Livet är förändring

 Galishimo fortsätter gå ned i vikt. Och folket gladdes. Han ligger nu stadigt på sjätte hålen på sadelgjorden. Och folket jublade. Han har nu övergått till sitt berömda vintertemperament vilket innebär att han temporärt är nipprig och överenergisk och trippar runt utan vett, sans eller kontroll den första tiden (20 minutrarna) innan man kommit igång att rida honom. Det passade sig mindre bra just idag då min mamma kom på besök för att beundra våra framsteg. För en amatör så kan ju framstegen ha tett sig obefintliga. Men mamma är duktig på att låta glatt imponerad. Och mitt magont och min panik som jag haft i tre år över det berömda nipprandet, är numera förminskat till ett missbelåtet mutter över att tvingas rida på en sprattelgubbe. Men man växer in i det. Det går långsamt. Men man blir bättre. Och nu när han dessutom är en storlek smalare så ser han ju lite sportigare ut också när han nipprar runt. Och inte bara tokig, menar jag. Sedan visade vi vår berömda Never-Ending-Backnin

Jag har blivit förkyld och varit sängliggandes mesta tiden av lördagen. Att vara förkyld nu för tiden är inte detsamma som när jag var förkyld förut. Numera matas jag regelbundet med älggryta och kokt skalad potatis som Per gjort åt mig. Det tog tydligen flera timmar att puttra ihop. Men inte blir jag gladare för det. Nädå. Och jag vill minsann inte vara ensam att lida. Det borde andra också göra. Och min lilla häst. Hur ska han klara sig utan mig? Hur ska det gå? Va? Det finns ingen glädje och lycka i livet längre. Allt kommer att sluta med katastrof. Man behöver bara slå på nyheterna. Människor som springer omkring och dödar varandra och har sig. Och nu bytte dom rantandet och dödandet från Syrien till Paris. Det finns ingen konstruktiv kraft bakom en förkylning. Det finns ingen konstruktiv kraft med att döda varandra heller men ibland orkar man inte se den stora bilden och zoomar hellre in till Avdelningen Snytpapper. Jag kan inte komma på något bättre att göra än ligga under en f

Efter gårdagens utbrott när jag skulle träna backning, så hade jag ganska låga förväntningar på Galishimo. Övningen var ju ny och jag har inte krävt att han ska backa så kontrollerat förut som nu. Men Galishimo hade sovit på saken och förmodligen finulat lite för sig själv under frukosten, för idag gick det betydligt bättre. Inga utbrott och mer tygelkontakt än innan. Han är så ambitiös, det får vara värt lite snedtändningar när han inte förstår vad jag vill. Här är förresten i filmsnutt från i helgen då vi började träna på att backa. Ja ni ser ju att jag inte hade tygelkontakt och då var det lite svårt att kontrollera honom. Å andra sidan så vill jag inte kräva allt av honom på en gång. Först räcker det med att han backar. Men det här får vi ju bättre ordning på!    

"Okej. Hänger du med Galishimo?" "Jajjemen!" "Nu blir det svårare. Är du redo?!" "Absolut!" "Okej. Steg ett är att du ska sänka huvudet när jag vibrerar lite med tygeln. Det kan du redan." "Japp! Skitenkelt." "Okej. Steg två är att du ska stanna när jag kramar tygeln och lutar mig lite bakåt. Det kan du." "Piece of cake. Skitenkelt." "Ja. Nu ska jag alltså krama tygeln och även krama med benet." "Eh... backa? Det är det du vill?" "Ja, fast nu höjer du huvudet så nu vibrerar jag lite med tygeln men driver ändå." "Men då ska vi ju framåt?" "Nej. Bakåt." "Sidvärtes?" "Nej. Bakåt." "Men förihelvete. Bestäm dig någon gång. Nu driver du ju!!!" "Bakåt." "Men du kramar ju inte tygeln du vibrerar med den..." "För att du ska sänka huvudet och gå bakåt." "Men då skulle du ju krama tygeln."

 "Nej inte behöver du filma, det finns inget att se..." sa jag i lördags när Per kom förbi stallet med mobilen. Jag hade varit en halvtimme på ridbanan redan och redan gjort de övningar jag tänkt. Dessutom var det en tjej på ridbanan som hopptränade sin häst, och en annan tjej som red mellan koner på stora mittvolten, och blev högljutt instruerad av en tredje hästtjej. Det var en hel del skuttande, smackande och galopperande och det var lite svårt att riktigt ta sig plats att göra övningar med Galishimo. Jag kände mig lite fånig när Per stod och filmade oss och tänkte att det knappt var värt att titta på filmerna sedan. Men jag hade jättefel. Riktigt fel. Jag såg tydligt på filmerna att jag har blivit mycket bättre på att sitta avslappnat. Jag sitter mer upprätt och djupare i sadeln. Faktiskt inte för att jag tränat utan för att Galshimo faktiskt känns lite tryggare att sitta på. Han var väldigt fokuserad och arbetsam trots att det sprang andra hästar kors och tvärs

Nu när Galishimo sätter vinterpäls så har det dykt upp lite fler vita prickar. Nu ser han nästan ut som en stjärnhimmel... För övrigt vill jag bara tillstå att det är svårt att banta en häst som har fri tillgång till mat dygnet runt. Särskilt om hästen i fråga alltid är hungrig. Men vi ger inte upp och han har gått ned två sadelgjordshål sedan i somras. Det är som när man kan dra åt sitt eget bälte ett hål extra. Det bådar gott! .

Blåsten skapade en Pigg Hest på uteritterna idag och jag blev lite feg och sammanbiten emellanåt. Per följde med som moraliskt stöd. När det blåser i rumpan på Galishimo så får han fnatt och när det torra gräset prasslar i dikeskanterna så skyggar han. Om solen dessutom skiner så dyker ju även den där förbaskade skuggan upp som ständigt förföljer honom, som en enträgen ärkefiende. Blåsten mullrade genom skogspartierna och ven mellan araböronen. Jag satt av några gånger men var snabbt uppe i sadeln igen. Jag har ju föreställningen om att han ska sticka iväg för mig, börja bocka, och dra hem när han blir riktigt spänd, men han verkar ändå vara precis lika lydig som alltid. Det blir bara lite ryck,  accelarationer, och hopp och duckningar. Men inga problem i övrigt. Jag börjar i alla fall vänja mig ! Dont wish you had a better horse - wish you were a better rider! Galishimo i blåsten i april...