftast varit på gym eller i träningssammanhang de senaste fyra åren, och då har jag ju haft en vältränad kropp och varit väl förtrogen med kulturen. Där har jag passat som en smäck. Men så är det inte riktigt med hästmiljön. Nu har jag klarat mig undan på förra stallet eftersom jag för det mesta var helt ensam med Galo där borta. Men här är det liv och rörelse hela tiden. Så därför sneglar jag en hel del på min omgivning och lyssnar på pratet i stallet och försöker passa in så bra som möjligt.

Bland annat gick jag in till närmaste hästaffär och väste till butiksägaren Frida:
"Hjälp mig. Jag vågar inte se ut som en reflextomte! Dom kommer att titta snett på mig." varpå Frida bröt ut i ett hjärtligt asgarv och plockade fram lite trendiga ridbyxor och en trendig ridjacka till ett hyfsat pris. Hon är en klippa. När jag gick från ridsportsbutiken så kände jag mig åtminstone trygg med att jag SÅG rätt ut.

En sak som jag definitivt inte kan ändra på är dock att de flesta andra har stora dyra sporthästar och jag har en oinriden arab i nuvarande ponnystorlek. De flesta har tjocka täcken på sina hästar och låter dem gå i enskilda hagar och in i stallet på nätterna. Jag förlitar mig på att Galo ska lägga på sig ett tjockt lager päls för att klara vintern, nu när han är ute dygnet runt. Så deras hästar har kort glansig päls och är klanderfritt rena. Jag har en liten lurvig arabyngling som är flera storlekar mindre än de andra. Han är inte bara är lerig utan även tuggad på, av sina så kallade hästkompisar. Jag tänkte mig att hästar ändå mår bäst av att kunna leka med andra hästar. Trots att dom kanske får lite stryk inledningsvis.

Ändå så väcker han märkligt nog beundran.
"Men gud vilken fin häst!" utropade en kvinna och fortsatte:
"Han har en så trevlig uppsyn. Och titta vad glad han blir när man klappar honom. Tänk vilken tur du har som har en häst som är så förtjust i människor. Och han verkar så trygg i sig själv!" sa hon imponerat.

Galo vinner alltså på utstrålning. Här försöker jag klä mig korrekt och bete mig korrekt och läsa av kultur och förväntningar och han går bara omkring och är lerig och glad och väcker folks gillande ändå.

Vissa har bara lätt för sig. Så är det bara....

.