Popp?

Nu är det precis ett år sedan jag bestämde mig för att separera från Micke. Jag minns känslan av att jag totalt gav upp hoppet om att vi skulle föra relationen vidare. Micke var också uppgiven och trött. Jag tänkte att jag ju hade arbetet och att bostadslösheten skulle lösa sig. Jag tänkte att det kanske skulle bli tufft några veckor framåt. Ibland när jag tänker tillbaka så är jag glad över att jag inte visste om hur året skulle bli.

Jag blev uppsagd från arbetet och blev riktigt sjuk. Min älskade råtta Linus dog och jag grät otröstligt över det lilla kräket. Jag fick kronisk urinvägsinfektion och fick springa på hälsocentralen i tid och otid under sex månaders tid, det var otroligt obehagligt och kunde slå till när som helst. Av någon outgrundlig anledning fick min förra chef fnatt och gav mig tokdåliga referenser trots att jag aldrig fått kritik för mitt arbete som jag prioriterat riktigt högt. Jag träffade Christian och följde honom till en ny ort. Fick jobb där. Blev dumpad. Jag blev helt vilse i en främmande ort. Insjuknade i borrelia. Missade semestern.

På ett år har jag förvandlats. Jag har varit en hängiven triathlet som startade Gävle triathlon och hamnade under stora positiva rubriker i tidningen. Jag har sprungit och simmat i gävle simsällskap och cyklat i gävle cykelamatörer. Catta brukade beskriva mig som en coca-cola-flaska som någon skakat om och där kolsyran sprutar åt alla håll. Kreativitet i överflöd. Full fart. Jag var så aktiv och så optimistisk. Jag genomförde klassikerhalvan. Jag var övertygad om att jag skulle bli bättre.

Alltså, jag sörjer verkligen. Jag är riktigt ledsen. 99 % av min vakna tid så ligger det en vag besvikelse och förtvivlan som gnager. Jag har fått stifta bekantskap med känslor av avund och svartsjuka mot många av mina vänner: Vänner i stabila relationer. Vänner som kan träna. Vänner som har fått barn. Vänner med fast arbete. Vänner som är fysiskt friska. Jag har känt en känsla av tillbakadragenhet och en avsaknad av framtidsdrömmar.

Men ibland sprakar det till. Bara för några sekunder. Ibland upptäcker jag en liten gnista svag som ett ensamt poppande popcorn i en stor varm kastrull.

Popp.

Inte mycket alls. Men ändå.

Ett popp är det i alla fall.


.

Kommentarer

  1. SvBG25 augusti 2009 kl. 19:40

    Poppet är ju det sista som överger människan! ;-)

    *kram*

    SvaraRadera
  2. Kattis25 augusti 2009 kl. 19:55

    Ett tips är att sjukanmäla dig om du blir sjuk på semestern. Då får du de semesterdagarna vid ett senare tillfälle. Och du KOMMER tillbaka, du GÖR det! Ta det lugnt bara.

    SvaraRadera
  3. Lilystar26 augusti 2009 kl. 19:52

    Tänk att vi aldrig ska sluta vara avis... Jag avundas dig för den du är. Har alltid gjort. Du är stark och framåt, social och alla älskar Katta. Det är min bild av dig och vad du än går igenom så ändras inte den bilden i mina ögon.
    Jag är stolt över att ha en vän som du.
    "Ingenting är omöjligt, det omöjliga tar bara lite längre tid."
    *kram*

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Planering med att måla hästtransport

Bild
Japp. Det är lika bra att ta tjuren i hornen direkt. Hästtransporten renoverar inte sig själv. Färgen håller på att flagna på den. Jag gillar det inte. Den stora frågan var ju om jag ska måla transporten i en helt ny färg, exempelvis plommonröd, eller om jag skulle försöka finna en färg som matchar min bil, utan att bli så ljus att man ser alla ojämnheter man målat över på plyfan. Eller bara bättra på nuvarande nyans. Jag vägde mellan en förstärkt färg av transportens vanliga blå färg eller bilen. Jag bestämde mig för att det var bättre att köra det fegaste alternativet, det som mest liknar min transport. Jag valde att fega trots att en välmatchad transport till bilen skulle kunna bli awesome. Med heltidsjobb och häst har jag begränsat med energi och orkar kanske inte behålla min entusiasm, om jag råkar välja fel beige nyans på transporten. Det kan ju lätt bli så att den bara ser ut som en kartong om man väljer fel nyans. Eller ljus avföring. Däremot kan jag ju allti
Läs mer

Den där silverbjälken

Bild
Jag tittade på Joseph N Silverbjälkes inlägg på Facebook nyligen och tyckte att hans allmänna råd för framsteg kändes som en lite energigivande oas i öknen. Jag har för mig att han inte heter Silverbjälke alls, utan använder den pseudonym för att få skriva vad fan han vill utan att någon särskild känner sig kränkt eller utpekad. Han verkar i alla fall klok och ibland kanske det behövs en pseudonym för att slippa hamna i blåsväder. Jag vet ju själv hur otroligt lätt man kan skapa drev på nätet när jag höll till i forum, och jag i början helt naivt och öppenhjärtligt delade med mig av min hästs med -och motgångar. Om vi säger så här. Det fick jag sluta med. Det fick jag verkligen sluta med. Här på bloggen har jag dock makten att välja vilka som får stiga fram och vilka som ignoreras. So, this is the safe place. Hur som helst, så har Silverbjälke summerat lite tips som jag försöker hålla fast vid. 1. Lyssna inåt och på dina egna mål, mer än till vad andra tycker. 2. "J
Läs mer

Påskjutet

Bild
Ares börjar känna sig mer och mer bekväm med mig i sadeln, och det märktes mest igår med att han har ett riktigt fint påskjut med starka bakben. Igår var han lugn, jag var lite försiktig då vi inte var ensamma på ridbana, men idag var husse med och jag kände mig tryggare, och då var han pigg! Skritten är stor och ordentlig där han vill framåt, vid minsta lilla skänkling så svävar han glatt iväg i trav, med stora glada kliv, och jag hänger inte riktigt med. Ibland vinglar han ju lite också. Det är inte lätt att vara duktig.  Galishimo tog ju små, fina så steg och traven var väldigt liten och enkel att sitta i. När Ares trampar iväg så gungar hela hans kropp, glatt och energiskt. Det känns lite som så, att om jag bara tjoade till, och sade att han var duktig, så hade han gärna gett mig en glad galopp. Han gillar att jobba och är glad att stå till tjänst. Nu får det gärna gå fort, också.  Är jag redo för min arbetsglada, pigga, ponny med det fina klivet? Nej det är jag inte. Jag tycker de
Läs mer