Hästprataren

För första gången hade jag och Galo ett äkta samtal. Jag lovar. Jag hörde varje ord och vi hade en fullständig dialog med varandra. Ja. Vi pratade faktiskt med varandra. Första dialogen någonsin med min fina häst. Det är alltså sant. Man kan prata med hästar.

"Duktig häst." sa jag.
"Ge mig godis för fan." svarade han.
"Va? Godis? Nej, du var duktig bara." sa jag.
"Men vaddårå? Jag brukar alltid få godis. Du har det där. I fickorna." sa han.
"Nej, du får inte godis. Jag kan klia dig en stund i stället."
"Hallå. Jag pekar mot din ficka. Du har godis där. Jag vill för fan inte bli kliad."
"Duktig häst."
"Nu sa du det igen! Jag hörde det. Du sa att jag var duktig."
"Ja."
"Menar du att jag ska göra något gratisjobb, eller?!"

"Nu kommer inte vi överrens. Nu får du gå bakom mig en stund och lugna ner dig."
"Ska jag göra det också GRATIS?! Vet du vad jag gör då? Jo det ska jag tala om för dig. Jag ska gå bakom dig med bakåtstrukna öron. Ja det ska jag. Och jag är mycket större än dig. Hur känns det här va? Att ha en superstor häst med bakåtstrukna öron bakom sig? Va? Erkänn att du blir rädd, va? Erkänn!"

"Men nu får du ta och lugna ner dig, raringen."

"Jag räknar till TRE sedan ska jag ha godis. Hör du det. Ett. Två. Okej, jag kanske räknar till fem. Sedan ska jag ha godis. TIO kan jag räkna till. Sedan smäller det. Eller vid 20. Jag måste ta det här när jag är redo. Kan tänka att räkna till 30 också. Men då har du jävligt tur."

Så. Efter mitt första samtal med min häst, någonsin, som fullfjädrad hästpratare, så insåg jag att jag just blivit med tonåring. Bara sådär. Snabbt gick det. En 400 kilos tonåring. Som inte är så där hotfull som han egentligen skulle vilja vara... Jag har fortfarande lust att pussa honom på mulen.


.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Planering med att måla hästtransport

Bild
Japp. Det är lika bra att ta tjuren i hornen direkt. Hästtransporten renoverar inte sig själv. Färgen håller på att flagna på den. Jag gillar det inte. Den stora frågan var ju om jag ska måla transporten i en helt ny färg, exempelvis plommonröd, eller om jag skulle försöka finna en färg som matchar min bil, utan att bli så ljus att man ser alla ojämnheter man målat över på plyfan. Eller bara bättra på nuvarande nyans. Jag vägde mellan en förstärkt färg av transportens vanliga blå färg eller bilen. Jag bestämde mig för att det var bättre att köra det fegaste alternativet, det som mest liknar min transport. Jag valde att fega trots att en välmatchad transport till bilen skulle kunna bli awesome. Med heltidsjobb och häst har jag begränsat med energi och orkar kanske inte behålla min entusiasm, om jag råkar välja fel beige nyans på transporten. Det kan ju lätt bli så att den bara ser ut som en kartong om man väljer fel nyans. Eller ljus avföring. Däremot kan jag ju allti
Läs mer

Den där silverbjälken

Bild
Jag tittade på Joseph N Silverbjälkes inlägg på Facebook nyligen och tyckte att hans allmänna råd för framsteg kändes som en lite energigivande oas i öknen. Jag har för mig att han inte heter Silverbjälke alls, utan använder den pseudonym för att få skriva vad fan han vill utan att någon särskild känner sig kränkt eller utpekad. Han verkar i alla fall klok och ibland kanske det behövs en pseudonym för att slippa hamna i blåsväder. Jag vet ju själv hur otroligt lätt man kan skapa drev på nätet när jag höll till i forum, och jag i början helt naivt och öppenhjärtligt delade med mig av min hästs med -och motgångar. Om vi säger så här. Det fick jag sluta med. Det fick jag verkligen sluta med. Här på bloggen har jag dock makten att välja vilka som får stiga fram och vilka som ignoreras. So, this is the safe place. Hur som helst, så har Silverbjälke summerat lite tips som jag försöker hålla fast vid. 1. Lyssna inåt och på dina egna mål, mer än till vad andra tycker. 2. "J
Läs mer

Flashback

Bild
Jag pratade med John i telefonen, som vi brukar på kvällarna, och utan att jag tänkte på det så kändes det som om hon låg alldeles vid mitt ben och sov. Terven. Jag tänkte inte på det, det kändes bara som att hon var där. Det var inte förrän jag sagt godnatt och lagt på, och rörde på benet som jag insåg att sängen var helt tom. Plötsligt så gråter jag hejdlöst igen. Jag har ju nästan vant mig vid att vara utan henne men plötsligt så känns det sådär ovant och nytt och tomt igen. Det kändes som det bara var alldeles nyss man kunde sträcka ut en hand och klappa henne. Hon låg ju alltid i närheten på kvällen. Hon var ju alltid där. Jag önskar att det var "vi" igen. Jag och terven...
Läs mer