Livet är förändring

  Vi har haft en promenadhelg med Ares i helgen. Det är isigt och hårt på ridbanan och fläckvis halt och hårt lite överallt på stallplanen och efter vägar. Ares är ordentligt broddad, men det har ändå blivit lite av en paus i träningen, och så har vi bara varit ute och gått med honom. Vi övervägde att transportträna lite men det är samma känsla där, ska vi verkligen göra det när det är glashalt ute? Det är väl inte bara risk att Ares halkar utan även vi. Nej, det får vänta.  När ridbanan tinat fram, och när det blir ljust på kvällarna, så blir det nog betydligt mer ridning och träning, så han kan lika gärna få ta det lugnt nu. Ares gillar verkligen promenader och är så lydig att han knappt märks av när vi går med honom. Ofta går han lite bakom oss med sänkt huvud. Han blir lite livligare när det blåser, men han blir inte stark eller svår att hantera. Grimma och grimskaft räcker bra.  Det här är inte en ovanlig syn. Vi går först och Ares kikar bara fram lite försynt bakom Jonatan. Han h

  Nu är gymet nästan klart! Vi har lagt golvet klart (tjocka gummimattor från Biltema) och jag köpte en större konstväxt på JYSK. Vi har kvar att skaffa en TV på väggen där man springer på rullbandet. Jag älskar färgen (Nordsjö Hay Harvest) och är så nöjd över resultatet. Det är klart ett av de bästa resultat jag uppnått!  Det har hänt så mycket med Jonatans hus de här nio månaderna vi dejtat varandra. Vi har många fler planer, men det behöver väl kanske inte gå i samma rasande fart som det gått hittills. Jag har dock redan börjat titta på kattvindan bakom sovrummet och dagdrömma lite. Vi skulle kunna piffa till det rummet och göra en walk in closet av det utrymmet, ha en liten hemlig kaffemaskin för snabb frukost på sängen, och kanske en liten minikyl. Jag tänker många små lampor som skapar mysig belysning i kattvindan, typ ljusslingor med glödlampsformad varm ledbelysning. Det gäller väl att vi inte sliter ut oss heller och håller förändringarna på en rimlig nivå. Men hittills har de

  När jag kollade på minnen på Facebook, så var det precis ett år sedan som jag tog på lilla Ares sadeln, ställde mig vid uppsittningspallen, och började hänga på honom. Sara höll i honom och jag stod mest och kliade honom, väsnades och vevade med armarna, vid uppsittningspallen. Då var han två och ett halvt. Nu är han tre och ett halvt, och jag har suttit upp på honom många gånger. Några gånger ensam, men oftast i sällskap. Från början litade jag ju inte alls på honom, jag tror inte man ska lita på en nyinriden unghäst hur som helst, men nu börjar jag verkligen känna mig trygg med honom. Jag har alltid känt att Ares i grund och botten är en väldigt snäll och pålitlig häst, men ibland har jag verkligen känt ett motstånd inför att sitta upp. "Hur ska jag klara det här?!" har jag tänkt. "Vad gör jag om han bockar iväg?!" Men nu har det alltså gått ett år och inte en endaste gång har Ares gjort något dumt med mig på ryggen. Han har alltid, alltid, varit väldigt snäll.

Äntligen börjar jag bli piggare! Så skönt det känns! Jag har handlat på ICA och duschat och tvättat håret, och känner absolut att orken är på väg tillbaka. Men jag blev tvungen att sjukanmäla mig alla dagar hela denna vecka, så det har tagit lite tid. Många möten som har känts viktiga, har blivit avbokade. Men det kommer fler dagar på jobbet då jag är mer produktiv och medskapande!  Jag har roat mig med att hänga på olika hästforum och åter börjat betala in mig på töltriding.se och tittat på islandshästar. Och så har jag längtat efter Ares. Men Ares har ju inte fått någon direkt "unghästvila" som många unghästar får, så han mår nog bra av att vara för sig själv och flocken en vecka.  En sak som jag reagerade på när jag såg töltriding, var en tränare som tog in alla typer av islandshästar och fick dem att gå jättefint. Fritt översatt från mitt minne så sade han i princip så här: "Jag tar emot alla typer av hästar, trötta turridningshästar, hästar som inte ser märkvärdiga

  Man känner sig aldrig förberedd för att bli sjuk. Inte ens i torsdags när Jonatan kom hem från jobbet och skakade i feberfrossa, inte ens när jag fysiskt kramade om honom för att hjälpa honom sluta skaka, och sade "Jag lär nog trilla dit ganska snart jag med", så tror man ändå någonstans innerst inne att man ska komma undan. Man kommer inte undan. Jag blev lite grinig i fredags, orkade inte ta några promenader på lördagen, och på söndagen gav jag upp och blev sängliggandes. Jag kan ha svårt att bygga upp en rejäl och virusdödande feber, som Jonatan gjorde, utan jag ligger ofta och mår halvskumt lite längre i stället. Upp till en vecka. Det tråkigaste var att vi fick lämna renoveringen av hemmagymet som på bilden ovan. Det börjar se så fint och inspirerande ut. Planen var att vi skulle sätta upp gardiner, lägga sista delen av golvet, sedan skulle vi titta på vägg-TV och vad det finns för annan gymutrustning på XXL. Bara roliga saker alltså. Och så blev jag sängliggandes!  De

  Gymet kommer att bli så fint och fräscht! Vi jobbar bara med det på helgerna och försöker att ta lite i taget, utan att stressa. I lördags tog jag bort en hel del maskeringstejp från väggarna och målade andra varvet på dörrarna, och vi gjorde första varvet att vitmåla listerna. I söndags vitmålade vi listerna det andra varvet, tog bort tejp från dörrarna, och jag målade lite extra väggfärg mot golvet, där listerna angränsar mot väggen.  Vi har även köpt gardiner och jag har nålat upp dem och lämnat dem till Jonatans mamma, så har hon lovat att sy upp dem åt oss! Det är ljusa och transparenta gardiner, så solen kommer in. Så det blir inget manligt "källargym" (det är dessutom på andra våningen), tanken är att man ska konditionsträna, jobba med gummiband, lyfta lite vikter, och titta lite på TV mellan varven.   Man ska vilja vara där, helt enkelt!

  I lördags började vi introducera Ares för markliggande travbommar, eller cavaletti, kan det kallas. Jag lade fram två bommar parallellt bredvid varandra, men lade fyra bommar så att de två bommarna blev "förlängda" till två jättelånga bommar, ifall Ares skulle tveka eller svänga undan. Det hade jag inte behövt. Ares gick över dem som ingenting. Han ökade inte takten, han bromsade inte in. Han travade bara lugnt över bommarna som om han aldrig gjort något annat. Trots att det var första gången. Sedan blev han lite förvånad när jag berömde honom. Som om han inte riktigt förstod vart själva prestationen i uppgiften låg. Vad är problemet, liksom?  Självklart blev jag frestad att öka antalet bommar och avancera lite, men jag älskar att han har ett så fint självförtroende och jag vill inte börja avancera för tidigt, och riskera att det blir för svårt. Men denna gång tyckte Ares att det var löjligt enkelt. Piece of cake. Han såg lite besviken ut när vi avbröt allt. Han segade sig