Livet är förändring

Jag har varit ganska sänkt denna vecka. Jag har jobbat väldigt hårt och blivit väldigt trött. Galishimo har fått leva vildhästliv de flesta dagarna denna vecka, och även idag. För nu orkar jag inte ta mig iväg till stallet. Han går ju på lösdrift med sina kompisar så han klarar sig. Nu är jag så glad att han är han. Att han kostade 20.000 kronor, att han inte är en stor talang som måste förvaltas och underhållas, att han inte måste topptrimmas till nästa års tävlingssäsong. Han är han helt enkelt. Lite rund om magen och glad i hågen. Han är inte en prestationshäst. Han är en kärlekshäst. Han finns där för att man ska älska honom. Han är en själavårdshäst. Och dom får vara runda om magen. Själavårdshästarna. Det är nästan en merit att vara lite rund då.

Japp, jag har inte gett upp ännu. Jag fortsätter träna Galishimo att apportera. Det kluriga med träningen är att man aldrig får säga "nej" eller korrigera honom, ens minsta lilla, för då blir han deppad och vill inte ens försöka. Så man måste berömma honom helhjärtat oavsett vad han gör. Sedan kan jag försöka styra berömmet med att berömma MER vid vissa situationer och berömma mindre vid andra. Nu berömmer jag honom jättemycket när han lyfter upp apporten så att jag hinner få tag i den med handen, och så berömmer jag honom lite mindre när han kastar iväg den. Om några veckor hoppas jag han fattat poängen och släpper av den i handen på mig. När jag märker att han fattat det där med att släppa av apporten i handen så gäller det att börja ta några steg bakåt och hoppas att han följer med med apporten... Jaja, vi har ingen deadline på projektet och vi är klara när vi är klara. Så länge vi tycker det är roligt så fortsätter vi! Tack till mamma som filmade oss!

Nu är det ännu ljusare klockan sju på morgonen än vad det varit tidigare. Jag startade helgen med att beskåda denna underbara soluppgång, när jag gick på min morgonpromenad. Det är lika magiskt varje gång solen återvänder. Man stannar av och stirrar ut över himlen och har nästan svårt att tro det. Efter att jag traskat en halvtimme så ringde mamma och frågade om hon fick komma och testa sin nya kamera på mig och Galishimo. Det fick hon! Och vilka bilder det blev! Den här är min favoritbild på mig och Galishimo nu. Han ser så lugn och klok ut nu, allt oftare. Den här spända oron han alltid haft, försvinner mer och mer, och ersätts av den lilla mjukis han innerst inne är. Det märks att han snart är åtta år och att han börjar bli mer pålitlig. Jag är så glad att jag har behållit honom de här sex åren, och att jag får följa hur han utvecklas, och växer upp. Och så vit han blivit i ansiktet! Ögonfransarna är alldeles vita nu också. Det är inte bara himlen som ljusnar...

Solen börjar skymta nu, klockan sju på morgonen... Nu väger jag 60 kilo! Jag har tappat sju kilo sedan oktober. Det känns jättebra och jag känner alltid att jag är "mig själv" mer när jag ligger på denna vikt. Jag gillar inte känslan av att vara tung. Jag promenerar innan frukost och tuffar på med försiktig jogging och just denna lördagmorgon så skämde jag bort mig med en lyxig frukost. En avokadomacka med ägg och självklart en semla till morgonens koffeinfria kaffe. Det är svårt att blogga nu, för sinnet är blankt och ganska fridfullt. Jag läser ljudböcker, och jag utmanar mig väldigt mycket i arbetet. Jag tror aldrig jag haft så här roligt på arbetet förut. Jag har behövt en ventil från arbetet förut och behövt ladda batterierna med en aktiv fritid men nu är det väldigt roligt att arbeta. Jag får roliga utmaningar, jag har en superbra arbetsgrupp, och jag har tryggheten att vara mig själv och friheten att få de uppdrag jag är mest nyfiken på. Jag får också förtroe

Jag är lite dålig på att stärka Galishimos galopp. Dels blev det ju en rejäl svacka i somras när jag inte vågade galoppera. När jag kom igång igen nu under hösten och vintern så vågar jag inte jobba honom så mycket i galoppen när jag känner att han blir trött. För trött blir han. Och tung. Det beror ju på snön också men han har ju också en ganska dålig grundstabilitet i galoppen. Traven tycker jag är helt okej men den har vi ju nött på med i några år. Så nu har jag backat bandet och börjat longera honom igen i galopp. När jag står på marken och ser honom springa runt mig ser jag bättre hur han rör sig och så kan han kämpa på med galoppen utan att jag sitter uppe på ryggen och grejar. Jag tror jag kör på med det fram tills träningssäsongen börjar igen. Jag planerar en halvtimmes longering varannan dag och så hoppas vi att han stärker upp sig på den. Jag har longerat honom fyra pass nu med fokus på galoppen och jag tycker redan nu att han blivit bättre i sin högra galopp. Han bryter

Ja, jag behövde ställa den frågan till mig själv i helgen. Lever jag det liv jag vill leva? Nja. Ensam, 36 år, utan familj, med en liten arabhäst som skrämmer skiten ur mig emellanåt. Ingen karl och ingen man på gång heller. Det sved lite. Men jobbet är verkligen utvecklande och roligt! Sedan vände jag på det och ställde mig i stället frågan: "Har jag sumpat en bra chans till ett bättre liv?" och då blev svaret omedelbart och självklart: NEJ! Jag har aldrig ångrat något. Jag har aldrig sumpat ett tillfälle då jag kunde haft det bättre. Jag har aldrig tänkt att "Den där mannen hade jag ju varit lyckligare med" eller "Gud vad synd att jag inte tog den där chansen." oavsett om det gäller jobb, fritid, eller känsloliv. Livet handlar ju inte om att kontrollera det och få det precis dit man vill. Det handlar om att göra det bästa av hur man lever här och nu, att acceptera att allt inte blev som man drömde om, men även att vara öppen och uppmärksam på pos

Jag fick detta SMS i fredags och jag försökte lova mig själv att inte ta ut glädjen i förskott. Men det är svårt. Det är otroligt svårt. Detta handlar om HONDAN som jag fick låna lite i somras men inte kunde köpa loss just då. Jag förstår att köpet inte är i hamn ännu men tankarna snurrar hela tiden om att jag kanske får min lagliga fyrhjulsdrivna hästbil snart. Dessutom för ett bra pris som gör att jag till och med har kvar en liten ekonomisk buffert efter köpet, i alla fall som det låtit nu när köpet diskuterats löst. Som sagt, det kan dyka upp hinder på vägen och jag vet ju inte förrän jag skrivit under papperna, men jag hoppas verkligen. Innerligt, innerligt hoppas jag. Det handlar inte bara om bilen utan det handlar om att jag är så trött på att spara pengar. Jag vill göra så mycket och handla saker som jag prioriterat bort i flera år nu. Som exempelvis ett gymkort, så jag slipper springa i ett hörn i mangelrummet i bostadsföreningen. Gud vad jag skulle vilja gå på