ensamhetens lov

Ibland när jag pratar med släktingar eller arbetskollegor så får jag lite förtröstansfulla ord på vägen.
"Du hittar nog någon snarare än vad du tror. Det kommer nog när du minst anar det." och sådana saker. Ibland överväldigas jag av en impuls att säga tvärtom till dem, att jag ska lägga en arm om deras axlar och full av omsorg och förtröstan säga:
"Du separerar nog snart. Det kommer nog när du minst anar det. Befrielsen är nära!"

Jag undrar jag hur folk skulle reagera om jag gjorde så. Förmodligen skulle de känna sig väldigt kränkta. För det MÅSTE ju vara så att tvåsamhet är bättre än ensamhet, de MÅSTE ju anse det, varför de säger sådana saker till mig i förtröstan. Det kan ju vara så att de har rätt. Det kan mycket väl vara så.

Men det kan vara så att det finns fördelar också. Som att man får ha sina egna tankar ifred och tänka dem färdigt utan avbrott. Att man får sköta sitt eget hem själv. Att man alltid vet vart det är tryggt och lugnt. Att det alltid finns en plats att retirera till.

Att man lär känna sig själv och sin egen kärna helt utanför andras värderingar och tyckanden, det måste ändå vara den allra största vinsten. Att ingen beskriver mig och mina egenskaper på något vis, utan att jag enbart beskriver mig själv utifrån vad jag vet om mig själv. Oftast är det bra mycket mer än vad andra vet om mig.

För mig är det även skönt att få somna när jag vill och hur jag vill utan att någon annans rutiner påverkar mig. "Nu går vi och lägger oss" har ju annars varit ett koncept jag ofta försökt att anpassa mig till när jag varit i tvåsamhet. Nu somnar jag lite hipp som happ och lite var som helst, hur som helst. (Sedan jag gick till naprapaten så har dessutom blivit mycket bättre på att insomna djupt på kort tid.) Ibland klockan 19.00 och ibland klockan 22.00. Ibland i mitt sovrum och ibland i gästsängen. Lite ostrategiskt sådär, det beror på vart jag hittar en bra bok.

.

Kommentarer

  1. Anonym17 februari 2010 kl. 21:04

    Det är en konst att leva i tvåsamhet, så mycket att ta hänsyn till och nästan bli en annan människa. Inte undra på att man tappar bort och glömmer bort sig själv och det kan leda till separation.
    Jag har inte bråttom att hitta någon bättre hälft även om jag ibland längtar efter en. Då trivs jag plötsligt lite bättre med mig själv och känner mig säkrare än en bergsklippa.

    SvaraRadera
  2. Unknown18 februari 2010 kl. 21:52

    Jag känner igen mig själv i det du skriver och googlade min egen blogg med ordet singel... Hittade bland annat detta inlägg, för 18 månader sedan och det gäller fortfarande.

    http://loosergrosan.blogspot.com/2008/04/huvudet-p-spiken.html

    SvaraRadera
  3. Katarina Bildström19 februari 2010 kl. 15:04

    Wow, Tack Katarina. Det var fint skrivet. Grosan, jag håller med dig om det du skriver och tyckte att den som kommenterat ditt inlägg för 18 månader sedan, kanske inte fattat...

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Planering med att måla hästtransport

Bild
Japp. Det är lika bra att ta tjuren i hornen direkt. Hästtransporten renoverar inte sig själv. Färgen håller på att flagna på den. Jag gillar det inte. Den stora frågan var ju om jag ska måla transporten i en helt ny färg, exempelvis plommonröd, eller om jag skulle försöka finna en färg som matchar min bil, utan att bli så ljus att man ser alla ojämnheter man målat över på plyfan. Eller bara bättra på nuvarande nyans. Jag vägde mellan en förstärkt färg av transportens vanliga blå färg eller bilen. Jag bestämde mig för att det var bättre att köra det fegaste alternativet, det som mest liknar min transport. Jag valde att fega trots att en välmatchad transport till bilen skulle kunna bli awesome. Med heltidsjobb och häst har jag begränsat med energi och orkar kanske inte behålla min entusiasm, om jag råkar välja fel beige nyans på transporten. Det kan ju lätt bli så att den bara ser ut som en kartong om man väljer fel nyans. Eller ljus avföring. Däremot kan jag ju allti
Läs mer

Den där silverbjälken

Bild
Jag tittade på Joseph N Silverbjälkes inlägg på Facebook nyligen och tyckte att hans allmänna råd för framsteg kändes som en lite energigivande oas i öknen. Jag har för mig att han inte heter Silverbjälke alls, utan använder den pseudonym för att få skriva vad fan han vill utan att någon särskild känner sig kränkt eller utpekad. Han verkar i alla fall klok och ibland kanske det behövs en pseudonym för att slippa hamna i blåsväder. Jag vet ju själv hur otroligt lätt man kan skapa drev på nätet när jag höll till i forum, och jag i början helt naivt och öppenhjärtligt delade med mig av min hästs med -och motgångar. Om vi säger så här. Det fick jag sluta med. Det fick jag verkligen sluta med. Här på bloggen har jag dock makten att välja vilka som får stiga fram och vilka som ignoreras. So, this is the safe place. Hur som helst, så har Silverbjälke summerat lite tips som jag försöker hålla fast vid. 1. Lyssna inåt och på dina egna mål, mer än till vad andra tycker. 2. "J
Läs mer

Påskjutet

Bild
Ares börjar känna sig mer och mer bekväm med mig i sadeln, och det märktes mest igår med att han har ett riktigt fint påskjut med starka bakben. Igår var han lugn, jag var lite försiktig då vi inte var ensamma på ridbana, men idag var husse med och jag kände mig tryggare, och då var han pigg! Skritten är stor och ordentlig där han vill framåt, vid minsta lilla skänkling så svävar han glatt iväg i trav, med stora glada kliv, och jag hänger inte riktigt med. Ibland vinglar han ju lite också. Det är inte lätt att vara duktig.  Galishimo tog ju små, fina så steg och traven var väldigt liten och enkel att sitta i. När Ares trampar iväg så gungar hela hans kropp, glatt och energiskt. Det känns lite som så, att om jag bara tjoade till, och sade att han var duktig, så hade han gärna gett mig en glad galopp. Han gillar att jobba och är glad att stå till tjänst. Nu får det gärna gå fort, också.  Är jag redo för min arbetsglada, pigga, ponny med det fina klivet? Nej det är jag inte. Jag tycker de
Läs mer