Livet är förändring

Jag har inte hunnit skriva ens en tredjedel av allt kursande jag och Galishimo varit på i år, som det känns. Vi har valt att enbart hoppa på de kurser som anordnats på hemmaplan och det var ändå en hel del kurser! Det har kommit några nya tjejer till stallet som flitigt drar hit tränare och anordnar kurser. När jag flyttade hit med Galishimo för tre år sedan var stallet lite av ett "westernstall" men nu har det varit lite omsättning av ryttare och hästar och de flesta kurser handlar om dressyr, hoppning eller markarbete. Vi hoppar ju förstås inte men vi har hängt med på annat. 14 kurstillfällen har det blivit i år! Träningen har bara rullat på. Tränarna har varit jättebra och jag har fått mer positiv feedback än vad jag hade väntat mig. Galishimo har varit bra. Allt har varit bra! Jag är så glad, stolt och avslappnad just nu och jag tror att jag kommer att klara nästa säsong ännu bättre. Men han är en riktig kaka nu. Jag har haft ett brett leende i flera veckor nu.

"Men alltså du som har häst..." frågar en kollega. "Ja?" "Hur orkar man egentligen med sådant?" säger hon och jag hinner inte svara förrän hon börjar gestikulera med händerna och fortsätta: "Det verkar vara så väldigt mycket JOBB med det?! Alla jag känner som har häst hinner ju inte med något annat i livet. Det ska skötas och skos och fixas varenda dag! Pengar kostar det också! Hur har ni tid att LEVA?!" "Märkligt... Det är precis sådär jag känner inför föräldraskap." svarar jag kort. Kollegan tittar förvånat på mig. Sedan bryter hon ut i ett gapskratt: "Vad säger du?!" varefter hon plötsligt blir tyst en sekund. Hon får hastigt en tom stirrande introvert blick, innan hon utropar: "Men det stämmer ju!!!" Jag ler lite snett med ena mungipan och dricker lite mer te.

Det är ju något magiskt med att ha en häst och lulla runt med honom i oändliga cirklar på en ridbana. Detta måste vara någon slags meditation. Men för att uppnå detta lyckliga tillstånd av meningslöst rantande så måste man slänga alla ambitioner med ridningen åt sidan och leva i nuet. Tur att jag har en häst som bokstavligt talat "slängt mig åt sidan" när jag försökt överföra min prestation på honom. Efter lite prestigelöst rantande runt i cirklar med Galishimo så bryr man sig inte om... nä, man bryr sig inte om något. Spela roll liksom att man just blivit singel, för förmodligen 36:e gången. Man har fått frisk luft. Man har fått cirklar i sanden. Galishimo förvandlats från överpigg skitunge till utmattad ridskolehäst på 40 minuter och det är ganska trevligt att uppleva. Behöver jag verkligen något annat i livet? 

Jag provade även internetsiten Happy Pancake för ett lyckat dejtande. Men även där så följer många män slaviskt Idiotipakten om att prata sex på tredje meningen. Märk väl att denna gentleman på 47 år, efter tredje mailet (och efter tre dygns funderingar) inser att han blir ignorerad. Han försöker därefter rädda situationen och i stället för sin penis erbjuda en kopp kaffe. Jag är inte helt säker på att jag vill ha penis eller kaffekopp så här i nuläget. Och definitivt inte i kombination.

Idag fick Galishimo vila till förmån för bilfix. Jag har bytt vinterdäck och städat upp framsätena med textiltvätt, så bilen är ännu mer fin inför försäljning. Jag har också sänkt priset några tusen. Det känns alltid besvärligt för mig att greja med bilen men man blir alltid lite stolt när man fått ihop det. När jag skitig om fingrarna och med skitiga mjukisbyxor hasat mig till närmaste bensinmack och väntar på att fixa lufttrycket så kommer två finklädda damer, okända för varandra, men väldigt enade över hur stressade de är över att tvingas stå i kö för att fixa lufttrycket. De har ju så mycket att göra. Det är något som irriterar mig över dem för det känns som att det är lite fint att ha mycket att göra, trots att de, förmodligen precis som jag, faktiskt kan välja bort aktiviteter till förmån för hinna annat, och att vara beredd på att saker kan ta längre tid än beräknat. Sedan kommer en äldre man som blir helt uppslukad av allt östrogen på macken, och börjar givetvis ge de fina

Galishimos storasyster Gezzina, som såldes förra året av Elin, är nu avlivad. Hon blev snabbt sämre, både fysiskt och psykiskt efter ägarbytet. Det finns många olika teorier om varför detta hände och jag tänker inte gå in på någon av dem på bloggen. Precis som Galishimo så hade hon något lite barnsligt och naivt över sig. Trots att hon var vuxen ville man kalla henne för "bebisen" bara på hennes söta och nyfikna uppsyn. Dessutom hade hon ett glosöga, en liten vit rand runt ena ögat, som gjorde att hon alltid såg lite förvånad ut från en vinkel. Gezzina var  i mina ögon en kanonhäst för hobbybruk. I mina ögon var hon energisk och het men aldrig riktigt bråkig och jag minns när hon imponerade på en meriterad dressyrtränare, som även ansåg att hon hade bra rörelser. När jag själv tyckte att Galishimo var obehaglig att galoppera så fick jag låna hans storasyster och slappna av lite i galoppen på en stadigare häst. Hon var dessutom mindre bakskygg och hoppade glatt och

Jag vill ju verkligen träffa en man igen. Jag har redan tidigt sagt att jag ska försöka dejta snabbt om en relation skiter sig, och inte sitta hemma och sura ett halvår eller så. Upp i sadeln igen bara. Men det är svårt att komma igång när man finner alla dessa bottennapp på Tinder. Mannen frågar vad jag gillar att äta och jag nämner min favoritglass. Jag frågar detsamma tillbaka.. och får.. *trumvirvel*. . Det är som att alla män kollektivt gått in i en pakt där de kommit överens om att ifall alla beter sig som idioter kollektivt så måste en tjej förr eller senare acceptera det. Eftersom det inte finns något bättre alternativ. Nu ska jag krypa ihop i fosterställning och gråta över mänskligheten. Over and out!