Galo och Galin


När solen lyser på Galo så ser man hur massor av vita strån håller på att bryta fram under hans mörka päls. För varje säsong kommer han att bli ljusare och ljusare, tills han blir vit. Men just nu så är han "älgspräcklig" eller mörkgrå. Galo är förändring. Idag gick vi på promenad i novembervädret, och efter denna så lade jag mig över hans rygg, med hela min vikt på hans sadel. Han stod lydigt stilla och hade inga problem med detta. Snart kan jag rida på honom. När som helst så sätter jag mig upp...

Samtidigt håller min mormor på att "sitta av". Hon har haft Parkinsons sjukdom under flera år och nu mår hon riktigt dåligt. Jag var där tillsammans med mamma förra helgen och visade bilder på Galo och berättade om vilka starka minnen jag hade av mormors pappas nordsvensk Galin. Det var ett stort, tryggt och kraftfullt sto som aldrig var elak mot mig. Jag måste ha varit kring tre år första gångerna jag fick klappa henne. Jag berättade att Galin var den första häst jag blivit riktigt förtjust i som litet barn och att det kändes roligt att få köpa en egen häst till slut.
"Fast den här kan kanske inte dra stockar i skogen. Han är nog för tunn för det." log jag.
"Säg inte det." sa mormor. "Bara han lär sig de rätta stegen."

Sedan dess har mormor mest sovit. Jag lovade att åka dit och måla naglarna på henne någon dag, för hon har aldrig fått sina naglar målade ("Hä behövdes allri nä ji mjölke koern"). Men nu känns det lite för jobbigt att åka dit. Personalen säger att hon är svår att väcka och lätt blir förvirrad och orolig, så det känns inte som ett bra läge att börja härja med nagellack heller. Det känns tungt men det är ju så med livet; det är förändring.

.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Planering med att måla hästtransport

Bild
Japp. Det är lika bra att ta tjuren i hornen direkt. Hästtransporten renoverar inte sig själv. Färgen håller på att flagna på den. Jag gillar det inte. Den stora frågan var ju om jag ska måla transporten i en helt ny färg, exempelvis plommonröd, eller om jag skulle försöka finna en färg som matchar min bil, utan att bli så ljus att man ser alla ojämnheter man målat över på plyfan. Eller bara bättra på nuvarande nyans. Jag vägde mellan en förstärkt färg av transportens vanliga blå färg eller bilen. Jag bestämde mig för att det var bättre att köra det fegaste alternativet, det som mest liknar min transport. Jag valde att fega trots att en välmatchad transport till bilen skulle kunna bli awesome. Med heltidsjobb och häst har jag begränsat med energi och orkar kanske inte behålla min entusiasm, om jag råkar välja fel beige nyans på transporten. Det kan ju lätt bli så att den bara ser ut som en kartong om man väljer fel nyans. Eller ljus avföring. Däremot kan jag ju allti
Läs mer

Den där silverbjälken

Bild
Jag tittade på Joseph N Silverbjälkes inlägg på Facebook nyligen och tyckte att hans allmänna råd för framsteg kändes som en lite energigivande oas i öknen. Jag har för mig att han inte heter Silverbjälke alls, utan använder den pseudonym för att få skriva vad fan han vill utan att någon särskild känner sig kränkt eller utpekad. Han verkar i alla fall klok och ibland kanske det behövs en pseudonym för att slippa hamna i blåsväder. Jag vet ju själv hur otroligt lätt man kan skapa drev på nätet när jag höll till i forum, och jag i början helt naivt och öppenhjärtligt delade med mig av min hästs med -och motgångar. Om vi säger så här. Det fick jag sluta med. Det fick jag verkligen sluta med. Här på bloggen har jag dock makten att välja vilka som får stiga fram och vilka som ignoreras. So, this is the safe place. Hur som helst, så har Silverbjälke summerat lite tips som jag försöker hålla fast vid. 1. Lyssna inåt och på dina egna mål, mer än till vad andra tycker. 2. "J
Läs mer

Flashback

Bild
Jag pratade med John i telefonen, som vi brukar på kvällarna, och utan att jag tänkte på det så kändes det som om hon låg alldeles vid mitt ben och sov. Terven. Jag tänkte inte på det, det kändes bara som att hon var där. Det var inte förrän jag sagt godnatt och lagt på, och rörde på benet som jag insåg att sängen var helt tom. Plötsligt så gråter jag hejdlöst igen. Jag har ju nästan vant mig vid att vara utan henne men plötsligt så känns det sådär ovant och nytt och tomt igen. Det kändes som det bara var alldeles nyss man kunde sträcka ut en hand och klappa henne. Hon låg ju alltid i närheten på kvällen. Hon var ju alltid där. Jag önskar att det var "vi" igen. Jag och terven...
Läs mer